Vårt julklappsrim till litteratursnobben
Har du en litteratursnobb i släkten? Då har du nog redan gjort den upptäckten att av alla klappar som till jul ska delas ut tenderar idéerna att skyndsamt ta slut när man ska handla till hen med den höga språkdräkten Snobben vi känner är en äkta konnässör Läser hellre Proust än Knasen, och levandegör en klichéartad roll som alltid har koll på det finlitterära som läsas bör
Om du vill ha ett säkert kort har du det här. För om din litteratursnobb till vän inte blir nöjd med den här julklappen är faktiskt hens litteratursnobberi diskutabelt. Ifjol kom Marcel Prousts praktverk På spaning efter den tid som flytt ut i nyutgåva, 100 år efter den skrevs. Romanen lyfts alltsomoftast fram som litteraturhistoriens allra främsta genom tiderna, och har förändrat prosakonsten för alltid. Här är en bok för den som antingen ännu har den framför sig, eller för den redan inbitne Proust-älskaren.
Carl-Johan Malmberg är Sveriges främsta proustexpert och har verkligen levt med det mastiga romanbygget. Hans senaste bok Lyckans gåta öppnar upp för läsning av På spaning på ett fantastiskt sätt. Bokens titel är hämtad från följande bländande vackra passage hos Proust: ”Ibland, just när allt synes förlorat, händer det att man får det tecken som kan rädda en. […] ‘Grip mig i flykten om du kan, och försök att lösa den lyckans gåta jag lägger framför dig.’”
Många litteratursnobbar läste De oroliga med stor behållning. Nu är Linn Ullman tillbaka med romanen Flicka, 1983. Här vävs två narrativ på två skilda tidsplan samman. I det ena följer vi en ung flicka som mot sin mors vilja ensam reser till Paris för att träffa en mycket äldre manlig fotograf som vill ta ett porträtt av henne till franska Vogue men som ska visa sig vara ute efter henne på fler sätt än så. På det andra tidsplanet möter vi kvinnan i medelåldern som ser tillbaka på den här resan — det är flickan som blivit vuxen, men samtidigt upplevs de båda berättarna något separata.
Flicka, 1983 är en drabbande och utlämnande roman, som bygger på men gör fiktion av Linn Ullmans egna upplevelser, och som problematiserar, vrider och vänder på en i grunden djupt olämplig relation mellan en ung flicka och en mycket äldre man. Romanens ärende är att inte, som litteraturen ofta gjort, vältra sig i och romantisera flickan som sexuellt objekt — utan istället belysa flickans egen berättelse. Vad hon såg den där vintern i Paris, 1983.
Man får nog passa sig innan man köper den här till litteratursnobben, eftersom hen brukar ha för vana att varje år skaffa åtminstone en bok av samma års nobelpristagare i litteratur. Men om Kvinnan eller Åren, eller för den delen Omständigheter inte redan finns i snobbens dignande bokhylla är de båda självklara val till jul. Annie Ernaux tilldelades nobelpriset med motiveringen: ”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar.”
Med sagda kliniska skärpa tar sig Ernaux an sin mor i kortromanen Kvinnan, i översättning av Therese Bohman. Ernaux har själv beskrivit hennes böcker som personliga, och på Svenska Akademiens presskonferens slogs det fast att författaren nog skulle värja sig mot begreppet autofiktion. Alltså är berättelsen i Kvinnan djupt känd och framlagd med stor nerv. I den här utgåvan ingår även Min far.
Lars Norén var älskad både som poet och dramatiker, och satte kultursverige i sorg i januari ifjol när han lämnade oss, 76 år gammal. Noréns dagböcker har berört, väckt starka känslor och sägs ha förändrat dagboksgenren. I det senaste postumt utgivna femte bandet av dagbokssamlingen En dramatikers dagbok är tonen något mer återhållsam och inte lika upprörd. Det är en trött, sorgsen och dämpad dramatiker som fattar pennan — för sista gången. Genom läsningen bär man med sig att det ju är författarens sista år i livet som skildras. Den senare delen av boken avslutas mitt i en mening, kanske var den raden det absolut sista Lars Norén skrev.
Litteratursnobben kommer älska denna julklapp, inte bara för det både emotionellt och intellektuellt stimulerande innehållet och de svindlande vackert formulerade intrycken, utan också för bokens utsökta paketering signerad formgivaren Nina Ulmaja. Det vackert gula omslaget, gult var Noréns favoritfärg, både sticker ut och blir en smakfull avslutning på en mästerlig boksvit.
2014 års nobelpristagare i litteratur är en fransman som gärna läses av den snobbiga litteraten. För sin så kallade minneskonst har Patrick Modiano ofta hyllats, och ännu är han verksam med sina oftast korta romaner, som alla uppehåller sig kring ungefär samma temata. Hans senaste har precis utkommit på svenska och är en given klapp under boksnobbens gran. Jean Bosmans är i Chevreuse alias för Patrick Modiano själv, med förbehåll för att det förstås rör sig om fiktion. Som i de flesta av Modianos romaner kretsar Chevreuse kring en person som blickar tillbaka på sitt förflutna, här en äldre författare som inte kan gå vidare från det mystiska som hände i hans barndom. Den vana modianoläsaren kommer känna igen de skumma figurer som utgör ett slags diffust och genom berättelsen tilltagande hot mot protagonisten, samt de smått fantastiska tillfälligheter som leder jag-berättaren vidare på sin förvirrade vandring längs minnenas allé.
Romanen har för övrigt ett visst släktskap med Modianos Remise de peine, på svenska Straffeftergift i översättning av briljanta Anna Säflund-Orstadius, som också översatt Chevreuse. En del personnamn och platser är desamma, eller åtminstone nästan samma, i båda böckerna. En lustfylld läsning kan vara att jämföra dessa två. Kanske kan det säga något om hur författarskapet utvecklats de senaste 33 åren…
Lucy Ellmann har jämförts med författargiganter som Joyce och Woolf och hennes roman Ankor, Newburyport har hyllats som en av vår tids stora romaner. En hemmafru i Ohio bakar den ena pajen efter den andra. Hon oroar sig för sina barn, tänker på sitt äktenskap och på sina döda föräldrar. Hon grubblar över klimatförändringarna, Donald Trump, skolskjutningar och massförstörelsevapen. I en vild medvetandeström pendlar Lucy Ellmann mellan det meningsfulla och det meningslösa, mellan nuet och det förflutna.
Litteratursnobben älskar tegelstensromaner. Ankor, Newburyport är 1000 sidor lång.
Översättare: Eva Åsefeldt
I Porto bestämmer sig en grupp människor för att göra något radikalt åt den kapitaldrivna gentrifiering och exploatering som pågår i den historiska stadskärnan. Regnet är ett stilexperiment där Maxim Grigoriev, känd för genombrottsromanen Europa, skriver fram en stum berättare, någon som enbart framträder genom vad andra säger – romanen är ett regn av andras repliker.
Ett stildrag i Regnet som styr hela berättandet är att replikerna — som är romanens själva stomme, anges i återgivet tal. Återgivet tal är förstås en form litteratursnobben vant redogör för men för den inte lika bildade läsaren kan det förklaras som att en enda förstapersonsberättare direkt anger vad de andra romangestalterna sagt. Så om jag-berättaren erbjuds kaffe: ”Vill du ha kaffe?” blir det i romanen: ”Ville jag ha kaffe?”. Fascinerande! Nyligen tilldelades Maxim Grigoriev dessutom Eyvind Johnson-priset, mycket välförtjänt.
Sara Gordan blev känd för en bred publik med sin mästerliga och berörande roman Natten. Men litteratursnobben hade naturligtvis stenkoll på även hennes tidigare författarskap, inte minst på hennes storartade översättningar av utländsk litteratur. En författare hon översätt länge är Michel Houellebecq.
Houellebecq upprör och provocerar men många av belackarna har nog inte läst något av honom, kan man tänkta sig. Alltfler som närmar sig författarskapet imponeras av den orädda, djupt ärliga och självständiga prosan. Nu finns en ny roman på svenska: Förinta. Och räkna med att i mellandagarna, lika delar välfunnet som långrandigt, få höra litteratursnobbens tankar om boken.
David Svarthed stängs av från sin tjänst på universitetet och återfinns nu ensam i sin lägenhet, med sömnsvårigheter och ett slags småputtrande existentiell ångest. Det enda sällskapet är evighetsprojektet om Homeros Iliaden, och en katt som han inte ens tycker om. Men så en dag är David Svarthed med om en olycka på trottoaren, ett fall som förändrar allt. Tillsammans med två ynglingar i grannskapet söker han sanningen om vad det är han varit med om. Har han halkat och slagit huvudet eller rentav blivit utsatt för ett attentat? Och vart tog boken han hade i sin väska vägen?
Ellen Mattson är ledamot av Svenska Akademien och hennes bok från ifjol är en riktig romanpärla som vunnit fina lovord av kritiker och boksnobbar och nu utkommit i pocket.
Mattias Timander
Mattias Timander är litteraturvetare och kulturskribent från Kiruna, och jobbar som redaktör på SelmaStories. Instagram: @mattiastimander