Författaren Kristin Rohman har en lång yrkeserfarenhet av journalistik med inriktning på föräldraskap och graviditet. Efter en skrivarkurs föddes idén om att skapa ljudboksserien Barnmorskorna.
– Det kändes som att det låg i tiden. Jag började läsa på om vad som kännetecknar ljudböcker och kände att det passade min stil. Jag fick tipset att tänka på ljudboken som en tv-serie, så jag tog inspiration av serier som jag själv gillar. Jag älskar att titta på förlossnings-tv, alltså dokumentära förlossningar, berättar Kristin och fortsätter:
– Jag utgick från att gräva där jag står. Vad är jag bra på? Jo, jag har jobbat med föräldrajournalistik i 15 år. Slutsatsen blev att det skulle handla om en förlossningsavdelning.
Så du lånade mycket research från ditt journalistiska arbete?
– Jag trodde ju det. När jag sedan skulle skriva insåg jag att jag inte är barnmorska, så det var svårt. Lyckligtvis känner jag barnmorskor och förlossningsläkare som jag har intervjuat, och som fått läsa igenom. Jag hoppas och tror att det är tillräckligt trovärdigt. Det är inte heller ett homogent yrke; alla barnmorskor och förlossningsavdelningar gör inte exakt likadant.
I ljudboksserien får vi följa barnmorskorna Rana, Helen och Lisens vardag på Nya Södersjukhuset. Rana är en duktig perfektionist, Helen så snäll att hon blir utnyttjad, och Lisen, hård men rättvis.
“En del föderskor kanske behöver en gullig Helen som klappar på dem, medan andra behöver en Lisen som säger åt dem att: Nu får du fan bita ihop.”
Du skriver att Lisen inte är en typisk barnmorska, att hon har för mycket attityd?
– Jag tror man ser barnmorskor i allmänhet som Helen: mjuka, kramgoa och härliga. Men jag tycker att det är bra att de har olika kvalitéer. En del föderskor kanske behöver en gullig Helen som klappar på dem, medan andra behöver en Lisen som säger åt dem att: ‘Nu får du fan bita ihop‘.
Helen försöker alltid hålla skenet uppe, samtidigt som hon brottas med ofrivillig barnlöshet.
– Det man märker med Helen är att man kan inte förstå vilket lidande det är om man vill ha barn, och det inte går så bra. Helen drar sig för att berätta och lider likt många andra i tysthet. Det är bra att ta upp ämnet, så att man kan prata om hur man har det.
“Jag minns när jag födde barn. Jag visste inte vilket sjukhus jag skulle komma till. Jag skulle ha tid för kejsarsnitt på mitt barn som låg i säte, men det fanns inga tider. ”
Det råder en stor tystnad och kunskapslucka kring kvinnors vård, för att inte tala om krisen i förlossningsvården…
– Ja. Jag tänker att många kvinnor bara accepterar det, att det blir cementerat. Jag minns när jag födde barn. Jag visste inte vilket sjukhus jag skulle komma till. Jag skulle ha tid för kejsarsnitt på mitt barn som låg i säte, men det fanns inga tider. Jag bara accepterade det. Jag tycker inte att man bara ska acceptera det.
I Barnmorskorna finns många exempel på besparingar som kan verka påhittade, men som Kristin Rohman vet är sanna. Ibland spetsas situationer till lite – som när det kommer in en ekonom och ska styra i vården – men det är enligt henne själv för att få upp ögonen för hur det faktiskt kan vara, även om hennes mål med Barnmorskorna i första hand är att det ska vara en skönlitterär underhållningsupplevelse.
– När jag skrev Barnmorskorna skrev medierna inte särskilt mycket om förlossningskrisen. Min tanke från början var att vem som helst som jobbar på ett företag ska känna igen sig, för alla företag har ju omorganisationer, knäppa chefer och kollegor man blir irriterad på. Det är mycket en allmän arbetsplatsupplevelse också.
Barnmorskorna Helen och Rana konstaterar ofta att de har världens bästa jobb, varför tror du att de tycker så?
– Jag har under arbetet med boken förstått att barnmorskeyrket är väldigt speciellt eftersom det rymmer så mycket känslor. Jag tycker själv att det är härligt med alla känslor. De känslor som kommer när man hjälper ett barn att födas måste vara fantastiska.
Är det ett yrke där det är svårt att inte bli emotionellt indragen?
– Ja. Man hamnar i den emotionella mittpunkten på något vis.
På tal om emotionellt indragen… Den flirtiga narkosläkaren Max känns svår att läsa av.
– Ja, för att en berättelse ska bli som jag vill ha den måste det finnas lite kärlek. Max är som du säger tvetydig. Å ena sidan kan man tänka att han är skitsnygg och allas dröm, å andra sidan vet man inte riktigt var man har honom.
Kristin Rohman
-
Bakgrund: Född 1972 i Dalarna, men bor numera utanför Stockholm med sin man och tre barn.
-
Yrke: Författare och journalist med inriktning på föräldraskap och graviditet. Redaktör på 1177 Vårdguiden.
-
Inspireras av: Tv-serierna Cityakuten och Grey’s Anatomy