Läs Emil Jensens succétext om kulturtanter ur "Vad var det jag sa?"

Artisten Emil Jensen har hyllats för sin medverkan i bland annat Sommar i P1 och Tankar för dagen. I boken Vad var det jag sa? samlar han sina mest älskade radioframträdanden och varvar dem med nyskrivet material. Läs ett utdrag ur Vad var det jag sa? där Emil Jensens hyllar kulturtanten. 

Köp boken här!

ÄLSKADE KULTURTANTER

Godmorgon, världen! Mars 2017

När jag stod i blötsnön, den åttonde mars av alla dagar, och väntade på tåget, hörde jag två tonåringar stå och prata om kulturtanter. Ett begrepp som används för de i regel äldre kvinnor som arrangerar och närvarar vid kulturevenemang av alla slag. Kulturtant är ett ord som genom åren använts lite nedsättande, rentav som skällsord. Kulturtanter har då tillskrivits olika flummiga egenskaper och attribut, som till exempel stora, lila trähalsband. Ju större halsband, desto mer förminskande ton när deras gärning har förlöjligats och avfärdats som något marginellt och oviktigt.

Det som var så speciellt med samtalet på perrongen var att den ena tonåringen sa: ”Jag ska fan bli kulturtant när jag blir stor.” Ingenting hade kunnat göra mig lyckligare, varken som artist eller som medmänniska. Ingenting hade kunnat ge mig mer hopp om våren och framtiden. Dels för min egen räkning. Utan kulturtanter hade jag nog inte ens kunnat försörja mig som artist. Och det hade knappast någon annan konstnärligt arbetande människa i detta land heller kunnat göra.

Men inte bara för min egen skull. Framför allt blev jag glad av samhälleliga skäl. Av små, lokala, regionala skäl, och av enorma, globala, kolossala skäl. Det är stora ord, som ni hör, men så är det också en helt avgörande insats som kulturtanter gör. Utan kulturtanter hade Sverige varit ännu mer centraliserat. Kulturen på landsbygden hade helt havererat. Och det hade kulturen i stan också gjort, garanterat. I en fet smäll.

En kulturkväll utan kulturtanter skulle bli en kväll utan själva arrangören som gör den, och dessutom helt utan någon som ser eller hör den. Det hade inte funnits någon publik för all dramatik, lyrik och smal musik, all den scenkonst som inte redan är känd musikal eller sänd melodifestival. Tomheten utan dem vore total. Jag är snudd på beredd att säga att all udd och bredd hänger på dem. För oavsett om det är en obskyr liten skuggteater från Prag, eller en stor prisgala på Förintelsens minnesdag, så nog är de där. Där och då. Närvarande som få. Styr och ställer i allt kaos, i varje nummer på scen, i varje paus. Och det är de som sen ser till att någon får själva priset. Oumbärliga även på det viset. De får själva sällan något pris som bevis på uppskattning. De är fullt upptagna med att göra så att vi andra blir bättre på att höra och lyssna på varandra.

Utan kulturtanter – inga studiecirklar på bibliotek som kan vara livsavgörande, rörande ämnen som jämlikhet, normer, mångfald och fred. Fundamenten för medmänsklighet. Utan kulturtanter – ingen gemensam kompetens för folkbildning, den bästa medicinen mot kunskapsresistens och inbillning. Utan kulturtanter – inga föreställningar eller utställningar som är som utskällningar mot all skitsammamentalitet. Utan kulturtanter – ett öde ökenland för likgiltighetens sand att breda ut sig i. Utan kulturtanter – ingen sann demokrati.

Därför älskar jag kulturtanter. I nöd och lust. I ur och skur. Älska är ett starkt ord, men kulturtanten är en jävligt stark figur. Som hjältar i actionfilmer som har muterade superkrafter: Kulturmutanter! Bilden av hjältar är traditionellt annars någon som står på ett torg och stoppar en stridsvagn. Kulturtanter anordnar kvällar som ifrågasätter vad som händer när Sverige exporterar vapen till vissa länder. Som belyser problemen med diktaturen och går till botten med systemen som bygger muren. Att oförtrutet fixa med detta, även när det blåser snålt och ingen kommer, handlar om så mycket mer än halsband och käcka vernissager. Det handlar om äkta civilkurage. På det sättet är kulturtanter världens fredsgaranter. Samhällets antioxidanter. Som får oss att leva, om inte längre, så i alla fall bredare och djupare.

Så, från botten av mitt hjärta och toppen av min hjärna, tack alla briljanta kulturtantdiamanter! Utan er hade Sverige varit en andefattig plats på jorden. Och jorden en andefattig plats i rymden. Och rymden en andefattig plats på en tom förfallen bygdegård i Värmlands skogar. Därför vill jag hylla er i ur och skur, i lust och nöd, och, som den åttonde mars, i regnblandad snö. Det sista jag hörde innan jag gick på tåget var att tonåringarna ändrade sig och inte längre ville bli kulturtanter. Och det gjorde mig ännu gladare. De konstaterade att de redan var det.

Foto: Joel Nilsson