Läs unika krönikan av författaren bakom hyllade "Hem"

Sjömansgossens lilla lilla vän är inte på riktigt

Min morfar seglade med den åländska segelkungen Gustaf Eriksons bark Viking.

Det låter som en saga, och så förstod jag det också som barn. Jag nådde knappt upp med näsan till skrivbordet där morfar som pensionär satt och gjorde skalenliga modeller av skeppet han seglat med som ung. Jag kunde höra de smällande seglen, se horisonten, känna äventyret föra mig framåt.

Men mormor då? Henne började jag tänka på som vuxen, i takt med att min verklighet fylldes med annat än sagor. Hur var det för mormor att få brev om hajar när hon hade syltat äpplen en hel dag? Hur var det för mormor att se morfar slänga sjömanssäcken på axeln och lämna kor, barn och fiske åt henne att sköta?

Jag bestämde mig för att skriva en bok om hon som stannade hemma, sjömanshustrun. För jag insåg att den där bilden av sjömansgossens lilla lilla vän som står sörjande på strand, hon är inte verklig. Sjömanshustrun har snutit ungar, gömt sig för ryssen, bärgat nät och huggit ved. Inte har hon haft tid att längta och trängta.

Hem är en bok om tio åländska kvinnor i tio olika skeenden i den åländska historien. Kvinnorna är fiktiva, men den historiska hållpunkten är sann. Till exempel skriver jag om Karla som under Stora ofreden var tvungen att fly över havet till Sverige och om Ragnhild vars pappa bygger den stenkyrka som i dag är den äldsta i Finland. Jag skriver om Maria vars kärlek vill bli lots och jag skriver om Flör vars pappa sätts i koncentrationsläger då hans fartyg vid fel tidpunkt råkar befinna sig i en tyskkontrollerad hamn  under Andra världskriget.

Fiktiva Flör har förresten fått sitt namn efter att pappan mötte en fransk sjöman och han lärde pappan det vackraste ordet på franska språket, det för blomma. På Åland har vi många sådana namn, försvenskade äventyrsnamn, som till exempel Glädys.

Jag har velat ställa mig riktigt, riktigt nära de åländska kvinnorna. Det innebar att jag fick lov att gå en kurs i att baka hemvete. Hemvete är en särskild sorts bröd som bakas på Åland, men ingenstans fanns uppgifter om ljud, dofter och konsistenser. Efter kursen vet jag till exempel hur rummet doftar efter att man sopat ur glödhett kol med blöta enriskvastar.

Jag trodde, lite lagom ödmjukt, att jag banade väg för en ny sorts fokus i litteraturen då jag skrev om sjömanshustrun, men jag hade förstås fel. Sally Salminen skriver om Katrina och Anni Blomqvist skriver om Stormskärs-Maja. Min bok är med andra ord bara en i ledet av en tradition där fiktionen velat lyfta fram kvinnorna.

Att lyfta fram kvinnorna har nämligen inte historieböckerna gjort. I en bok, utgiven så sent som 2010, stod det att ”Sundsborna flydde med kvinnor och barn …”. I den meningen är kvinnor inte ens kommuninvånare utan släpas omkring som kossor. Jag har tagit fasta på historieböckernas bisatser då jag skrivit Hem, och vidgat bisatserna till berättelser.

Morfars liv var kanske en saga, men jag vet nu att det i många fall faktiskt är modigare att stanna än att kliva ombord.

Karin Erlandsson