Kristen Roupenian: “Kattmänniska är egentligen inte en berättelse om samtycke”

I novellen Kattmänniska möter vi 20-åriga Margot som börjar dejta Robert, 34. Vi får följa utvecklingen av deras förhållande i en berättelse om hur vi människor skapar bilder av andra, kanske inte utifrån hur de faktiskt är, utan baserat på våra egna antaganden och fantasier. Om maktrelationer och varför Margot går med på att ha sex med Robert, fast hon egentligen inte vill.

När Kattmänniska publicerades på The New Yorkers hemsida i december 2017 blev den deras mest lästa litterära text någonsin och en het debatt kring maktrelationer, genus och samtycke drog igång. Var du förvånad över vad som hände?

– Absolut, jag tror inte ens ”förvånad” beskriver känslan. Så här ett och ett halvt år senare har jag fått mer perspektiv på vad som hände, men vid den tidpunkten var det verkligen det sista jag trodde skulle ske.

Läs också: Minns du hajpen? Här är texterna som gick varvet runt på internet

Många av de framförallt kvinnliga läsarna upplever att du lyckas beskriva något de upplevt, men inte kunnat sätta ord på. Varför tror du att du lyckats formulera det på ett sätt som så många kan relatera till? 

– Jag tror inte att jag uppfann något som var nytt, utan att det snarare var en kombination av språket och att det inte finns något dömande. Huvudpersonen fattar beslut, utan att jag som författare lägger in värderingar. Det handlar om en upplevelse som är svår att skildra, men jag tror att jag lyckats beskriva själva skeendet steg för steg, på ett så pass både specifikt och brett sätt, att många kan känna igen sig och applicera sina egna upplevelser.

Vad är samtycke och när händer det?

– Till att börja med vill jag säga att jag inte tycker att Kattmänniska egentligen är en berättelse om samtycke. Till exempel skulle ingen lag lösa Margots problem, men det innebär inte att hennes handlande inte skadar henne. Det handlar mycket om de inre känslorna, varifrån kommer hennes agerande? Det handlar om strukturer och sätt vi uppfostras på, hur samhället formar oss.

Ibland när läsare reagerar på berättelsen blir de arga, särskilt män. ”Hon sa inte att han skulle sluta!” Men som människa är det viktigt att tänka på att du inte vet hur någon annan tänker och att det alltid finns en risk att du gör något den andra inte vill – vilket är en anledning att gå långsamt fram.

Läs också: Novellen som sprängde internet

Efter all uppmärksamhet, är du trött på Kattmänniska och att prata om den?

– Jag är inte trött på den, men ibland blir jag trött på mig själv. Att jag pratar så mycket om den och att jag på något sätt ställer mig mellan läsaren och historien, att jag tolkar den åt läsaren istället för att läsaren tolkar den själv. När Kattmänniska kom ut tänkte jag att jag inte skulle kommentera eller säga något om den, läsarna ska få ha sin egen relation och jag tycker fortfarande att det är det rätta. Men jag insåg samtidigt att det var omöjligt för mig att inte prata om den.

Tror du att läsare vill att du ska tolka berättelsen mer än vad som är vanligt att författare får göra?

– Det tror jag absolut! Jag tänker att det som hände visar på att det egentligen gick bättre utan mig, och jag skulle vilja att de andra berättelserna i boken får leva ett eget liv, utan mig. Det som är intressant är ju egentligen vad varje läsare själv upplever, inte hur jag som författare tolkar min egen text.

Kattmänniska publicerades i december 2017, precis när #MeToo-debatten rasade som intensivast. Har dejtingkulturen förändrats sedan dess?

– Eftersom jag är i ett förhållande vet jag inte om dejtingkulturen har förändrats dramatiskt. Men jag tror att det publika samtalet förändras snabbare än beteenden, och en av de sakerna som var så kraftfullt men också svårt med Metoo var att debatten inte erbjöd lösningar, eller ens alternativa sätt att bete sig på. Det var mer som en kran som öppnades där erfarenheter och berättelser vällde ut. Nu befinner vi oss i rummet mellan att vi har tillkännagett problemen: vi kan se dem och prata om dem, men vi har inte riktigt kommit fram till vad det är vi ska göra annorlunda. Förhoppningsvis kommer vi långsamt komma fram till hur vi ska förändra våra beteenden. Man kan se att det har hänt saker i större sammanhang: på arbetsplatser, på universitet. Det är svårare att se vad som hänt på individuell nivå, till exempel när två personer dejtar.

Läs också: 8 starka novellsamlingar att läsa i vår 

Flera av novellerna i din samling handlar om destruktiva relationer, till exempel Bad Boy. Varför stannar människor i destruktiva relationer? Har du själv erfarenheter från den typen av relation?

– Det finns absolut ett ögonblick i mitt liv som jag kan peka ut där berättelsen föddes – därmed inte sagt att det jag skriver är självbiografiskt. Men just berättelsen Bad Boy kommer från då jag var i ett förhållande och vår gemensamma vän blev singel. Vi började ge så många råd och tyckte att vi var snälla och rådgivande, men på samma gång hade varje råd en liten elak twist. Det är farligt när man börjar se sig själv som lite bättre än andra.

Får du många frågor kring huruvida dina berättelser handlar om dig?

– Förvånande ofta faktisk! Trots att flera av berättelserna handlar om mord och monster… Jag tror att det som hände var att när Kattmänniska (novellen, reds anm.) kom ut bara utgick läsarna från att den var självbiografisk och jag tror det är väldigt vanligt att undra var författaren fått sin berättelse från. Det som blir komiskt är att Kattmänniska delvis handlar om hur människor bygger sin uppfattning om andra utifrån sig själva, det vill säga skapar en människa som inte finns. Det känns lite som att många har gjort det om mig, utifrån att ha läst Kattmänniska.

Reagerade manliga och kvinnliga recensenter olika på boken?

– Det är faktiskt ganska få manliga kritiker som har recenserat boken, men att reaktionerna mellan manliga och kvinnliga läsare skilde sig åt var ju extremt tydligt när Kattmänniska publicerades, i och med de olika grupperingarna som uppstod.

Margot i Kattmänniska är 20 år. Finns det något som vet idag och som du önskar att du själv hade vetat när du var i 20-årsåldern?

– Jag var så hård mot mig själv. Jag trodde allt var mitt eget fel, att allt var mitt ansvar. Om du kan släppa taget bara litegrann överraskas du av hur förlösande det kan vara. Samtidigt vill jag nog inte säga det till mitt 20-åriga jag, för det var den jag var. Men kanske skulle jag säga att allt kommer bli lättare. Att vara i tidiga 20-årsåldern är svårt! Men mitt djupaste trauma var att vara 11. Som barn var allt enkelt och jag hade massa idéer hur det var att vara vuxen. Sen när man närmar sig tonåren är inget som man trodde det skulle vara, det var inte som ungdomarna man läste om i böckerna som drog ut på äventyr, utan det var hemskt! Man vill uppfostra barn med bilden man vill ska vara sann, men samtidigt förbereda dem för hur världen ser ut på riktigt. Det måste vara svårt att lista ut vilken väg man ska gå.

Vill du också läsa Kattmänniska? Här kan du läsa novellen i sin helhet.