2015 ger sig Kristina Paltén iväg på en resa som ska komma att förändra hennes liv. Hon bestämmer sig för att åka till Iran. Planen är att under två månader korsa landet springande. Ensam.
Nu kommer boken Den rädda löparen, som Kristina skrivit tillsammans med Desirée Wahren Stattin .
”Men varför ska du springa i Iran?” undrar Evis..
”Jag vill se om det är så farligt som människor tror”, säger jag.
/ur Den rädda löparen
Var du rädd?
– Ja fy fan! Jag blev skjutsad till gränsen upp mot Turkiet och avsläppt där. Sen var det bara jag. Det var hemskt. Jag kände mig ensammast på jorden. Jag sprang en kilometer och sen bröt jag ihop och grät.
Kristina stod på vägen med sin löparvagn, ensam, mitt i Iran. Omgiven av ett språk hon inte förstod, en kultur hon inte kände till. Utan att känna en människa. Nästa stopp skulle vara Turkmenistan. Men Kristina bara grät, rädslan och känslorna tog överhanden.
– Nånstans förstod jag ju förstås: det är bara första dagen. Om ett tag kommer jag lära mig. Men jag behövde få bryta ihop, släppa på alla känslor. Panik är ju bra på det viset, i alla fall för mig. När det är jättejobbigt och jag inte klarar av att fokusera på mitt mål finns det bara en väg fram: släpp ut! Gråt, skrik, spy, gör det du behöver. Sen, ät! Efteråt är det alltid bra att äta, haha. Så när jag hade gjort det och hämtat energi, kunde jag fokusera på mitt mål igen.
Rädsla har ingen logik
För Kristina är långdistanslöpning inget nytt. Hon hade sprungit långt förut, bland annat från Turkiet till Finland. En sträcka på 326 mil, som hon sprang tillsammans med vännen Carina Borén. Så de fysiska motstånden kände hon väl till. Men inför den här löpningen är det inte det som skrämmer henne, utan snarare tankarna på vad hon ska mötas av.
– Springer jag ett ultralopp vet jag vad jag fruktar; distansen, att skada mig, ha ont… I Iran handlade det om helt andra rädslor. Kommer någon skada mig? Slå mig? Våldta mig? Jag kände mig fysiskt utsatt.
– Men någonstans ville jag ju faktiskt provocera, både mina egna fördomar och andras. Ville någon göra mig illa så skulle det inte vara svårt. Men varför var jag så rädd för det? Det är ju inte som att jag springer i Sverige och tänker att nån plötsligt ska stanna bilen och börja slå mig, oprovocerat. Varifrån kommer då tankarna på att någon ska göra det i Iran?
– För mig var det viktigt att inte låta de omedvetna värderingarna styra mig. Det bor 80 miljoner människor i Iran, alla kan ju inte vara våldsamma sexdårar. Det förstår jag också. Men rädsla har ingen logik.
Hur kom du ens på tanken, att springa genom Iran?
– Det började faktiskt som en idé om att springa ett varv runt jorden. Men när jag kollade upp rutten insåg jag att jag i så fall behövde springa genom Iran och tanken slog mig direkt: kan jag det? Vågar jag det?
– Min omedelbara reaktion på frågan var ”absolut inte”. Men så mindes jag hur jag och Carina hade sprungit genom Rumänien, när vi sprang mellan Turkiet och Finland, och där hade mina fördomar sagt precis samma sak: gör det inte. Men det visade sig att mina förutfattade meningar om landet var fel. Tänk om det var samma här? Om det bara är min rädsla som säger att det inte går. Så jag bestämde mig för att utmana den rädslan. Även den här gången.
Det handlar om tillit
Kristina beskriver sig själv som en trygghetssökande äventyrare. ”Jag tycker inte om det otäcka”. Långt ifrån den typen av adrenalinstinn kicksökare som många av oss associerar med den typen av utmaningar. Och för henne har äventyret en ytterligare dimension. Den som handlar om medmänsklighet, synen på världen och dess medborgare och hur vi är mot varandra.
– Målet för mig är att skapa mer tillit i världen och det är mer värt än rädslan.
– Men det är stor skillnad på att vara rädd eller att betrakta sin rädsla och jag har en förmåga att gå igenom båda. Jag lyckas ofta hitta en väg genom det rädda, ut på andra sidan.
– Går jag igenom rädslan, växer jag som människa. Inte genom att undvika den. Det gör mig bara mindre.
Under 58 dagar springer hon flera timmar om dagen: genom små byar, stora städer och platser som är helt öde. Men det hon möter från människor runt om henne är varken aggressivitet eller misstro, som hon väntat sig, utan omtänksamhet och kärlek.
– Det hände rätt fort, att min rädsla ersattes. Redan första kvällen var jag på en restaurang för att låna deras wi-fi och samtidigt dukades det för bröllop. Innan jag visste ordet av stod det massor av mat framför mig och jag fick absolut inte betala någonting. Samma sak när jag stannade på en camping. Campingkillen som jobbade där värmde sin lunch, och gav mig lådan.
Kristina blir både berörd och förvånad av all den glädje och generositet hon möter. Var hon än dyker upp vill människor dela mat med henne. De erbjuder husrum och sällskap.
– Faktiskt så blev det jobbigaste under resan inte alls min rädsla, utan mitt behov att vara ifred. Det var svårt att få det tillfredställt. Folk ville så gärna ta hand om mig och lämnade mig inte ensam alls tillslut.
Vad har du med dig personligen, efter den här resan?
– Mitt mål var ju att vända folks fördomar – och jag känner verkligen att jag har nåt ut! Min avsikt var ju främst att påverka Sverige och västvärlden, men även i Iran blev jag intervjuad i TV, på radio och i dagstidningar.
– Sen var det ju en sån otrolig gästfrihet. Och det fick mig att fundera på hur vi välkomnar människor i Sverige… Bara att få en banan betyder så mycket. Att någon ser en. Bryr sig.
Nu kommer boken, hur var arbetet med den?
– Jag hade skrivit en bok innan och gett ut på egen hand. Så nu var det ju väldigt lyxigt med förläggare, redaktör och dessutom en medförfattare, Desirée Wahren Stattin. Jag hade ju börjat skriva redan i Iran, för jag tänkte hela tiden att det skulle bli en bok också, långt innan nåt förlag hört av sig. Så jag kom till första mötet med 800 sidor och tänkte väl att vi var klara. Desiree skulle kanske in och peta lite bara. Men så blev det förstås inte.
– Vi satte oss på ett café och skrev tillsammans. Jag berättade, Desiree skrev och så skrev jag. Och så skrev vi om. Och sådär fortsatte det, haha. Men nu finns boken här! Det är så roligt.
Hur känns resan såhär i efterhand?
– Världen känns mindre och väldigt mycket varmare. Jag skulle aldrig vara rädd för folket i Iran längre. Kanske för regimen och vissa delar av den, men aldrig för människorna.
Klippet ovan är ur dokumentärfilmen Ensam genom Iran – 184 mil av tillit, av André Larsson och Shamim Berkeh. Mer om filmen här: alonethroughiran.com
Fakta
-
Vem:
Kristina Paltén
-
Gör:
Författare, äventyrare, ultralöpare och föredragshållare. Kristina är den första kvinnan att ensam springa genom Iran. Hon har tidigare sprungit från Turkiet till Finland (en sträcka på 326 mil, och därefter paddlat 50 mil hem till Stockholm).
Kristina innehar även världsrekordet på löpband, samt det svenska rekordet i 6-dagarslöpning på 668 kilometer. Kristina är i grunden civilingenjör i materialfysik
-
Tidigare utgivning:
Tänk om jag klarar det? som handlar om hennes världsrekord på löpband.
-
Aktuell:
med boken Den rädda löparen, som hon skrivit tillsammans med Desirée Wahren Sattin.