Lina Bengtsdotter: ”Vi är impulsiva, otåliga och tar plats”

Vi tog ett glas med Lina Bengtsdotter, aktuell med sin första spänningsroman Annabelle. Lina är också nominerad för Årets deckardebut i Crimetime Specsavers Award, grattis!

Hej Lina, vad vill du ha att dricka?
– Gärna en apelsinjuice tack! Hade det varit helgväll hade den fått förvandlas till en Screwdriver, kanske…

Din debutdeckare tar avstamp i att 17-åriga Annabelle försvinner i ett litet samhälle på landsorten. Hur kom historien till dig?
– Boken bygger på bilden av min barndoms by, Gullspång. När jag växte upp fanns det en konstnärsfamilj där, som jag var fascinerad av. Det var en häftig familj, som levde lite utanför normen. De hade säkert sju, åtta barn, varav en döttrarna hette just Annabelle. Namnet kommer från henne – även om hon är högst levande idag!

– Själva grundhistorien hade jag faktiskt skrivit, om en död flicka på en fiktiv plats som jag kallade Silverbro, men det var en roman – och den blev dessvärre refuserad. Jag blev rätt uppgiven. Då sa en kompis till mig: ”Skriv en deckare då, som folk vill läsa!” Jag sa att jag inte kunde, att jag knappt läst några deckare själv. Men tanken grodde och så började jag läsa några debutanter och förstaböckerna av Mari Jungstedt, Camilla Läckberg och några till. Och så skrev jag ut det riktiga namnet på platsen – Gullspång. Och allt kom till mig igen, starkare.

Hur var din uppväxt i Gullspång egentligen?
– Jag tog dit min dotter nyligen, hon är uppväxt i Djursholm, och hon frågade: Vad sjutton gjorde ni? Men vi hade faktiskt otroligt roligt, det var i alla fall aldrig tråkigt. Vi festade, hängde i någon jaktstuga, körde anden i glaset, var i stallet. Det var en härlig tid. Och så drömde vi om ett annat liv förstås, ”vi måste bort, härifrån!” Hemma fick jag tidigt med mig böckerna och läsningen, genom min mamma. De hjälpte mig att stå emot allt skitprat, gav perspektiv. Det var svårt med jobb, en fattig kommun. Men vi var alla i samma situation. Gullspång är en varm plats, man är rädd om varandra. Det bor ju bara 6 000 personer i samhället.

Din huvudkaraktär är kriminalinspektör Charlie Lager. Är ni lika?
– Hm, möjligen på så sätt att vi är impulsiva, otåliga och tar plats, haha! Men sedan upphör likheterna. Jag träffade ju min numera ex-man direkt efter gymnasiet, fick tre barn. Hon är en solo-rider, lever ensam, har inga barn. Skiter i allt och kör på!

Ja, du blev en så kallad fotbollsfru. Berätta!
– Ja, jag träffade Andreas och ganska snabbt flyttade vi till England. Han är fotbollsproffs, började i Göteborg, sen blev det Milan, New Castle och så avslutade han för några år sen i AIK. Jag fick mitt första barn Ebba tidigt, när jag var 21 år. Jag var hemmamamma, kände mig lite som en biperson, faktiskt. Trivdes aldrig riktigt med det. Sen när vi flyttade hem 1999 testade jag olika saker, gick bland annat en dyr skådespelarutbildning på Calle Flygare. Men jag var inte så bra, haha, och så småningom utbildade jag mig till lärare för gymnasiet. Jag tror att jag egentligen alltid velat skriva – men inte vågat. Men så började jag använda rasterna till att sitta i en städskrubb för att skriva. gömde mig lite. Och nu står jag här med en deckare som är såld till tio länder innan den ens kommit ut och är nominerad till ett fint pris!

Vilken bok kommer du aldrig att glömma?
– Glaskupan av Sylvia Plath. Jag har faktiskt läst om den som vuxen och upptäckte då att hon är väldigt dråplig. Den är kul, faktiskt, mitt i allt det sorgliga. Hon skriver saker som att ”män i blå kläder får mig alltid att skratta”. Så det är ett tips, läs om den!

Om du fick ta en drink med vem som helst i hela världen – vem skulle det vara?
– Jag är ju skild sen ett år så jag borde väl säga en snygg man, haha … Men sen jag varit liten har jag nog drömt om att få sitta ned med Karin Boye. Jag hade hennes dikter upptejpade på väggen i mitt flickrum, skrivna med spritpenna. Hon har betytt jättemycket för mig.

Pssst! Här kan du rösta på Lina eller någon av de andra som är nominerade i de olika kategorierna i Crimetime Specsavers Award.

av Caroline Geijer