Kicki Sehlstedt: ”Har vi skuld i våra anhörigas handlingar?”

Kicki Sehlstedts Probono-serie kombinerar frågor om kvinnors utsatthet med olidlig spänning. Här berättar författaren själv om den fjärde delen För din skull, om kvinnorna i den kriminella världen och hur långt de är beredda att gå för dem de älskar.

Walk of shame.

Det var så hon kallade promenaden från besöksrummet på anstalten.

Jag minns nästan ordagrant hur hon beskrev hur skammen brände på kinderna när hon gick ut ur rummet med de blå papperslakanen på britsen, förbi vakterna för att hämta sin inlämnade plånbok och mobiltelefon för att återvända ut i friheten. Hennes övertygelse om att alla betraktade henne med förakt i blicken, för att hon ”fastnat” med en kriminell. För att hon ”ställde upp”, som hon själv sa, i att lägga sig på gummimadrassen i det kala besöksrummet, en gång varje månad.

Hon, som vi kan kalla Anna, hade levt i en relation i många år med en man som var en högt uppsatt ledare i ett kriminellt gäng, och besöken på anstalten var en del av det livet. Liksom att ha vapen och droger gömda hemma i garderoben, och att leva med våldet ständigt närvarande. Både riktad mot honom – och från honom. För Anna blev hennes mans fängelsestraff en lättnad, en paus från rädslan och den ständiga anspänning som det kriminella livet skapade.

Jag mötte Anna första gången när jag djupintervjuade kvinnor för min examensuppsats i kriminologi, som handlade om vilka konsekvenser som kriminalitet och fängelsestraff får för den anhöriga.

När människor frågar om jag får inspiration till mitt romanskrivande från mina studier i kriminologi och mitt yrke som journalist är svaret ja.

Men mer än all forskning och fakta som du översköljs av, så kommer inspirationen från de människor jag har fått förmånen att träffa genom åren.

En av karaktärerna läsaren får möta i kriminalromanen För din skull är gängledarens flickvän Emelie. Hon är en helt påhittad karaktär, men vissa gestaltande detaljer har jag lånat från Anna.

Jag brukar beskriva det som om vissa möten fastnar under huden. Ofta är det små, små detaljer som stannar kvar, och vissa av dem vecklar sedan ut sig till en hel historia.

Som Annas Walk of shame.

“Som anhörig är du inte sällan också ett brottsoffer, men du kan också vara en medbrottsling.”

Hur anhöriga påverkas är fortfarande ett outforskat ämne inom kriminologin och ett eftersatt område inom rättsväsendet. Stödet och hjälpen är liten och okunskapen stor. Men det vi vet är att de anhöriga drabbas hårt, både ekonomiskt, känslomässigt, psykologiskt och socialt.

Som anhörig är du inte sällan också ett brottsoffer, men du kan också vara en medbrottsling. I min research inför den här boken insåg jag hur sällan vi uppmärksammar de unga tjejerna som befinner sig i de kriminella miljöerna. Men de kvinnor som levt i gängmiljöer, och personer inom socialtjänst och rättsväsende som jag har intervjuat vittnar om att de unga tjejerna också är delaktiga i det dödliga skjutvapenvåldet som sprider sig som ett virus över Sverige.

Det är vanligt att de förvarar eller transporterar vapen eller lurar det tilltänkta offret i en fälla genom att locka honom till platsen för skjutningen. Men de går ofta under radarn, inte minst hos polisen.

Dessa berättelser gav inspirationen till en annan av karaktärerna i För din skull: femtonåriga Mira, den unga flickvännen som precis mött sin första stora kärlek.

Sedan jag träffade Anna för snart tio år sedan har det dödliga våldet i de kriminella nätverken ökat, och gärningsmän och offer blir yngre och yngre. Nu handlar det ofta om tonåringar, inte sällan barn som dödar och dödas.

Barn som har en mamma. Den tredje huvudpersonen är därför Faduma, fyrabarnsmamman som i min historia lever i ständig beredskap för att hennes äldsta son ska hittas avrättad i en blodpöl.

“De är mammor, systrar, flickvänner, fruar och döttrar. De som stannar även när det skiter sig, de som stöttar och hoppas och tror på förändring. Men som ofta far väldigt illa på vägen.”

Det är ingen slump att huvudpersonerna i kriminalromanen För din skull är kvinnor. För precis som den absoluta majoriteten av de som är dömda till fängelse i vårt land är män (94 procent), så är majoriteten av de som besöker fängelserna kvinnor. De är mammor, systrar, flickvänner, fruar och döttrar. De som stannar även när det skiter sig, de som stöttar och hoppas och tror på förändring. Men som ofta far väldigt illa på vägen.

Mötet med Anna och andra anhöriga under åren har lett till många frågeställningar som jag velat utforska genom att skriva den här romanen, och som jag hoppas väcker tankar även hos dig som läser.

Har vi skuld i våra anhörigas handlingar?

Och vad är vi beredd att göra för deras skull?