Tyst jul

Men de där borta. Jag sneglar mot boningshuset, när jag sliter undan blicken far min arm förbi i gråjackan och jag skrämmer mig själv. Min silhuett är ensam i rörelse. Så liten under månen, en stilla skugga bara. Som att alla andra arter försvunnit.
Nog sover de bara?
Jag påminner mig att tystnaden är tillfällig, som varje istid. Ljuden kommer att återvända med vårsprickningen, när bin och fjärilar fladdrar utanför köksgardinerna, surrar bort förbi äppelträdet och över familjens nymålade staket. För insekterna kommer väl? Samma tankar igen igen igen. Jag grubblar, fastän jag vet att det inte hjälper. Gåtan viskar till mig hur jag än slår den från mig – jag vill ta strypgrepp på mina funderingar, men de klänger sig fast.
Nej.
En huvudskakning.
Bättre att jobba vidare.
Skarsnön knastrar under fötterna och ger blåskimmer under blek måne,
mina spår är dolda av mörkret varje gång jag ser mig om. Så kliver jag in från vintern till husbondfolket. Till Jordens Herrar.

Stugfarstun badar i varenda nyans av grått. Varmluften är det enda tecknet på liv, så symboliskt. Värmen får mig att grubbla igen, men jag slår undan tärtankarna så att de skvätter som spöregn. Nästan direkt smyger de sig tillbaka och rör vid mig igen.
Varför gör de allt de gör?
Så många generationer jag sett. Fäder och mödrar. Döttrar och söner. Varifrån kommer de? Vad gör de här?
Varför tar de sig rätten?
Katastrofen de bär med sig inuti, detta att generation efter generation låter förödelse översvämma allt omkring dem? Jag begriper det inte.
En dämde upp älven, så var han försvunnen. Borta var också fisken.
Han med skogsmaskinen, bred och stor som en skorsten, vart tog han vägen efter att han sågat ned urskogen? När han sålt den sista furan växlade han upp dieselmotorn genom växthusgaserna och var borta.
”Livet är vackert!” ville jag ropa efter honom. ”Du har damm på linsen! Ta hand om skönheten, ta vara på naturen!”
Han hörde mig inte – lämnade över till en kvinna som skummade upp algblomning. Hon flyttade efter en skogsbrand.
De som köpte av henne och som klivit ur kängorna här i hallen, de vill inget illa. Kvinnan köper glansiga resemagasin, putsar sig av omtanke för framsidan, utsidan, solsidan. Mannen ser inte ut att vara på väg någonstans alls, har även som vaken som mest tvåtakts flyttkarlsläge, som en asfaltsmaskin. De engagerar sig ofta i fakturor, sällan i framtiden. Båda blundar de hårt även dagtid, förhandlar med sig själva och betalar för en plätt regnskog när samvetet slår till. Barnens oro ler de åt.
”Nästa gång”, så säger mannen. ”Nästa bil en miljösmart.”
Hon håller med, söker efter semestrar i allt varmare luft.
”Nästa år en resa för klimatet. Kanske redan nästa vår eller den därpå.”
Varje nytt beslut de fattar håller på att kosta oss alla balansen. Ett blänk av insikt i deras ögon, hoppas jag ibland – men det är lysrören som speglas. Tid är en valuta med oberäknelig växelkurs, men det tänker de inte på.
Det var bekymmersfritt när de växte upp: folkhem och välstånd, kolkraft och billig bensin – de kunde köra genom eftermiddagarna med strålarna uppifrån som blänk över gulnande löv och döende gröna. Växthus var något vackert då. Märkte de när en skugga gled över ordet, stor som Aralsjön? Eller, snarare: stor som när Aralsjön var en av världens största sjöar. Människan ledde bort inflödet från sjöns två stora floder. Hon började krympa, mängderna med vatten torkade bort, ersattes av en saltöken. En testballong måhända, inför den Planetens Stora Omvandling som människan påbörjat.
Den dag det blivit för sent. Kommer mannen och kvinnan att krypa och ömka sig då, be klimatet ändra sig, vråla in i kvävluften och försöka förhandla? Jag svär i skägget vid deras säng, räknar fula ord i tankarna och kommer på fler än tjugo.
Nästan aldrig tränger en insikt ens tillfälligt in hos dem. Bara när barnen ställer föräldrarna till svars att det även är deras och alla andra barns luft de sväljer. Att om insekterna försvinner kommer sexbeningarnas läten att ersättas med kvavtystnad kompakt som granit, sådan som inte går att skrika sönder. Bara då.
”Vi människor far runt bland de andra planeterna utan att ens behöva hålla oss fast”, säger tonåringen. ”Vår enda motprestation är att vårda det levande. Hur kan det lilla vara för svårt?”
Mannen krymper då. En tanke tränger in i honom att han målat klotet svartoljigt med smuts och stelnade avgaser. Han rosafärgas, förlorar konturerna, ryggar och gömmer sig i en tidning. Kvinnan loggar in på banken och skänker pengar till trädplantor och rent vatten innan hon glömmer bort och återfaller till att tugga palmolja.

Ett pirr ändå i detta skiftande mörker. Så märkligt! Något vackert rör vid mig – en pust av vintergrönt och saffran från köket. I den doften flaxar tanken fram att även barnen bor här. De unga, de som sätter sig på tvären, vägrar acceptera. Som vänder vägen rätt och ställer till rätta, säger:
”Vi kan inte ta oss rätten!”
De ungas sovrumsdörr står på glänt. Jag smyger fram till deras sängar, ställer ett fat i deras fönster med kristyrkakor och saffransbröd. Skenet från adventsstaken faller över deras ansikten. Det kommer att ordna sig, jag ser det på dem.
Tack vare dem.
Mänskligheten är en framåtrörelse, sedan länge för snabbt, oaktsamt som ett skenande tågsätt utan broms. Men de unga har sett. De spänner armen för att rycka i handbromsen, de tar över förarsätet för nu är dags att svänga. De är min största lycka.

En sol i min mage när jag klättrar upp på mitt loft och lägger mig vid svalboet. Svalan kommer till våren igen. Då ska hon äta sig rund av alla insekter som de unga räddat. Genom en springa lyser månen in och gör en strimma på mitt skägg. Jag känner ögonen bli glansiga, för det kommer att gå väl – den nya generationen accepterar inget annat. De kommer att göra planeten till klarsol och ljus i ögonen.
Tanken är som nytvättat linne. Att i sommar och alla somrar efter den ska jag gå genom vilda gräs och se humlors randiga pälsar i klart dagsljus, känna mjuk mossa på rundade bumlingar till stenar. Småfiskarna ska ila mellan stenarna i älven på väg mot sjön. Jag ska lyssna efter göken, veta att den har insekter att äta, precis som svalan. Västergök är bästergök.
Kölden syns på stjärnljuset utanför. Klar hårdkyla, iskallt vacker. Forsens fall hörs långt bortom trädstammarna, påminner mig om tiden som far med kraft över stenarna mot något nytt, något renare och mer försiktigt. Snart ljusnar julmorgonen därute så att de unga kan vakna, de som är hela planetens flytvästar. Konturerna kommer strax att kliva fram igen när månen sjunker. Alldeles snart kan jag urskilja snön, hur den strålar vit på granarna och taken.

Fritt efter Viktor Rydberg

Lina Nordquist, författare till romanen Dit du går, följer jag.