Karin Wahlberg – förlossningsläkaren som blev författare

Karin Wahlberg var 50 år när hon debuterade som författare i början av 2000-talet. Idén till den första deckaren fick hon på ett morgonmöte med läkarna på Kvinnokliniken i Lund där hon då arbetade.

– Det sa pling i huvudet! Jag kan alltid försöka, tänkte jag och började formulera mig i ett block och på datorn. Det flöt på. Jag blev förvånad själv. Framför allt var det roligt med en egen värld att styra över.

Läs mer: Allt du behöver veta om Clas Claesson-serien

Efter några år skickade hon in manuset till Sista jouren – den första boken om kriminalkommissarie Claes Claesson som sedan kom att bli en bästsäljande deckarserie. Nu är hon aktuell med den tionde delen, En god man. Claes Claesson, som numera bor i Lund med sin läkarfru Veronika och deras döttrar, får ett nytt fall på sitt bord. Det är september och barnläkaren Paul Klintman hittas mördad i sin idylliska skånelänga en bit utanför stan. Både anhöriga och kollegor är i chock. Paul beskrivs som en bra pappa och en kunnig läkare med god hand om sina små patienter och deras föräldrar. Polisen kartlägger hans sista tid i livet och långsamt närmar de sig svaret på vem som dödade honom.

Hur fick du idén till En god man?

– Boken har en verklighetsbakgrund som jag känt till i många år och som engagerat mig. Det handlar om läkare som vill skydda barn genom att metodiskt bedöma vissa skador hos små barn, så att det i förlängningen leder till rättsliga domar och att barn och föräldrar skiljs åt för all framtid. Brutalt och djupt tragiskt, hur man än ser på det. Är läkarnas bedömningar korrekta, eller handlar det även om något annat? Kanske om lockelsen i att ge ett entydigt svar på komplexa frågor, sådant som inte sällan sker i slutna sektliknande miljöer.

Som vanligt utspelar sig din deckare delvis i sjukhusmiljö och utan att avslöja för mycket så kretsar din nya bok kring en diagnos som blivit föremål för debatt både i Sverige och utomlands. Berätta om arbetsprocessen – har du gjort mycket research?

– Jag har under en längre tid läst vetenskapliga artiklar, artiklar från svensk dagspress, sett utländska dokumentärer, lyssnat på radiodokumentärer och sett olika tv-program. Sedan tog jag en kort paus för att få viss distans till innehållet, för att kunna skriva inkännande och spännande om människor av kött och blod, så att det inte skulle kännas som ett debattinlägg.

En god man utspelar sig i Lund och på försättsbladet skriver du att platserna finns men inte personerna. Att allt är påhittat. Det tycks finnas en stark vilja hos läsare att koppla ihop fiktiva berättelser med verkligheten.  Har du varit med om det med dina tidigare böcker?

– Det har hänt att jag fått frågan om jag skrivit om till exempel folks grannar. Eller att sjukhuspersonal känt igen sig, vilket inte är så konstigt eftersom jag kan miljön. Det betyder snarare att jag landat rätt. Men om jag skriver om något högst speciellt som hänt någon i verkligheten så brukar jag alltid fråga först om jag får lov att använda det.

Det har blivit tio böcker om kriminalkommissarie Claes Claesson och läkaren Veronika Lundborg än så länge. Varför tycker du om att skriva om de här karaktärerna? Hur skulle du beskriva dem?

– När jag började skriva läste jag mest om manliga kommissarier med trassliga kärleksförhållanden. Så jag var redan från början inställd på att i stället skriva om ett oneurotiskt äktenskap. Det vill säga ett par som är hyggligt välfungerande och till och med kan beskrivas som lyckliga! Vilket på sätt och vis är svårare än att skriva om kriser och katastrofer. Själva brottet får stå för dynamiken. Paret Claesson och Lundborg är i fyrtioårsåldern när de träffas och blir störtförälskade. De är kloka nog att ta tillvara både det de har gemensamt och deras olikheter. De har förståelse för varandras arbeten. Bägge arbetar i offentlig sektor och med ansvarsfulla positioner där de möter människor i utsatta situationer; katastrofer, orättvisor och död.

Du jobbade tidigare som lärare och började studera till läkare när du var 37. Och sedan debuterade du som författare vid 50. Det måste kräva ett visst mod att byta bana på det sättet.

– Det var panik som styrde mig till att bli läkare, inte mod. Vi lämnade Växjö där vi bott i sju år efter universitetsstudierna. Maken som är läkare skulle forska i Lund. Jag blev arbetslös lärare i en universitetsstad där det drällde av högutbildade lärare och drabbades av nedstämdhet och rädsla för att inte kunna försörja mig om ”något hände”. En oro som sitter djupt eftersom min mamma dog när jag var nio år och jag blev bryskt medveten om att livet kan svänga. Min man hade ett viktigt och intressant yrkesliv som läkare som absorberade honom. Avundsjukan drev mig, även om jag aldrig tidigare velat arbeta i sjukvården. Jag trivdes med läkarstudierna. Mastigt, minst sagt, men samtidigt spännande att en ny värld öppnade sig framför mig.

Din förra bok kom i början av 2020 och jag gissar att du skrivit stora delar av din nya bok under pandemin. Hur har den tiden varit för dig?

 – Vågar knappt säga det, men jag har haft en på många sätt behaglig tid. Som att världen, mitt i det oförutsägbara och katastrofala, stannade upp och vi blev mer varsamma och uppmärksamma på vad som fanns runt om oss. Vi bor i villa och kunde träffa folk på verandan. Maken och jag gjorde många utflykter runt om i Skåne som inte tidigare blivit av.

Hur ser din skrivprocess ut? Är du en författare som skriver varje dag?

– När jag väl är i gång med ett manus så skriver jag i stort sett varje förmiddag. Jag skriver aldrig synopsis, och skulle jag göra det så hade jag förmodligen ändå inte följt det. Men jag har en grov plan i huvudet, som ändrar sig efterhand. När knappt hälften är skrivet brukar jag be min förläggare och redaktör att läsa för att få kommentarer så att jag inte spretar i väg åt helt fel håll. De är proffs. Jag tycker mycket om detta samarbete som får hela manuset att lyfta.

I flera år kombinerade du arbetet som gynekolog och förlossningsläkare med att skriva. Hur var den kombinationen?

– På ett plan ”gick det i ett”. Antingen jobbade jag, eller skrev. Jag var 50 år när jag debuterade, hade utflugna barn och var hyggligt vältränad och stark. Jag ville absolut inte släppa mitt meningsfulla och roliga läkarjobb som jag hunnit blir bra på. Det ger variation att ena veckan bedöma förlossningar, sy skador, göra kejsarsnitt, utreda misstänkt cancer, värdera smärta, och nästa vecka sitta ensam framför en dator.

Dina böcker är inte exempel på brutala deckare med en massa vändningar. De är istället mer än en mordgåta; man får ta del av en värld du känner till och samtidigt läsa om karaktärernas vardagspussel. Vad för slags deckare gillar du själv att läsa?

– En bra deckare ska ha en viss trovärdighet både i handling och gestaltning, och får gärna gå i ett lugnt tempo. Jag vet att verkligheten kan vara grym, att kroppar kan misshandlas och skadas på alla upptänkliga vis, men jag har inget behov av att läsa uppdrivna berättelser om just det. Kanske att läkaren i mig sätter stopp. Jag vet dessutom att till exempel rättsläkare vanligtvis är sansade och extremt kunniga människor och inte några perverterade ufon som de gärna blir i film och litteratur. 

Kommer vi få läsa om Claes Claesson och Veronika Lundborg igen?

– Vi får väl se. Jag har skrivit tio böcker om dem och så länge jag lever finns ju alla möjligheter kvar. Men nästa bok kommer i alla fall inte att bli om dem.

Karin Wahlberg listar tre favoritförfattare i spänningsgenren:

• Jørn Lier Horst. Han är själv polis och böckerna beskriver ett metodiskt polisarbete och är både spännande och varma.
• Tove Alsterdal. Hennes böcker är mer än bara spänningsböcker.
• Peter May. Speciellt Lewis-trilogin från den skotska övärlden.