Kjell Westö om nya boken Tritonus: "Feelgood - that´s not me"

En septembernatt 2016 kommer författaren Kjell Westö fram till sin stuga i Nagu skärgård i södra Finland efter ett par timmars bilkörning och en sen färjetur. Han ska se till fritidshuset. Medan dörren står öppen och han packar ur bilen flyger en fladdermus in i huset. Den fladdrar och far, det blir ett jäkla sjå, men till slut lyckas han jaga ut djuret. Och som det kan vara med en riktigt bra idé som kommer snabbt– så väcks en inom Kjell Westö i just den stunden. Skärgårdsromanen han planerat så länge ska inledas med en fladdermusscen. Och när han en månad senare återvänder till huset tillsammans med hustrun Lena Frölander-Ulf börjar han skriva på den bok som ska bli Tritonus.

När han öppnade ytterdörren flög en fladdermus in i vardagsrummet. Först trodde han att det var en liten fågel. Men det var fel sorts tystnad och fel sorts vingfladder, han förstod att det måste vara en läderlapp. Någonstans hade han läst att de parade sig om hösten och sov sig genom vintern och så skedde befruktningen med fördröjd verkan på våren. Borde de inte ha dragit sig undan för övervintring redan? Men det hade varit en varm höst, antagligen fanns det fortfarande gott om insekter, fladdermössen kunde äta många hundra per natt.
/ Ur Tritonus

– Bokens tema börjar ofta som en ingivelse för mig. Med min förra bok Den svavelgula himlen var det trollsländor som flög i solens ljus som silade genom fönstret i min skrivarstuga som väckte barndomsminnen som inspirerade till karaktärernas barndom, säger Kjell Westö.

Den här gången var det fladdermusen.

– Just nu känns det lite märkligt eftersom man tänker att coronavirus kanske sprids av fladdermöss. Den idé jag skrivit utifrån har fått en dubbel betydelse, säger Kjell Westö.

Fiktiv skärgårdsmiljö med verklig förlaga

Vi befinner oss i just det fritidshus han skrivit boken utifrån, i en vacker sluttning ner mot en brygga med utsikt över fjärden och grannars hus som anas snarare än syns bakom granarna. Skärgårdsmiljön påminner mycket starkt om den som målas upp i Tritonus som nu precis ska komma ut och det är omöjligt att inte dra paralleller, även om den miljön är strängt fiktiv och alla karaktärer saknar verkliga förlagor. Så även bokens huvudkaraktärer, två medelålders män med stort musikintresse. Stjärndirigenten Brander och skolpsykologen Lindell, psykolog och änkling och gitarrist i ett hobby-band som spelar covers. Båda stadsbor från början, men med helt olika liv.

– Jag har alltid förundrats över och beundrat fantasyförfattare som kan bygga fiktiva miljöer men nu har jag själv jobbat i en helt påhittad skärgårdsmiljö som nog har vissa likheter med den här men den som försöker hitta dit kommer att misslyckas.

Huvudpersonen Branders hus som berättelsen kretsar kring är totalt osannolikt, och mycket olikt Kjells egen stockstuga, som visserligen har byggts ut med två extra rum sedan vi sist sågs men ändå har mycket långt kvar till det palats i flera våningar med egen hiss som den gränslösa Brander låtit bygga åt sig och som lokalborna höjer ögonbrynen åt samtidigt som bygget ger välkomna arbetstillfällen.

– Jag har velat att det ska vara absurt. För vad ska man göra med en egen hiss långt ute i skärgården där strömavbrotten kommer titt som tätt?

Skärgårdsgrannen i Tritonus å andra sidan, änklingen Lindell, har blivit en ”äkta” skärgårdsbo, aktiv i lokalpolitiken, lägger nät, känner alla, ställer alltid upp. Bara det att han saknar sin bortgångna fru så mycket att berättelsen om henne är värd mer än livet som pågår utanför. Under de förutsättningarna möts de två männen och bygger en sorts vänskap.

– Jag har länge haft en dröm om att skriva en roman placerad i en skärgårdsmiljö. Jag har rört mig i den här trakten i mer än 30 år och regelbundet fått frågan ”varför skriver du inte en roman om oss”? Och jag har svarat ”för att jag vill att ni ska låta mig stanna här”. Min andra dröm har varit att skriva en roman om musik. En som visar konflikten mellan högt och lågt inom musik och att kärleken är lika stark oavsett.

Valde ikoniskt finländskt yrke

Kjell Westö ville skriva om en person med riktigt ikoniskt finskt yrke, och valet föll alltså på dirigent. För det finns många att inspireras av även om bokens gäng av stjärndirigenter är fiktiva:  Esa-Pekka Salonen, Sakari Oramo, Susanna Mälkki, Jukka-Pekka Saraste… Musiken är en ständigt närvarande fond i boken, till varje situation finns en musikalisk association – inte sällan till ett verk av Mahler eller Sibelius. Det har krävts research, mer omfattande än inför någon annan bok och tacklistan i slutet är mycket lång.

– Men för mig är Brander ändå främst en karaktär som betalar ett pris för det liv han har valt, som låtit en karriär som dirigent gå före allt annat. Snabbt upptäckte Kjell Westö att skärgårdsmiljön inte är så idyllisk man kan tro, perfekt för att avgränsa och behandla vår tids problem och frågor. Flyktingfrågan, Metoo…

– Strukturerna syns så tydligt i en så avgränsad miljö, och det gör mig väldigt motiverad.

Fick skriva om hela boken i sista stund

Jag har ibland, i tider med mer valfrihet, kallat mig själv eremit, eller åtminstone nästan-eremit. Men den här exceptionella och farliga tiden får mig att inse att jag är en kontaktsökande person, en människa som behöver de vardagliga och anspråkslösa mötena där man ser varandra i ögonen och ler och växlar några ord samtidigt som man säljer/köper en cappuccino eller undertecknar ett kontrakt.
/Kjell Westö på Yle.fi i april 2020

Raderna här ovanför är skrivna av Kjell Westö, i ett öppet brev till författarkollegan Juha Itkonen som publicerades tidigare i år. Ett långt brev som handlar om allt från hur research inför kommande bok avbröts när coronapandemin kom, till tvehågsenhet inför den ”svenska strategin” och tankar om hur Tritonus fick skrivas om i sista sekunden på grund av omständigheterna.

För ja, det är utmanande att vara författare i en isolerad verklighet där inget blivit som planerat. Särskilt om man har skrivit en roman som ska tidsmarkeras av aktuella händelser som till exempel fotbolls-EM 2020.  Det fick Kjell Westö erfara när han i allra sista sekunden av det fleråriga arbetet med Tritonus fick placera om handlingen från nutiden som vi trodde den skulle se ut, till en svagt obestämd nära framtid där en del ännu bär munskydd och handsprit tillhör den normala rutinen.

– Om det nu är så framtiden kommer att se ut, det vet ju ännu ingen, säger han.

Men ett 2020 där folk obekymrat går på festivaler, det finns inte. Så han fick både placera om handlingen och dra ut den.

– En roman är som ett kalejdoskop – vrider man på den så ändras allt. Så var det för mig. Jag hade en helt färdig berättelse men i och med att jag flyttade den gick det ner på minsta detaljnivå. Att ändra om min bok så måste vara bland det mest krävande jag gjort. Och jag gjorde det medan alla var rädda och inte visste hur något skulle bli, det kändes väldigt faustiskt. Samtidigt som människor dog världen över skrev jag om en framtid där alla mina protagonister överlevt. Det blev mer som en förhoppning än en dystopi.

Går mot sin nionde symfoni

När vi senast sågs, då för att prata om den episka romanen Den svavelgula himlen, berättade Kjell Westö att den skulle bli hans sista ”livslånga” roman. Hädanefter ska hans böcker ha ett kortare tidsspann. Och Tritonus har uppfyllt den föresatsen – hela handlingen utspelar sig under åtta månader och all bakgrund och historik finns inom människorna i boken. I framtiden väntar åtminstone två bokprojekt till. Närmast kommer en historisk roman med arbetsnamnet ”1940” som ska utspela sig under den finska mellanfreden, den korta tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget.

– En av mina utmaningar i livet är alla projekt jag blir tillfrågad om. Ny fyller jag 59 och känner att angelägenhetsgraden i mina egna projekt växer, tiden framåt blir obevekligen kortare och jag vet vad jag vill skriva. Har jag tur så kommer jag ännu att skriva hur många böcker som helst men det är ingen självklarhet.

Och han befinner sig på farliga vatten nu, för den som använder sig av musikaliska referenser.

– Det finns en stark vidskepelse i detta. Jag är på väg mot en produktion där jag kommer att ha skrivit tio romaner – och inom musiken är den tionde symfonin belagd med så enorm laddning. Kommer du upp till nio är det ett magiskt nummer men den tionde…. Man kan bredda den tanken och säga det finns en vidskepelse i allt konstskapande. Varje gång jag ska börja med något nytt känns det som att jag bryter mot en urgammal kod. Alltså: klarar jag den nionde romanen kan jag knyta upp allt i min tionde roman. Där ska jag låta gestalter från mina tidigare böcker mötas igen.

”Feelgood – that´s not me”

Om man kopplar samman kreativitet och personlighet så tror Kjell Westö själv att han hade blivit galen om han inte hade skrivandet.

– Jag hade som barn svårt att sätta mig själv i en pulpet, foga mig, ville bara ha tid för mig själv i ett helt år så att jag kunde skapa. ”Jag vill läsa och skriva, låt mig vara!”  Det är mitt livs största privilegium att jag faktiskt har fått göra det och jag är ohyggligt tacksam mot de som såg igenom mig när jag kom försent, var jobbig, inte var en trevlig kille.  Jag kan liksom se ett långt pärlband i mitt liv där jag blivit lynnig, avig, för att jag inte förstått att jag måste dra mig undan var att vara i balans. Jag var långt över 50 när jag insåg det.

Med det sagt har aldrig någon bok varit enkel att skriva utan skrivprocessen har krävt ett stråk av mörker. Inte ens drömmen om en skärgårdsroman, hans första planerade ”feelgood” blev något av.

– That´s not me. Men jag har varit lyckligare och starkare privat när jag skrev den här romanen så jag klarade mörkret bättre nu.

För även i skärgården finns mörker. Det kan skifta så oerhört snabbt, från den mest fantastiska leende idyll en dag till vågrätt regn och storm nästa. Precis som det ser ut genom fönstret i fritidshuset, där en färja glider förbi, precis som humör och relationer skiftar mellan karaktärerna i Tritonus.