Karina Sainz Borgo: "Det behövs glimtar av något vackert för att kunna uthärda hemskheterna"

Karina Sainz Borgo är född 1982. När hon var 23 år flyttade hon till Spanien. Det land hon lämnade bakom sig var inte längre det land hon känt till sen barndomen. Under 20 år har läget i Venezuela eskalerat. Från att ha varit ett av regionens rikaste land med en av världens största oljekällor har landet gått till att vara präglat av våld, fattigdom, svält och död. I debutromanen får vi en skildring av hur det är att leva i detta land, genom en ung kvinnas ögon.

Läs mer: 4 nya sydamerikanska författare du inte får missa

Huvudkaraktären Adelaida Falcón har många likheter med författaren. Precis som Karina Sainz Borgo är hon journalist. Adelaida har jobbat i Venezuela men när hennes mamma dör och läget verkar eskalera flyr hon till Spanien. Hon stjäl en död kvinnas identitet för att kunna ta sig ut ur landet.

– När jag lämnade landet gjorde jag det för att jag kunde, av eget val. Adelaida gör det för att hon måste. Hon har ingenting kvar. Hon har förlorat sin mamma, sitt hus, sitt jobb, ja sig själv egentligen. Men även jag flydde, metaforiskt, från ett land som jag inte längre kände till, som inte heller kände mig. Precis som Adelaida känner jag mig utestängd, separerad från mitt land, berättar Karina Sainz Borgo.

Under 2007 var det politiska läget i Venezuela väldigt våldsamt. Författaren berättar att hon hade dåligt samvete för att hon inte var där.

– Jag mådde dåligt för att jag kände mig så feg. Jag kände att jag borde vara där och göra något trots att jag visste att det var omöjligt. Jag kände att – vad ska jag göra med den här känslan? Sen började jag skriva.

Hon berättar att boken och Adelaida blev ett slags utlopp för henne. Ett sätt att få ut känslorna kring allt det obeskrivligt hemska som händer i hemlandet.

– Innan jag skrev boken hade jag väldigt svårt att prata om Venezuela. Jag kunde inte hantera det, emotionellt. Inte förrän jag började skriva. Jag skrev den fösta meningen ”Vi begravde min mor med det hon hade på sig.” och sen fortsatte det bara. Detta är första gången jag lyckats skriva vad jag vill skriva inte vad jag kan skriva.

Med boken hoppas hon beröra människor. Hon vill förmedla hur det är att vara den lilla människan mitt i händelsernas centrum. Därför har hon valt att knappt nämna årtal, platser och namn. Det som ska framgå är det vardagliga livet och kampen om överlevnad.

– Jag kände ett starkt behov av att förklara, på ett litterärt sätt, något som jag anser vara en tragedi. Jag anser att journalistiken ska ge oss svar. Litteraturen ger oss möjligheten att ställa dessa frågor. Den är ett verktyg för att förklara komplexa situationer och hemska saker. Litteraturen kan få oss att känna. Den kan beröra oss.

I slutet av boken har författaren skrivit ett efterord. Där står det att händelserna är inspirerad av verkligheten men att det inte är fakta. Karina Sainz Borgo berättar mer om detta:

– Det jag skriver om har jag sett, även om det kanske inte utspelade sig på precis det sättet. Till exempel finns det ett avsnitt där en död människa håller på att ramla ur sin kista på grund av vårdslöshet. Jag har inte sett just detta hända men jag har sett döda människor ligga på gatorna, som ingen bryr sig om. Adelaida och jag är samma generation. Mina minnen är hennes minnen.

Minnen är något som tar stor plats i boken. Gång på gång får vi återblickar från Adelaidas barndom, från ett land som idag inte är detsamma.

– Dessa återblickar är så viktiga för jag behövde skapa något vackert. Jag beskriver en våldsam stad och hemska människor, svältande människor och fruktansvärda händelser. Men jag kan inte begära av läsaren att hela tiden stanna i det här. Det behövs glimtar av något vackert för att kunna uthärda hemskheterna. Glimtar från det förgångna; ett förlorat land, en förlorad barndom.

Framtiden i Venezuela är oviss. Karina Sainz Borgo menar att det kommer ta tid att återuppbygga det som fått förfalla i 20 år.

– Jag är inte optimistisk, inte entusiastisk. Det kommer vara svårt att återuppbygga landet. Först måste vi återinföra demokrati. Sen kommer nästa problem. Vad gör man med en hel generation som ser våld och fattigdom som en del av vardagen? Detta kommer att ta generationer. Jag vet att jag inte kommer få se landet återuppbyggt. Men inget håller för evig. Det är mitt val att tro att där finns en framtid.