Läs ett utdrag ur ”Sju dagar med familjen” av Francesca Hornak

Det är långhelg och familjen Birch samlas för att fira jul tillsammans. Men var och en har hemligheter, hemligheter som de tvingas konfrontera under veckan. Dessutom dyker en oväntad gäst upp. Läs ett utdrag ur julmys-romanen Sju dagar med familjen av Francesca Hornak.

Jesse
Sheringham järnvägsstation, Norfolk, kl. 20.12

Sheringham (skulle man uttala h :et ? Jesse hade ingen aning) var slutstationen på sträckan. Jesse rullade in från Norwich på ett löjligt litet tåg, praktiskt taget ett leksakståg. Där fanns inte ens något stationshus, bara en perrong utan belysning, och en skraltig grind som skilde den från trottoaren.
Han andades in kall, saltspetsad luft, och tänkte hur galet det var att han börjat dagen vid Stilla havet och nu befann sig vid en annan ocean i Norfolk, England. Nej, förresten, i Storbritannien fanns det ingen ocean. Bara det ålderdomligt klingande ”kusten”.

Sheringham High Street hade i alla fall den häftigaste julbelysningen – blinkande röda räkor och gula krabbor avslöjade skyltfönster från en annan tid. Han tog några bilder med telefonen för att skicka till Dana innan han upptäckte att han inte hade någon mottagning. Han hittade ett pyttelitet taxikontor som hette Clifford’s Taxi vid perrongen, och snart satt han i baksätet på en tillbucklad Ford, på väg till Harbour Hotel i Blakenham. ”Kommer du från Ameeerika ?” frågade chauffören medan bilen snodde fram längs kustvägen.

Han skulle just berätta att han letade efter sin biologiska pappa, men mannen grymtade till och satte på radion.

Hans dialekt var av en art som Jesse aldrig tidigare hört maken till. Den var sanslöst melodisk och steg i slutet av varje mening – inte åt Kardashian-hållet utan bara uppriktigt längtansfull. Han skulle definitivt intervjua ett par personer från trakten till sin film. ”Ja, men jag har engelskt blod i ådrorna. Jag ska hälsa på släktingar här”, svarade han. Han skulle just berätta att han letade efter sin biologiska pappa, men mannen grymtade till och satte på radion.
Det var okej. Han behövde i vilket fall lära sig att ligga lite lägre. I sitt rödögda, halvt medvetslösa tillstånd hade han redan berättat alltihop för damen på flygplatsen.

Han och Calgary jobbade alltid på detta behov att få ur sig saker. Eller, som Dana formulerade det, hans ”tvångsmässiga behov att utlämna sig-syndrom”. Men då och då blev det så. Han kunde se något, kanske en gullig skylt, och höra sig själv kommentera den, innan han ens var medveten om att han tänkte högt. Ungefär som de känslomässiga utbrotten han jobbat så hårt med att lägga band på, men som fortfarande – någon enstaka gång – exploderade.

Hotellobbyn luktade blekmedel och avslaget öl, och heltäckningsmattan gick i kastanjebruna virvlar över golvet.

Hans adoptivföräldrar, som båda var så behärskade, brukade skämtsamt skylla de här dragen på Jesses ”hetlevrade” libanesiska arv. Men nu undrade Jesse om han kanske ärvt dem av Andrew. Hans biologiska pappa tvekade sannerligen inte när det gällde att dela med sig av sitt privatliv, och han hade helt klart också en del aggressionsproblem.

Bilen saktade ner när de kom in till ”centrum” i Blakenham. Detta visade sig vara två smala, slingriga gator – bokstavligen kullerstenssatta – som ledde till kajen och hans hotell. När han klev ur bilen såg han en sirlig fasad, som på ett vykort från en viktoriansk badort med en månbelyst hamn i förgrunden. Hotellobbyn luktade blekmedel och avslaget öl, och heltäckningsmattan gick i kastanjebruna virvlar över golvet. Band Aids julsång ljöd dämpat i bakgrunden. En tjej med akne som såg plågsam ut, och med tomteluva på huvudet, gav honom nyckeln.

Foto: Red Byline photo