Kicki Sehlstedt: ”Jag vill lyfta bort skammen från brottsoffren”

Berätta lite om din bakgrund!
– Jag är journalist sedan tjugo år, men är även utbildad kriminolog. De senaste åren har jag jobbat som tv-producent, bland annat för nyhetsprogrammet Brottscentralen och dokumentärserien Svenska fall. Just nu håller jag på med en dokumentärserie för SVT om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Jag är bohuslänning i botten, men bor med min familj på Södermalm i Stockholm. Min första bok Sweet Lolita kom 2018.

Läs mer: Alla böcker i Probono-serien

Har dina erfarenheter av kriminologi och journalistik påverkat ditt författarskap?
– Verkligen! De möten jag gjort som journalist med brottsutsatta kvinnor ligger till grund för mycket av tematiken i mina romaner, och studierna i kriminologi har gett mig en fördjupad kunskap om utsatthet för brott, men också om gärningsmän och deras drivkrafter. Jag hoppas den kombinationen gör att jag kan skriva både trovärdiga och komplexa spänningsromaner, som också är olidligt spännande, så klart.

Dina deckare handlar ofta om kvinnors utsatthet och mäns våld mot kvinnor. Hur kommer det sig att du vill skriva om det?
– För att det är de berättelserna som har berört mig mest under mina år som journalist. De finns lagrade i mig och vill komma ut! Och för att det fortfarande finns så mycket skuld och skam hos brottsoffret, som nu följer med in i den digitala världen. Som mamma till två döttrar brinner jag för att lyfta bort den skammen och få oss att prata mer om de här frågorna.

Dina två huvudkaraktärer är journalist respektive kriminologiprofessor – hur skulle du beskriva deras dynamik?
– Kajan står mer för förnuft och Aida för känsla. Aida Svantesson är en temperamentsfull journalist med italienskt påbrå som handlar först och tänker sen, och har ett struligt privatliv som ensamstående mamma. Hon är också helt ointresserad av yta, medan hennes parhäst Kajan Berglund som är professor i kriminologi däremot älskar mode och skönhet. Kajan trivs med att sitta i tv-sofforna och använder sig av sitt skarpa intellekt, i alla fall. Ödmjukhet är kanske inte heller hennes starka sida. De är ett omaka par, men vänskapen växer fram under seriens gång och de brinner båda för kvinnors rättigheter, mycket på grund av sitt bagage som du som läsare får lära känna mer och mer.

Vilka teman och frågor utforskar du i Bara ett offer?
– Ett viktigt tema är allt det som metoo satte strålkastarljus på, tystnadskulturen kring sexuella övergrepp och vilka djupa sår ett övergrepp skapar, inte minst de som aldrig hamnar i domstol. Och vad är upprättelse? När blir det hämnd? För mig handlar boken också om människosyn och människovärde. En viktig del i berättelsen är de som lever helt utanför samhället idag och som aldrig omfattas av varken hashtaggen metoo eller rättssamhället.

Upplever du att metoo har förändrat genren och sättet som vi skriver om kvinnliga offer i skönlitteraturen?
– Jag tror att läsarna reagerar på ett annat sätt idag om kvinnor reduceras till enbart döda, nakna offer på en brits i ett bårhus, och metoo har skyndat på den utvecklingen. Vi är inte heller lika mottagliga för att ursäkta det manliga geniet, inte ens som karaktär tror jag. Jag tror också att läsarna har lägre tolerans för våldsskildringar som frossar i detaljer eller är sexualsadistiska. Men vi har en stark tradition i Sverige av fantastiska kvinnliga kriminalförfattare, så problemet är större i till exempel film och tv där kvinnliga regissörer och producenter haft svårare att komma fram. Där ser vi redan att fler och fler berättelser byggda på kvinnliga erfarenheter och med ett kvinnligt perspektiv kommer.

Hur ser din skrivprocess ut?
– Grundidén uppkommer ofta genom att jag ser en av bokens nyckelscener framför mig, och därigenom föds både karaktärer och historiens kärna. Därefter gör jag ganska omfattande research kring det tema jag vill utforska. Jag läser förundersökningar, forskningsstudier och intervjuar människor med olika erfarenheter och kunskaper, vilket ofta får historien att utvecklas och ibland ta oväntade vändningar. När historien i grova drag finns i huvudet, och på post-it-lappar börjar jag skriva. Sen skriver jag koncentrerat under ungefär tre, fyra månader. Då har jag ett råmanus som jag låter andra läsa och det stora redigeringsarbetet startar. Jag har svårt att släppa in någon i min berättelse innan jag fått ur mig den från början till slut, sen tror jag att jag är ganska bra på att ta feedback från testläsare, förläggare och redaktör – det är ju något som jag är så van vid att både ge och få. Att göra tv är ju verkligen ett grupparbete.

Varifrån hämtar du inspiration till dina böcker?
– Verkligheten! Som journalist får du tillgång till så många världar, och jag vill genom mitt skrivande lyfta på locket till dem för fler. Jag läser också många förundersökningar i mitt arbete. Men jag blir också påverkad av allt som passerar; en notis i tidningen, människors samtal på tåg, livserfarenheter hos vänner och bekanta, och inte minst annan kultur; film, böcker, teater… Allt är ju små trådar som tillsammans väver den där väven som blir en berättelse. Sen hjälper det ju till att jag alltid har haft väldigt livlig fantasi.