Vill du leva jämställt och samtidigt få det bättre både hemma och på jobbet? Så klart, det vill nog alla! Nu visar Marie Björk vägen med en föräldrahandbok som inte liknar någon vi tidigare läst. Här finns konkreta tips, mängder av argument och, framför allt, underbar uppmuntran till alla föräldrar. Här får du läsa ett utdrag ur inledningen, varsågod! 

(Här kan du läsa en intervju med Marie Björk om arbetet med boken)

VILKET FÖRÄLDRASKAP VILL NI UPPNÅ?

Jag har sabbat stämningen under flera ytligt trevliga mingel och middagar genom att propagera för jämställt föräldraskap. En gång drog jag det så pass långt att jag sa att det inte går att vara lycklig om en inte lever jämställt. Det var för hårt sagt, och det togs inte emot särskilt positivt av personen som hörde det. Våra argument slogs mot varandra, vi var på tok för långt ifrån varandra i våra ståndpunkter. Det blev som en barriär emellan oss istället för en givande, utvecklande diskussion.
Jag tror knappast att den här livliga diskussionen ledde till att denna person gick hem till sin partner och plötsligt förespråkade delad föräldraledighet eller ropade ”länge leve jämställdheten!”. Jag tror inte att jag nådde fram med min vision överhuvudtaget. Men vår vilda diskussion fick mig att tänka efter. Jag insåg att det såklart går att leva ett lyckligt liv även om relationen inte är jämställd, om båda är överens och är medvetna om vad det innebär.

Nyckeln till lycka är istället att göra medvetna val. Om ni bara låter det bli som det blir är risken stor att det inte är er egen vilja som råder. På individnivå upplever vi ofta att vi gör frivilliga val, men när våra val jämförs och syns i statistiken blir det uppenbart att det många gånger handlar om samhällsstrukturer. Och i strukturerna finns det tydliga normer som säger hur en mamma och en pappa bör vara, förlegade roller som inte passar särskilt bra i ett modernt samhälle som försöker sträva efter jämställdhet. Att följa strömmen i tron att det är frivilliga val som styr oss leder inte sällan till besvikelse, just för att de egentligen inte är fullt så frivilliga, utan inlärda beteendemönster som vi ärvt och reproducerar. Om vi förstår hur dessa processer fungerar är det lättare att ta makten över våra liv, och på så vis göra val som vi verkligen mår bra av istället för att ta beslut utifrån något slags ideal som någon annan prackat på oss.

Det viktigaste ni kan göra innan ni skaffar barn är därför att tydliggöra vad som är viktigt för er – vilket föräldraskap ni vill uppnå och vad jämställdhet betyder för er. Det går inte att köra två parallella spår. Som föräldrar är ni helt beroende av varandra, på samma sätt som ert barn är beroende av er. Om en av er inte vill/kan vara föräldraledig, jobba deltid eller vara hemma på kvällar och helger innebär det att den andra måste finnas där. Barnet måste alltid ha någon nära. Därför behöver ni se över vad föräldraskapets ansvar innebär för just er och hitta en väg som passar er båda, där ni får lika stort ansvar och därmed också lika stor frihet.

Det här är saker som ni bör försöka reda ut för er själva och inför varandra redan innan barnet har kommit. Jämställdhet är tyvärr ingenting som löser sig av sig självt. Samhället i stort är ännu inte jämställt, och det ställs olika krav på mammor och pappor. Trots att det i över 40 år har varit möjligt för båda föräldrar att ta ut lika många föräldradagar, är det fortfarande så att kvinnor tar ut 80 % av föräldraledigheten för barn under två år. Det är främst kvinnor som går ner till deltid när barnen börjar förskola och skola – och det är främst kvinnor som blir sjukskrivna av utbrändhet efter att första barnet har kommit, på grund av att de får det största ansvaret för barn och hushållssysslor.
Med andra ord: om ni bara låter det bli som det blir är risken stor att ni inte får ett jämställt föräldraskap.

En tydlig plan och strategi var nåt jag behövde redan innan barnet var fött. Jag pratade högt om det inför andra så att det skulle bli svårare att avvika från planen. Vi var hemma tillsammans de första två månaderna, min sambo tog ut kompledigt och semester, sedan jobbade han heltid i tre månader och därefter började vi båda jobba halvtid. Detta var bestämt redan innan, för jag kände att vi behövde en konkret plan att hålla oss till snarare än att jag skulle ’känna efter’ efter någon månad, för då tror jag att jag lättare skulle använda mig av känsloargumenten. Det var också skönt att från början vara inställd på att försöka mata med både aska och bröst, och det har gått bra.”
AMANDA, 32 ÅR, SJUKSKÖTERSKA, MALMÖ

Alla som ska tycka till

Det är inte bara gentemot varandra som det är viktigt att ha en tydlig bild av hur ni ser på er föräldraroll. Om ni redan är mitt i en graviditet har ni säkert hunnit stöta på det som sker för de allra flesta som väntar barn – nämligen att omvärlden attackerar er med goda råd.
I tid och otid kommer dessa råd, välmenande men kanske inte alltid så välgörande. Personer som ni aldrig annars skulle lyssna på känner sig plötsligt manade att berätta för er hur ni ska vara som mamma eller pappa, eller hur ni kommer att känna så snart bebisen väl har anlänt.
Jag fick många gånger kämpa för att stänga av, springa därifrån och inte lyssna på alla dessa råd. De störde mina egna tankar och resonemang och gjorde mig osäker.
Det finns en slags föreställning om att de som har gjort det här förut sitter inne på en expertis som ni som blivande föräldrar bör ta till er med tacksamhet. Och det är förstås sant till viss del, att ha barn måste upplevas för att till fullo kunna förstås. Men tyvärr är de goda råden om hur vi bör agera som föräldrar inte alltid relevanta när det kommer till jämställdhet, framför allt inte den äldre generationens råd.
Om ni har en nära relation till era föräldrar eller äldre syskon kan det kännas konstigt att de, som redan gjort denna resa, inte ska kunna ge er sina bästa tips. Men sanningen är den att mycket har förändrats sedan våra föräldrar blev föräldrar, framför allt när det gäller synen på mammans och pappans delaktighet i föräldraskapet. Hitta era egna förebilder och se och lyssna på hur de har gjort.

Mellan mig och frun var det inget konstigt hur vi skulle göra, det var bara så självklart att dela på föräldraledigheten. Men mina föräldrar tycker att det är märkligt. Jag är så ’duktig’ och min fru borde göra mer, fast vi gör typ lika mycket. Jag brukar försöka förklara att det är nya och moderna tider nu, att de inte hänger med i utvecklingen. Jag tror de förstår men ’glömmer’ gärna bort det.”
DANIEL, 40 ÅR, BIBLIOTEKARIE, OCKELBO

Dags för pappan att ta plats

En vän frågade mig vad han skulle göra om han var tillsammans med någon som var helt fantastisk, men som vägrade dela på föräldraledigheten. Skulle de ändå skaffa barn ihop?
Mitt svar var nej. Det kanske låter hårt, personen kan vara hur fantastisk som helst, men det kommer inte att fortsätta vara en fantastisk relation om ni har helt olika syn på hur ni ska ta hand om ert barn, och om en person kör över den andra.
Hur många känner ni som inte har någon kontakt med sin mamma? Och hur många känner ni som inte har någon kontakt med sin pappa? Fundera lite på det.
Jag har hittills bara träffat en person som inte har någon kontakt med sin mamma, där mamman fortfarande är i livet. Men jag har träffat betydligt många er som själva valt att bryta kontakten med sin pappa, eller har en pappa som försvann ur deras liv redan när de var bebisar.
Jag tror inte att det beror på att män av naturen skulle vara sämre föräldrar, absolut inte. Jag tror att det beror på att föräldraskap är någonting som måste få växa fram, något som skapas av att en spenderar väldigt mycket tid tillsammans med sitt barn, och att ni som föräldrar finns där vid både skratt och lek och som stöd och trygghet i svåra stunder

Jag tror inte att det krävs biologiska band för att bli en bra förälder, alla dessa frånvarande fäder bevisar motsatsen. Jag tycker därför att det är fullständigt fel om båda föräldrar inte ges samma chans att få komma nära sina barn, den närhet som uppstår helt naturligt genom till exempel delad föräldraledighet. Att inte dela med sig av föräldraledigheten är själviskt och orättvist, både mot din partner och ditt barn. Då fråntas deras möjlighet att få en nära anknytning.
Allt det här förklarade jag för min vän. Han satt tyst och lyssnade. Tänkte. Och plötsligt var det som om det gick upp ett ljus för honom: ”Fan, jag har aldrig tänkt på det så här. Jag har inte insett att det finns en koppling mellan föräldraledighet och hur bra kontakt man har med sin farsa.”

Nej, det är inte så lätt att se alla kopplingar mellan strukturer och våra sociala beteenden om vi bara tar saker för givet och inte synar hur vi faktiskt lever, och inte minst försöker förstå varför. Det blir problem om vi förutsätter att kvinnor, bara för att de är just kvinnor, skulle vara bättre än män på att ta hand om barn. Vi får bättre förutsättningar att bli bra föräldrar om vi istället försöker förstå att kunskapen beror på många tusentals timmars övning – alldeles oavsett vilket kön vi har. Anders Ericsson, en av världens främsta forskare på expertprestationer, har slagit fast att medfödd begåvning spelar liten roll. Istället handlar framgång om intensiv övning – ja, upp till 10 000 timmar. Det motsvarar faktiskt ungefär en föräldraledighet. Inte konstigt att mammor ansetts vara proffs på det här med barn, när de traditionellt sett varit hemma mest med barnen och tagit ut hela föräldraledigheten.

Det här exemplet tycker jag tydliggör hur mycket män har att vinna på jämställdhet. Visst har kvinnor mycket, kanske mest, att vinna när det gäller jämställdhet i stort – men när vi pratar om just föräldraskap är det papporna och barnen som historiskt har varit de stora förlorarna. Jag kan inte föreställa mig känslan att min partner, eller samhället, skulle förvägra mig möjligheten att få lära känna och komma nära mitt barn. Men så har det varit för män genom tiderna. Därför har pappor allt att vinna på ett jämställt föräldraskap: det kan ge dem den plats de förtjänar, en given del i sina barns liv. Och barnen får därmed er närvarande föräldrar att ty sig till – dubbelt så mycket kärlek.
Om ni inte kan enas om hur ni vill vara som föräldrar, hur ni vill dela på föräldraledigheten och andra ansvarsområden, kan det vara värt att vänta med att skaffa barn. Kanske kommer ni att enas längre fram, när ni befinner er på en annan plats i livet. Eller så är ni inte de rätta för varandra.

Jag har ett ex som jag upptäckte att jag inte ville skaffa barn med på grund av att hans pappa var en riktig mansgris, och jag såg vissa tendenser hos min före detta pojkvän också. Att min nuvarande mans pappa lagar mat till sin fru på vardagarna och gillar att baka noterade jag tidigt. Så mitt knep har varit att spana in föräldrarna. Sedan kan man ju inte döma alla på grund av vad deras föräldrar gör. Men man ser ändå vad de fått med sig för värderingar och tankesätt hemifrån.”
FRIDA, 39 ÅR, HR-ANSVARIG, BROMMA

NÄR TIDEN ÄR INNE

På en julfest hamnade jag bredvid en sprudlande person i 25-årsåldern. Hon var nygift och superkär. Hennes kille var era år äldre och ville ha barn nu, helst i går. ”Och jag vill ju bara röka och dricka vin och ha kul”, sa hon lite skämtsamt, men samtidigt bad hon om argument för att få honom att förstå henne. Hon visste inte hur länge han skulle orka vänta på att hon skulle känna sig redo. Mitt främsta argument var: ”Han vill inte skaffa barn tillsammans med någon som inte är redo.” Så enkelt är det. Att skaffa barn är på era sätt en uppoffring, framför allt för den som bär och ska föda fram barnet. Det är en process som tär både fysiskt och psykiskt. Om du inte är helt säker på att du vill, kommer det att kännas riktigt tungt. En vän till mig jobbar som barnmorska, och hon har berättat om förlossningar där kvinnor har blivit våldtagna eller lämnade precis innan barnet ska födas – och dessa förlossningar är vidriga för alla inblandade. När kvinnan skriker: ”Jag vill inte ens ha det här barnet”, finns det inte mycket barnmorskorna kan säga för att peppa henne igenom den ofantliga smärta som en förlossning innebär. Det enda som kan få en att orka, och som faktiskt kan få en att förtränga smärtan, är den enormt stora belöningen: barnet. Att ni båda vill ha barn, mer än allt annat just nu, är en förutsättning för att orka med allt som komma skall under den första intensiva bebistiden – som vaknätter, bajskaos, kaskadspyor, dåligt sex och misslyckade semestrar.

Vi pratade mycket innan bebisen kom. Bestämde om delad föräldraledighet, att pumpa ur mjölk för att bebisen skulle kunna vara lika trygg och mätt med sin pappa och för att jag inte skulle vara låst dygnet runt. Vi pratade om att hjälpas åt kring vaknätter, att hämta och lämna på förskolan lika ofta, att försöka hjälpa varandra och förstå hur det är att vara pappa och mamma. Vara lika delaktiga vid ultraljud och BMM-besök. Huvudfokus är egentligen att barnet behöver båda, att visa att vi hjälps åt i familjen, att båda vill vara föräldrar och vill vara med barnet. Att vara föräldrar på samma villkor skapar helt enkelt starka band och förståelse i hela familjen. Fokus på barnets bästa, helt enkelt.”
KATARINA, 46 ÅR, KOMMUNIKATIONSCHEF, STOCKHOLM

Statistiska centralbyråns statistik över separationer är sorglig information för småbarnsföräldrar, för den visar att est separationer sker innan barnet fyllt fyra år. Men låt er inte nedslås av detta! Försök istället att förstå vad det beror på. Jag är övertygad om att det handlar om olika förväntningar, om bristande kommunikation och för lite kunskap. Och jag är säker på att ni som läser detta är villiga att göra allt för att det inte ska bli så för er. Jag är helt övertygad om att det går att behålla kärleken genom graviditeten och de turbulenta småbarnsåren, annars hade jag aldrig skrivit den här boken. Men tro inte att allt löser sig av sig själv. Ni måste veta vad ni vill, och kämpa för det. Ni behöver se klarsynt på de samhällsstrukturer som finns, och som ofta leder till ojämställda relationer – om ni inte parerar och gör medvetna val.
Se till att noggrant välja den rätta, någon som har samma syn på föräldraskap, någon som du kan kommunicera med. Annars är risken stor att ni går skilda vägar:

Jag har aldrig använt intellektet i val av barnafader, utan istället en primitiv instinkt som säger att den här mannens gener vill jag föra vidare. Jag lämnade det äldre barnets pappa på grund av olika syn på föräldraskap. Det slutade med att han försvann helt och gav mig ensam vårdnad. Det har varit ekonomiskt och praktiskt svårt men ändå inneburit er fördelar än nackdelar. Jag törs inte tänka på hur det blivit om vi haft gemensam vårdnad eller levt tillsammans. Detta är väl den negativa konsekvensen av att inte använda intellektet i val av partner.”
ÅSA, 34 ÅR, UNIVERSITETSADJUNKT, GÄVLE

När det handlar om att välja den rätta tror jag egentligen inte att det finns någon som från start, i hela sin person, är den perfekta partnern till en annan människa. Jag tror att relationer skapas tillsammans. Det vore enkelt och skönt om det på människor fanns tydliga stämplar, som det gör på KRAV- och Rättvisemärkta varor i matbutiken. Vad lätt det vore att välja rätt partner, bra vänner, schyssta kollegor och grannar om det vore så. Men människan är inte så enkel som en bit mat. Även den person som till synes, i teorin, har en ”jämställdhetsstämpel” på kroppen – till exempel genom att ha läst genusvetenskap och benämner sig själv som feminist – kan ha brister och göra saker som inte är särskilt jämställda. För vi är inte perfekta. Vi är i ständig rörelse, utvecklas och lär oss nya saker hela tiden. När det gäller jämställda relationer går det tyvärr inte, även om det vore skönt, att luta sig tillbaka och tänka att ”nu är vi klara”. Så länge samhället, och världen för den delen, inte är jämställd kommer ni att behöva jobba för att uppnå era ideal. Och det är det jag menar med att välja den rätta, att välja någon som vill utvecklas och göra detta tillsammans med dig. Hur ense ni än är i dessa frågor kommer ni förmodligen att göra misstag då och då. Var ödmjuka inför det, och var starka nog att kunna se och erkänna era brister. Ingen är perfekt. I alla fall inte från start, särskilt inte i ett föräldraskap!

Att diskutera med varandra

• Hur viktigt är jämställdhet för er? Varför?
• Hur jämställd är er relation i dag?
• Finns det något ni önskar förändra eller förbättra i er relation?
• Vad innebär ett jämställt föräldraskap för er, rent konkret?
• Vad tror ni är viktigast att göra för att ni ska kunna uppnå ett jämställt föräldraskap?
• Hur ser ni på era roller som föräldrar, hur vill du vara som mamma/ ?pappa?
• Har ni några förebilder vars föräldraskap ni vill efterlikna?
• Har ni några skräckexempel, föräldrar ni inte vill efterlikna?
• Varför anser du att din partner är den rätta för dig?
• Finns det något i er relation som ni tror kommer att förändras efter ?att ni fått barn?
• Ni som redan har barn, finns det något i er relation som har förändrats?
• Om ni har några fritidsintressen, hur tänker ni att ni ska kunna fort­sätta med dem efter att ni blivit föräldrar?
• Vad betyder egentid för er?
• Om det känns viktigt, hur kan ni fortsätta ha egentid efter att ni fått barn?
• Hur ser balansen ut mellan jobb och fritid i dag?
• Finns det något gällande era yrkesval och arbetstider som kan påverka er möjlighet att vara närvarande föräldrar?
• Hur skulle ni uppleva det om en av er prioriterade jobbet framför familjen?