Lina Nordquist: ”När mina barn föddes insåg jag att jag var dödlig - och började skriva”

Romanen handlar om Unni: en fattig kvinna som i början av 1900-talet lämnat sitt hemland Norge i flykt undan länsman och präster. Tillsammans med sin man Armod och sonen Roar bosätter hon sig i ett arrenderat torp i svenska Hälsingland. Berättelsen om Unni växlas med ett annat kvinnoöde långt senare, närmare bestämt 1973, då Unnis son Roar åldrats och just dött. Kåra är Roars svärdotter.

Kan du berätta om hur boken kom till?

— Från början var det ingen berättelse, utan bara lösa anteckningar och fragment som jag hade samlat på mig som en skata. Och så satt jag ofta på resor och hotell i en annan del av världen, utan att kunna se på TV eller läsa böcker för att jag inte förstod språket, och började då försöka pussla ihop alla fragment till en sammanhängande historia. Ganska snabbt framträdde karaktären Unni, som ju är tvungen att fly för att rädda de hon bryr sig om, berättar Lina Nordquist.

Hur gick det till när Kåra, och det andra planet i berättelsen uppstod?

— Som ett slags motvikt till Unni formas karaktären Kåra fram, som liksom har ett hål i själen. Hon lyckas inte riktigt få till sitt liv som hon vill ha det. Och när jag fortsatte skriva om Unni och Kåra blev det inte alls som jag hade tänkt mig. Det skrev sig åt ett annat håll, berättar Lina Nordquist.

Som många författare före henne beskriver hon en känsla av att inte själv vara riktigt delaktig i hur berättelsen fortlöper. Efterhand blev hon rentav nyfiken på att få reda på hur boken skulle sluta.

— Det är en ganska märklig känsla, säger hon.

Är det karaktärerna som driver historien framåt, eller är det miljön? Tidsperioden?

— Miljön föll sig ganska naturlig eftersom jag själv är hälsing, och eftersom det är den miljö jag känner bäst och tycker är allra vackrast. Och att det är så vackert gör också att berättelsen blir ännu mer brutal. Karaktärerna har också en drivkraft, men det som verkligen drivit mig är mina egna rädslor. Det jag själv inte vill ska hända.

I Dit du går, följer jag skildras ganska tragiska människoöden. Unnis lilla familj lever i oerhörd fattigdom och misär, och har flera gånger svårt att överleva svälten och extremvädret. De små barnen står under ständigt livshot — den värsta skräcken, enligt Lina Nordquist som själv har två barn.

— Det var när mina barn föddes som jag insåg att jag var dödlig. Världen blev med ens både mycket vackrare och mycket mer skrämmande. Och det var då jag började skriva. Jag behövde det.

I romanens senare tidsplan möter vi Kåra, som plågas av både inre och yttre påfrestningar. Inte minst av hennes svärmor Bricken. Svärmoderns eviga berättande hjälper visserligen Kåra att kartlägga den historia hon själv är intresserad av, men samtidigt vill Kåra ha minnet av sin nu döda svärfar för sig själv. Särskilt de allra hemligaste minnena, som också är de varmaste.

Hur uppstod Bricken-karaktären, och hur har du förhållit dig till henne?

— Jag vet inte riktigt vart hon kom ifrån. Kanske har hon skulpterats fram som en blandning av alla sagoberättare jag mött i mitt eget liv. Mormor till exempel, och min lågstadielärare Inga Åkerblom. Det är också svårt för en vuxen person, att som Kåra och Bricken gör, leva tillsammans med en annan vuxen person man inte har valt i sitt liv. Och inte blir det lättare för Kåra, som är ganska känslig och naken.

Lina Nordquist har en bakgrund som apotekare och medicinsk forskare och sitter nu i Riksdagen med ansvar för Liberalernas sjukvårdspolitik. Engagemanget i socialfrågor och för sjukvård kan sägas ha inverkan på romanen. Kvinnorna i hennes roman är båda i starkt behov av samhällets skyddsnät, men kan av olika anledningar inte få den hjälp de behöver. Unni av rädsla för den grymma dåtidens myndigheter, och Kåra på grund av det stigma kring psykisk ohälsa som på 1960-talet var ännu värre än idag.

— Om man mådde dåligt på den tiden ignorerade man det antingen, eller också blev det lugnande tabletter och ”Skärp dig!”. Jag tror många liv har slösats bort på grund av det, säger Lina Nordquist.

Dit du går, följer jag är känsligt skriven, och de fasansfulla skildringarna av svår hunger, ondska, död och misär samspelar fint med den gnistrande vackra naturen som författaren så fint målar upp. Lina Nordquist säger så här om dragkampen mellan den drabbande storyn och skönheten i den enskilda scenen:

— När jag läser böcker känner jag ofta att författaren har varit tvungen att välja: Antingen få fram ett vackert språk som man kan läsa om flera gånger för att det är så fint, men där det å andra sidan inte är så mycket driv framåt. Eller så får författaren fram drivet i berättelsen, men liksom glömt att vispa klart marängen. Jag har velat ha drivet och det vackra språket i min bok, och inte behöva välja.

Det är din bok ett exempel på. Hur har du lyckats med ett så genuint romanbygge, när du redan har ett så tidsödande uppdrag?

— Jag minns att jag satt på semestern och skrev, och gav mitt betalkort till barnen och skrev koden på insidan av deras shorts, och så skickade jag iväg dem för att köpa glass. Det blev ganska mycket glass den sommaren.