Kristina Ohlsson: "Den här gången vet jag exakt hur allting började."

På fotot är jag knappt ett och ett halvt år gammal. Jag sitter på en stentrappa med min farfar och tre av mina äldre syskon. Året är 1980 och bilden är tagen utanför mina farföräldrars sommarhus på Hovenäset. Ingen – allra minst jag själv – vet att jag fyrtio år senare kommer att ge ut en deckare som heter Stormvakt och utspelar sig på just det ställe där fotot togs.

Jag brukar aldrig kunna förklara var jag får mina idéer ifrån. Plötsligt är de bara där; i hjärtat, magen och skallen. Bultar och vill ut.

Men den här gången vet jag exakt hur allting började.

Det började med platsen. Med sagolika Hovenäset.

Jag var bara åtta när farmor och farfar sålde sitt sommarhus. Då fanns det ingen anledning för min familj att åka dit längre. Men jag slutade aldrig att längta tillbaka. Det är märkligt hur vissa platser, precis som vissa människor, kan fastna i ens hjärta. Vad som dröjde sig kvar var en värme och en längtan. Nästan som en förälskelse. En som aldrig svalnade.

Jag måste åka dit, brukade jag tänka. Jag måste återvända till Hovenäset.

Jag hann fylla trettiofem innan jag gjorde slag i saken en sommar.

När man velat något så hett så länge, är risken ganska stor att man blir besviken. Jag kunde ju minnas löjligt fel. Det kanske var apskit att hänga i Hovenäset.

Men så var det inte. Hovenäset var så långt från apskit man kunde komma. Det var alldeles underbart. Ljuvligt. Vackert. Och tyst.

Jag hör hemma här, tänkte jag. I det karga landskapet, den hårda vinden och det salta havet.

Och med ens kom berättarlusten.

Och August. Han hette så, den långe och försynte mannen som kom tassande när tankarna på att skriva om Hovenäset satt sig. Han presenterade sig bara helt kort. En före detta finansman som flyttat till Hovenäset för att öppna en second hand-butik i närliggande Kungshamn.

Jag tyckte om honom direkt. Mer än så – jag blev litterärt kär i karln. För han var så många tilltalande saker i en och samma kropp. Inte perfekt (för sådana människor finns som bekant inte) men en genuint bra person. Trygg och smart, attraktiv och empatisk.

Men hans efternamn blev till en gast som inte lämnade mig någon ro.

Han hette nämligen Strindberg.

Det liksom smög sig på. Jag provade med Strid och Persson och Berg men nej, August envisades med att heta Strindberg i efternamn. Och då fick han göra det.

Fast det största mysteriet med August var det som kom senare. Han var så vilsen. Så ensam. Och ändå så handlingskraftig.

Det tog mig en stund att reda ut vem han var och vad han råkat ut för. Helt klart var att han sökt sig till Hovenäset för att läka. Och för att bli fri från ensamheten.

Jag tyckte att det gick riktigt bra för honom medan jag skrev.

Men det gjorde inte hans bästa kompis Henrik.

Kom hem! säger Henrik flera gånger i boken. Bara lägg ner skiten och kom hem!

Men August Strindberg stannar. Henrik får packa en väska och åka och hälsa på sin bästis om han vill träffa honom. Och det får jag också.

Så länge jag vill, så ofta jag vill.