Christina Wahldén: Vi kan lära oss något av ursprungsbefolkningens kunskap

I Australien idag finns en stark trend bland ursprungsbefolkningen för det som kallas att föda ”on country”. Kvinnan föder hemma eller i naturen med hjälp av en lokal barnmorska. Genom att barnet föds på den plats som det hör till menar många att barnet knyter an till både mamman och landet, platsen. Studier visar att en mamma som körs till sjukhus, kanske många mil bort, blir mer stressad, får en mer utdragen förlossning och därför sämre anknytning till sitt barn.

Nu i höst har det ansträngda läget inom förlossningsvården i Stockholm fått över 40 barnmorskor att säga upp sig. Enligt Socialstyrelsen saknas det barnmorskor i 19 av 21 regioner och Vårdförbundet befarar att uppsägningarna sprider sig.

Alla som fött barn vet att en snabb förlossning inte alltid är bra. Själv är jag tacksam att den förlossningsskada jag fick med tredje och sista barnet inte kom redan med barn ett, för då hade vi kanske inte vågat få fler barn.

När våra två äldsta barn, födda 1999 och 2001, föddes fick jag och min man eget rum så länge som vi tyckte att vi behövde det. Det fanns lugn och ro på både förlossning och BB.

Första barnet blev igångsatt. En nästan 16 timmar lång förlossning där barnet låg med ena handen bredvid huvudet och en förlösning med tång var nära. Ändå är det den förlossning som jag upplevde som tryggast.

Barn två föddes för tidigt, hade navelsträngen runt halsen och det fanns hinnor kvar som inte ville komma ut. Trots det kände jag mig trygg hela tiden och allt gick betydligt snabbare.

Efter nio år blev vi gravida igen med vår aftonstjärna som föddes 2010. Det gick så fort att jag knappt hann fatta det. Sjukhuset prioriterade förlossningar på pall eller knästående. Allt gick på tre timmar. Han föddes en kvart efter midnatt. Det var tur för oss, för det innebar att vi fick stanna kvar den natten och en natt till. Hade barnet kommit före midnatt hade vi åkt ut redan nästa morgon.

Direkt efteråt sa jag till barnmorskorna att kändes som om jag vänt mig ut och in. Det viftades bort och jag blev inte ens undersökt. Först ett år senare blev jag opererad för det som då klassades som en förlossningsskada. En muskel hade gått av. Operationen blev inte lyckad. När jag efter påtryckningar från min gynekolog undersöktes 2020 konstaterade kvinnoläkaren att de inte vågade operera igen för att inte förvärra skadan. Samtidigt sa hon ”sådana svåra skador ser vi tack och lov inte så ofta längre”.

Som kvinna föder man barn ett fåtal gånger i livet. Det är omstörtande, häftigt, livsavgörande. Man är inte längre huvudperson i sitt eget liv och det kan vara en befrielse. Att få vara helt trygg under några avgörande dagar borde vara en självklarhet. Att inte bli hemskickad direkt utan att amningen har kommit i gång, när man fortfarande känner sig som om man har blivit överkörd av en ångvält.

Jag förespråkar på intet sätt att kvinnor ska föda barn i grottor. Men ursprungsbefolkningen i Australien bär på en uråldrig kunskap om vad trygghet betyder för mamman och barnet. Det kan vi lära oss något av.

Om det, bland annat, handlar Enbart kvinnor. Om livet, men också om döden. Och om den mycket tunna hinna som skiljer de båda åt.

Christina Wahldén