Sara Danius bok Husmoderns död och andra texter kom ut 2013. Boken omfattar bland annat hennes numera klassiska essä om Bonniers kokbok. Den bjuder vi på här!  

Tips!

Vill du läsa ett utdrag ur Sara Danius senaste bok Om Bob Dylan? Det hittar du här.

HUSMODERNS DÖD: BONNIERS KOKBOK 1960–2010

Vem som helst kan när som helst bli civilisationskritiker.

Man behöver inte heta C. W. F. Hegel. Eller T. W. Adorno. Eller Hanna Hellquist.

Man behöver inte ens vara dystert lagd.

Allt man behöver är Bonniers kokbok.
Nu har man dessutom ett gyllene tillfälle. Det kommer inte åter på mycket länge. Kanske är det nu och aldrig mer. Bonniers kokbok firar 50-årsjubileum. Därför ger förlaget ut en moderniserad version. Det är den fjärde sedan 1960.

Civilisationskritikerns metod är lika enkel som den är klassisk. Den kallas komparation. Det går till så att man tar 1960 års kokbok, lägger den bredvid 2010 års utgåva och jämför.

Är man riktigt ambitiös studerar man även 1983 respektive 2002 års utgåvor, men det räcker med enstaka nedslag. Angriper man alla fyra volymerna av Bonniers kokbok med samma allvar blir man historiker. Det var inte det vi ville bli. Vi ville bli civilisationskritiker. Vi vill inte räkna riskorn. Vi vill se stjärnhimlen. Karlavagnen. Andromeda. Cassiopeja.

En hyfsat uppmärksam läsare ser ganska snabbt att materialet är enastående. Lika snabbt upptäcker man att fem decennier av svensk civilisation ligger förborgade i kokbokens transformationer.

Det säger sig självt. Om behovet av föda är Natur, men sättet att tillreda och äta födan Kultur, då har kokboken en del att berätta om samtida svensk civilisation. Man behöver inte läsa mellan raderna. Det räcker att titta på rätt ställen. Man kan till exempel börja med ål.

Sedan är det en annan sak om man menar att utvecklingen är sorglig eller munter. Kanske är det fråga om personlig läggning eller till och med dagsform. Själv menar jag att svensk civilisation mellan 1960 och 2010 har utvecklats i en riktning som inte kan betecknas som annat än utomordentligt tragisk. Fast av skäl som ingen riktigt tänkt på.

Det är för övrigt detta som skiljer en simpel historiker från en civilisationskritiker. En historiker räknar riskorn och ordnar dem i högar. Han aktar sig för att fälla omdömen.

Civilisationskritikern har visserligen inget emot rishögar. Men hennes uppgift är att fälla omdömen. Hon är för kokboken vad Kant är för filosofin. Om inte hon utövar sin förmåga att fälla omdömen, kommer ingen annan att göra det.

1.

Har köket ett kön?

Javisst, svarar man genast, köket är kvinnans domän. Så har det varit i alla tider, även om några av oss har hört talas om till synes normala heterosexuella män som uppehåller sig i köket för att ägna sig åt matlagning, diskmaskinstömning och annat hushållsarbete. Samma manspersoner har setts dra barnvagn och åka rutschkana under kontorstid, trots att de löper den överhängande risken att identifieras som gay nannies av förbipasserande internationella turister.

När vi läser Bonniers kokbok från 1960 respektive 2010 upptäcker vi vad vi vetat hela tiden: hemmafruns epok är över. Eller om man ska vara noga: husmoderns tidevarv är till ända.

På Tore Wretmans tid var det en självklarhet att kokboken hade en bestämd adressat. Han talade till husmodern. Hon visste det. Deras gemenskap var orubblig. Om kokboken ibland lät mästrande, hade hon överseende. Hon visste ju att de hade ett gemensamt mål: att hon skulle skaffa sig herravälde över den värld hon gjort till sin. Spisen rengörs lämpligen med ljumt vatten tillsatt med tvål eller ett syntetiskt rengöringsmedel. Svåra fläckar tar man bort med riktigt fin stålull. Skurpulver av den gamla kraftskurpulvertypen får inte användas på emaljerade spisar, emedan det kan repa emaljen svårt, däremot går den nya mjuka och löddrande sorten bra.

Vem var husmodern? Kvinna, inte man. Mor, inte far. Ibland var hon yrkesarbetande, ofta inte. Oavsett vilket var köket hennes kontinent, och där härskade hon oinskränkt.

På spisen puttrade en kastrull med bruna bönor som legat i blöt under natten. I skafferiet stod krukor med saltgurka, paraffinerade flaskor med svartvinbärssaft, burkar med rårörda lingon och hermetiskt inkokt plommonkompott. I kylskåpet förvarades matfett, ost, ägg och andra födoämnen, som färsk fisk och kött, alltid i tätt slutna kärl eller plastpåsar. I en bunke övertäckt med kökshandduk och placerad på dragfri plats dolde sig en bröddeg på jäsning. I ett överskåp lagrades egenstöpta stearinljus, att plockas fram närhelst husmodern ville ställa till med gästabud.

Barn kunde dyka upp i köket, och även äkta män, men de var tillfälliga gäster i främmande land. De enda individer som betraktades som fullvärdiga medborgare av husmoderns rike var andra husmödrar. Men denna gemenskap var villkorad, som gemenskaper ofta är. Det vet varje svärdotter som endast meriterat sig som god hustru alternativt god mor.

2.

Husmoderns epok är definitivt över. Det är ett etablerat faktum.

Men har vi förstått konsekvenserna?

Och än viktigare: har vi utvärderat dem?

Man kunde tro att husmoderns försvinnande innebär att svenska hem städas mindre ofta, med allergier och ohyra till följd. Visst är det så. Avkomman uppfostras numera utanför hemmet, det vill säga på daghem och fritids, medan mamma och pappa förvärvsarbetar. Och ingen kokar sylt förutom Monika Ahlberg.

Ibland kan man bli nostalgisk och tänka på den kvinnovarelse som inte längre finns: hon som lade in sill, smekte barnakinden, panerade skinka, rättade till en hårtest, lyfte ut en plåt med solbullar ur ugnen, tömde makens pipa, hällde upp hallonsaft, bredde ut mandeltäcke på toscakakan, slätade till en bordsduk, tröstade små och stora människor när världen varit ond.

Likt Orfeus som förlorat sin Eurydike till dödsriket vill man ropa: Mor! Mor!”

Eller som den kloke sade: de enda sanna paradisen är de vi förlorat.

Men ingenting kunde vara mer felaktigt. Allt bygger på ett gigantiskt missförstånd. Husmodern härskade inte över paradiset. Hon härskade över Hades. Borta är inte den ömma, bullbakande och saftkokande kvinnovarelsen. Borta är husmor som slaktare. Lieman. Tortyrmästare. Borta är hon som fulländade konsten att skilja mellan liv och död. Borta är hon som höll i förskäraren.

Kort sagt: samtidens svenska kök lider inte brist på kvinnliga dygder. Tvärtom. Det svenska köket har förlorat i manlighet.
Och inte nog med det. Under tiden har vi blivit en nation av saktmodiga hycklare.

3.

Följande fordras: 1 par räfflade gummihandskar, 1 hammare, 1–2 spikar, 1 klubba, 1 plattång, 1 vass kniv.

Vad planeras? Överlagt mord? Korsfästelse? Nej, kokt ål med ris och curry.

Bildtext: Kokboken är saklig, husmor är saklig. Hon dukar fram passande verktyg, inte olikt en kirurg. Spika upp ålen eller håll i den med hushållspapper, en trasa eller ett par räfflade gummihandskar så att huvudet inte glider undan. Använd helst en plattång och grip med den tag i det losskurna skinnet. Ur Bonniers kokbok, 1960.

Det är en välsmakande anrättning. Det vet husmor. Ålen är långlivad, konstaterar 1960 års kokbok. Innan man flår ålen måste den därför bedövas eller ev. stickas. Använd en kraftig (biff) klubba och slå den hårt i huvudet mot ett stadigt och tämligen rymligt underlag.

Bildtext: Hummer Armoricaine, en förförisk skapelse där hummerköttet serveras i en tjock röd sås gjord på schalottenlök, tomat, fiskbuljong, olivolja, vitlök, konjak, vitt vin, citron, cayennepeppar och rikligt med smör. Ur Bonniers kokbok, 1960.

Bildtext: Husmor tar en vass och kraftig kniv och sticker den i mittskåran på hummerns huvud. Låt den sitta så en stund och håll hårt om hummern, manar kokboken. Den slår ofta med stjärten och kränger på kroppen. Ur Bonniers kokbok, 1960.

År 1960 är alla överens om att naturen måste tämjas i civilisationens namn. Alltså ska ålen avlivas. Vem gör det? Svaret ger sig självt. Kokboken är saklig, husmor är saklig. Hon dukar fram passande verktyg, inte olikt en kirurg: Stick ev. ålen med en vass kniv mellan ögonen, men var försiktig med ålblodet som innehåller ett ämne som under vissa omständigheter kan förorsaka inflammationer.

Obekymrad över ålens öde fortsätter kokboken sina anvisningar: Spika upp ålen eller håll i den med hushållspapper, en trasa eller räfflade gummihandskar så att huvudet inte glider undan. Använd helst en plattång och grip med den tag i det losskurna skinnet. Drag först försiktigt, sedan hårdare så att skinnet följer med.

Låter det komplicerat? Kokboken hjälper husmodern på traven. Proceduren återges därför en gång till – med hjälp av svartvita fotografier. Man ser hur ett par kvinnoarmar instuckna i blodiga gummihandskar beslutsamt drar skinnet av ålen som hänger slapp i sin spik. Visste man inte vad dirty realism är, vet man det nu.

1983 års kokbok lockar återigen med kokt ål med ris och curry. Det lockas även med ålaladåb. Luad ål. Halmad ål. Äppelål. Timjansål.

Men nu tar civilisationen ett kliv framåt. Sextiotalets ålhantering framstår som smutsig – ja, sett ur ålens perspektiv till och med som omoralisk. Djurskyddsnämnden stampar i farstun.

I fyrfärg ser man ålen flås, men här är det inte tal om biffklubbor, stick mellan ögonen eller uppspikande på vägg. Ålen syns inte i sin helhet. Den är mer vit än svart. Den liknar mest en fisk som ligger snällt i ålflåarens nakna, rena hand, utan tillstymmelse till blod. Inte en gummihandske så långt ögat når. Döden är ren och effektiv. Den har så att säga alltid redan inträffat. I 2002 års kokbok är det slut med ålrecepten. Ingen går till fiskhandlaren för att köpa ål, möjligen till Ica för att köpa en bit flatrökt ål som skivas tunt och läggs på smörgås. Gott, säger kokboken.

I 2010 års kokbok nämns inte ens rökt ål på macka. Ålen är i princip slut, ålfiske förbjudet, husmor död. Civilisationen har tagit ett kliv framåt.

4.

Husmor ska ställa till med en liten kvällsbjudning. Hon bläddrar i kokboken och får lust på »Hummer Armoricaine«. Hon skaffar sig pigg och rörlig hummer.

Anrättningen fordrar att hummern klyves levande. Det vet husmor. Hon tar en vass och kraftig kniv och sticker den snett uppifrån i mittskåran på hummerns huvud: Låt den sitta så en stund och håll hårt om hummern, manar 1960 års kokbok. Och tillägger sakligt: Den slår ofta med stjärten och kränger på kroppen.

När krängandet har upphört, klyver husmor hummerns stjärt. Därefter krossar hon klorna och avlägsnar mage och tarm.
Nu antar husmor ny skepnad. Slaktaren byter plats med sirenen. Traktörpannan kommer fram. Snart står den exklusiva festrätten »Hummer Armoricaine« på bordet, en förförisk skapelse där hummerköttet serveras i en tjock röd sås gjord på schalottenlök, tomat, fiskbuljong, olivolja, vitlök, konjak, vitt vin, citron, cayennepeppar och rikligt med smör.

1983 års kokbok bjuder också på »Hummer Armoricaine«. Men ingen behöver vara rädd för att framstå som djurplågare. Kampen mellan husmor och råvara har förvandlats till hantering. Den levande hummern framstår i texten som livlöst objekt, berövad rörelseförmåga och potentiell dödsångest.

I andra sammanhang antyds dock att råvaran kan besitta visst själsliv, som när man avlivar hummern genom att lägga den i kallt vatten som sakta kokas upp. Nu blir det besvärligt. Ser man inte för sin inre syn hur hummern klättrar upp för kastrullens kanter, vädjande om nåd och förbarmande? Var inte orolig, säger 1983 års kokbok. Djuren bedövas vid 26–35 grader och anses därför inte känna smärta.

I 2002 års kokbok finns inga recept som fordrar att hummern klyves levande. Lust på »Hummer Armoricaine«? Beklagar. Receptet har rensats ut.

Däremot förklaras hur man kokar hummer. Man lägger i djuret med huvudet före i en kastrull med kokande lag. Det är inte mer med det. Inget sägs om krängande kroppar, inget om bedövning. I med den bara, säger kokboken, blundar och lämnar ämnet.

I 2010 års kokbok letar man också förgäves efter anvisningar om hur man klyver hummer levande. Den sortens recept är för alltid förpassade till historiens sophög. Ingen minns ens den där exklusiva festrätten med det konstiga namnet. Ingen minns husmor heller. Och vi? Lugna och fina. Vi kokar hummern först.

5.

Terrin gjord på hare är en utsökt förrätt. Det vet husmor. Hon läser igenom receptet. 1 hare, 250 g kokt skinka, 125 g späck, 200 g magert fläskkött, 200 g kalvkött, 2–3 msk konjak, 1 vitlöksklyfta, 4 ägg, tunna späckskivor, lagerblad, timjan, salt, kryddor.

Innan husmor kan börja måste haren dock vara flådd och urtagen. Husmor tar på sig förklädet. 1960 års kokbok förklarar. När man flår en hare börjar man med att hänga upp djuret i ett stadigt snöre. Snitta skinnet runt knäleden med en vass kniv och lossa det försiktigt en bit nedåt, så att man kan få ett stadigt tag med händerna. Rispa upp skinnet längs med buken från lårens insidor till huvudet. Drag skinnet nedåt.

Kokboken avslutar beskrivningen med sedvanlig saklighet. När kroppen är flådd, huggs huvud och tassar av.

Bildtext: Terrin gjord på hare är en utsökt förrätt. Det vet husmor. Ur Bonniers kokbok, 1960.

Anvisningen beledsagas av tre svartvita fotografier av en hare i helfigur hängande upp och ned i ett snöre. Först är haren ensam, men snart kommer husmor in i bilden. Hennes nakna händer har fattat tag i det lossade skinnet och drar det beslutsamt nedåt tills muskler, senor och hinnor är blottade. Därmed är haren flådd.

1983 års kokbok föreslår anrättningar som rödvinsbräserad hare, ugnsstekt hare eller varför inte pepparhare på tyskt vis. Kanske köper husmor flådd hare, kanske oflådd. Kokboken bedriver numera neutralitetspolitik och tar inte ställning. Skulle husmor föredra oflådd hare, står kokboken dock till förfogande med instruktioner i konsten att flå, inklusive fotografier. Haren återges i fyrfärg, men kameran går så nära att kroppen reduceras till delar. Djuret är inte längre djur. Våldet har inträffat innan husmor tar vid.

Texten däremot är brutal. Skär loss fliken vid grenen och dra försiktigt skinnet en bit nedåt och kontrollera att skinnet har lossnat runt om. Drag sedan hela skinnet nedåt, som en strumpa. När skinnet dragits ned över frambenen knäcker man dessa vid armbågsleden, drar av skinnet och skär av bakbenen vid knäleden. Haren är sedan klar att putsas, eventuellt styckas och anrättas.

2002 års kokbok erbjuder ingen handledning alls i konsten att flå hare. Ingen text, ingen bild. Bara ett ynkligt harrecept återstår, en anrättning med det prosaiska namnet »Hargryta«.

Husmor har för länge sedan gått till andra jaktmarker. I 2010 års kokbok är tendensen permanentad. Ingen skulle komma på tanken att flå hare. Det flås ingenting över huvud taget.

Och vi sentida kokboksläsare? Vi lockas kanske av en anrättning som »Harytterfilé med glaze av honung och koriander«. När vi går och handlar råvaran behöver vi inte ens fråga om den är flådd. Ska jag putsa den? Ja, tack. Kanske också stycka den? Vore fint.

6.

Ål. Hummer. Hare. Med den svenska husmodern försvann de manliga dygder som en gång animerade hemmets hjärta. Det svenska köket av i dag är ett avmaskuliniserat kök.

Man kan tycka att det är en god utveckling, rent av ett tecken på civilisation. Men sanningen är komplicerad.

År 1960 representerades en ko med hjälp av en färgteckning i storformat. Man kan tydligt se styckningsdelarna, inklusive muskler, hinnor, senor, fettdepåer och skelett. År 2010 är kon inte längre ko. Hon är inte ens kött och blod. Hon är en datoranimerad tredimensionell abstraktion.

Gärna en grillad chorizo med bröd, gärna en tallrik ångande spagetti med köttfärssås, gärna en saftig entrecôte med ört- och vitlökssky. Men låt oss för guds skull slippa se det blodröda styckningsschemat, för att inte tala om djuren innan de förs bort till avlivning.

Under loppet av bara fem årtionden har Bonniers kokbok förvandlats till en civilisationshistorisk termometer. I dag är kokboken en stilla erinran om människans fåfänga.

Förr hade kokboken en tydlig adressat, husmor och ingen annan. Dagens läsare är mer svårfångad. Den kultiverade människan av i dag flämtar på historiens krön, på flykt undan naturen och döden, skyggande för det biffklubbans barbari som är villkoret för hennes överlevnad.

7.

Det brukar ibland sägas att en äldre tids könsroller byggde på en sträng arbetsfördelning mellan manligt och kvinnligt, åtminstone inom medelklassen. Kanske, kanske inte. Hjältinnan i Bonniers kokbok är en historisk varelse som spränger myten. Medelklassens husmoder var både kvinna och man, siren och slaktare, Eros och Thanatos. Husmor var suverän.
Undra på att ett besynnerligt vakuum uppstår i avmaskuliniseringens tid. När det svenska köket är tömt på manliga dygder börjar vår tids husmödrar gå på jakt efter kökets förlorade manlighet.

Är det en slump att Per Morberg ger ut en kokbok med titeln Morberg jagar och lagar, med geväret på axeln, dött vilt i näven och stirrig blick?

Är det en slump att Plura poserar med naken mansöverkropp i tv-rutan, som för att kompensera för Leila Lindholms kvinnliga kanelsnurror?

Är det en slump att Jens Linder ger ut en kokbok med titeln Det glömda köket, som talar vältaligt om förmågan att torka, grava, rimma, röka, syra, marinera, stoppa korv och annan förgäten husmorskompetens? Han visar till och med upp en död gris, visserligen från 1946, men i alla fall. Fast han missade något. Hur var det med konsten att avliva, flå och stycka? Det glömda köket är ett förträngt kök.

Husmor är död, leve Per, Plura, Jens och alla andra. Vi har fått de husmödrar vi förtjänar. Det är utan tvekan en fråga om civilisation.

Är det en god sak?

Döm själva.

Av Sara Danius