Katarina Wennstam: "Vi kommer att prata om ett före och ett efter #MeToo"

”Det är dags att tala om männen”. Det sa Katarina Wennstam tidigt i höstas då vi intervjuade henne om nya boken Gänget. Tre månader senare gör vi knappt något annat. Just nu är det teater- och filmmännen som ligger under lupp, och som Katarina Wennstam undersökte ingående med boken Alfahannen. 

Hej Katarina Wennstam. Din bok Alfahannen, om den svinige skådespelaren Jack Rappe, är verkligen högaktuell.

– Ja, den tog sin början i att jag ville undersöka det så många pratar om just nu – manliga genier som beter sig som riktiga svin, men som ändå får hållas. Jag var under många år gift med en regissör, och har haft en sidoblick in i branschen, jag har sett och hört mycket, men samtidigt inte på något sätt varit ekonomiskt beroende eller haft någon ställning att försvara. Därför har jag inte varit rädd att berätta, och det var en unik fördel när jag började göra research inför Alfahannen.

Berätta om researchen!

– Det var ett väldigt speciellt arbete. Det viskades, lindades in, alla ville vara anonyma. Många var så rädda för att det skulle komma fram att de pratat, för då skulle de bli svartlistade. Det är ju så speciellt med tv och film-världen i Sverige, den är så liten och anställningarna är osäkra och lösa. Det krävs väldigt mycket för att våga. Sedan, när boken kom ut, blev jag kontaktad av många äldre kvinnliga skådespelare. Många frågade om jag hade skrivit om just deras första år i branschen. Det var stor igenkänning.

Varför har de här männen fått hållas, trots sitt vidriga beteende, tror du?

– De här männen har uppnått en position inom teater och film som jag närmast liknar med diplomatisk immunitet. Har du fått tillräckligt många succéer, fyllt bio- och teatersalonger, dragit in stora biljettintäkter – ja, då kliver du upp till en nivå där du kan bete dig just som ett riktigt svin. Om du är en man, vill säga. Vi vet ju att en kvinna aldrig skulle kunna tillåtas bete sig på det här sättet. Och det här har vi ju vetat om och känt till, länge.

– Jag brukar prata om en vågskål – i den ena lägger vi alla vittnesmål genom åren från utsatta kvinnor och i den andra lägger vi förövarens priser, omsättning, hyllningar. Traditionellt sätt så har alltid vittnesmålen vägt lätt gentemot männens makt. Vi kan ta exemplet Roman Polanski, regissören som till och med erkänt att han drogat och våldtagit en fjortonårig flicka på 1970-talet. Men hans Oscarsstatyetter har ändå alltid vägt tyngre.  Tills nu.

Ja, vad säger du om #MeToo-rörelsen inom teater- och filmvärlden?

– Det som händer nu – jag blev helt tårögd när jag läste det här uppropet i SvD. Otroligt mäktigt! Utifrån min research så vet jag hur långt inne det har suttit. Jag är övertygad om att alla som framträder har kalkylerat med riskerna som detta kan innebära, för såväl karriären som tillvaron. Men i och med att de nu är så många, nära 600 personer, så finns ett skydd, och de tunga äldre aktrisernas närvaro skyddar många av de yngre.  Det här är en maktdemonstration, som man aldrig tidigare sett. Man kommer att prata om ett före och efter #MeToo inom teater och film.

Det finns många paralleller att dra till Alfahannen.

– Ja, till exempel en scen i boken, som är hämtad från mitt research-arbete och alltså hänt på riktigt. En man och en kvinna spelar in en våldtäktsscen, och den manliga skådespelaren har stånd – som han hela tiden trycker mot den kvinnliga motspelaren. Under en våldtäktsscen! Och det är detta som är hela grejen, den fysiska närheten som ju är tvungen ibland när man spelar in film. Det är så fina gränser, och det är också därför sextrakasserier seglat under radarn  inom teatervärlden, kroppen är ett arbetsinstrument och det är därför man har godkänt detta om och om igen.

– I slutet av boken har en kvinna dragits inför rätta för att ha attackerat den store manlige skådespelaren. Till en början är hon misstrodd, men så sker en stor manifestation utanför rättssalen, där fler utsatta kvinnor demonstrerar och vittnar vad de själva har varit med om. När jag skrev det kände jag att jag kanske drog det lite väl långt, men det som händer nu är på något märkligt sätt en pendang till den händelsen. Det är en oerhört laddad scen, precis som det som händer nu är oerhört laddat. En styrkedemonstration.

Varför sker detta nu?

– Något sattes ju igång med Harvey Weinstein i Hollywood. Nu kommer bransch för bransch – vad kommer härnäst? Är det bland läkare, piloter, advokater? Det finns så många världar där detta med genikulten bland män är inbyggt, och som tillåts göra saker som kvinnor aldrig skulle kunna. Alla vet ju att hade en kvinna kommit till en inspelning eller arbetsplats och betett sig på samma sätt så hade hon blivit portad. Och hur vi ser på genier är ju tydligt i och med detta skådespelaruppror – här finns många av landets absolut främsta skådespelare med, riktiga genier, men i och med att de är kvinnor så förstår vi att de haft en helt annan spelplan än de manliga genierna.

Du har också vid flertalet tillfällen kritiserat hur man framställer våldtäkter och övergrepp i film och teater – som ett slags pornografi. Kan det komma att ändras nu också?

– Ja, jag tror att det i och med detta kan bli mer diskussioner kring de värsta övergreppen på film och tv.  Varför flirtar vi så mycket med pornografi, och varför utsätter vi oss för dessa scener? Vems blick får styra, och varför? Sanningen är att nakna kvinnor som blir utsatta för övergrepp filmas mycket mer ingående än kvinnor som njuter, till exempel. Och döda kvinnor på film är alltid nakna och sexiga. Alla som har sett ett riktigt lik vet att det inte finns något som helst sexigt med det. Eller kvinnan som blir våldtagen, i sexiga underkläder och filmad i närbild. Det upprepas om och om igen. Och faktum är att kvinnor som blivit våldtagna på film oftare premieras – Hollywood älskar att filma våldtäkter, och de flesta Oscarsvinnare har blivit våldtagna en eller flera gånger på film. Det är som att man först då betraktas som seriös.

På Katarina Wennstams Facebooksida delar hon med sig av fler hårresande historier från researcharbetet inför boken Alfahannen.

Av Tove Kullenberg