John Boyne: "Radikalt att förändras så mycket som Irland gjort"

Hjärtats osynliga raseri kan med rätta kallas för en Stor Roman. Det är ett epos, ett livsöde, en intrikat berättelse om liv och relationer. Det handlar om romanens huvudperson Cyril Avery­ – men lika mycket om landet Irlands moderna historia när författaren John Boyne väljer att skriva sitt eget hemland och dess historia de senaste 70 åren.

Berättelser balanserar historia och nutid

Han har blivit världskänd för sina barnböcker som skickligt balanserar historia och nutid, den mest kända Pojken i randig pyjamas. Men med Hjärtats osynliga raseri har John Boyne flyttat upp till en ny nivå. Romanen har blivit enhälligt hyllad, och har gått ett segertåg över världen sedan den kom ut på Irland för ett år sedan. Nu kommer den på svenska, och den 46-årige författaren besöker Sverige för att berätta om sin roman och sitt hemland Irland.

– Det är ganska radikalt att förändras så mycket som Irland, och under så kort tid. Homosexualitet blev avkriminaliserat först när jag gick på universitet – och inom 25 år blev vi världens första land att folkomrösta fram ett ja till samkönade äktenskap. Nu har vi en öppet homosexuell premiärminister. Det är inte ens en fråga längre medan det till och med för tio år sedan hade varit otänkbart, berättar John Boyne, som började skriva romanen ett år före folkomröstningen 2015.

Kyrkskandalerna förändrade allt

Hur kan ett land komma så långt, så fort? Hur kan Irland, som en gång var själva urbilden av den konservativa katolicismen, förändras så mycket?  I den första roman som John Boyne skrev om sitt Irland, A history of loneliness (finns ännu ej översatt till svenska), tog han upp kyrkan i Irland från 1970-talet och framåt och de allvarliga sexuella övergrepp inom den som uppdagades under 1990-talet.

– Allt startade egentligen 1990 när Mary Robinson valdes till president. Den första kvinnliga vänsterpresidenten. Innan dess hade kvinnor helt enkelt inte haft en röst i den irländska debatten. Men plötsligt kändes det som att allt skulle bli annorlunda och för unga människor var det fantastiskt.

Det var då kyrkskandalerna började uppdagas. Folk ville ha upprättelse för barndomstrauman, de som blivit utsatta för övergrepp av präster– och ju fler som berättade, desto fler berättelser dök upp. John Boyne drar paralleller till när fördämningen brast i samband med anklagelserna mot Harvey Weinstein förra året i USA, som följdes av Metoo-rörelser över hela världen.

– Kyrkan förlorade greppet om regeringen och samhället. En bok som den här och min förra är en del av den rörelsen och jag kände ett behov av att undersöka vad som hände.

”Den som kommer från ett litet land borde skriva om det”

Det var alltså därför han bestämde sig för att slutligen skriva om sitt hemland.

– Det finns en allmän åsikt att den som kommer från ett litet land borde skriva om det. Jag kände inte att jag hade en story tidigare, min fantasi tog mig till andra platser. Men när jag skrev History of loneliness hade kyrkskandalerna varit Irlands största fråga i årtionden och ändå skrev ingen böcker om kyrkan. Jag tyckte det var dags, jag växte själv upp med en stark närhet till kyrkan. Och när jag skrev öppnades portar i mitt inre till min egen bakgrund.

John Boyne kommer från den mellangeneration som växte upp med föräldrar som var del av samhällets blinda tro på kyrkan, medan de som är unga idag inte har något som helst intresse av den. Och han vill med sina böcker undersöka Irland, inte fördöma. Det får läsaren delvis förstå genom Cyril själv, en karaktär som skapades i högsta grad under skrivandets gång. Han föds av en ung ensamstående mamma, blir bortadopterad till en kulturell och ganska knasig familj och får sedan en speciell men ganska bra uppväxt. Han är även homosexuell och under första halvan av berättelsen i stort sett rädd för sin sexualitet, full av skam. Under andra halvan, mellan 1980 och 2015, är han stolt över vem han är. Han är inte längre rädd.

Irland är en bra plats att vara på nu, ett bra ställe att växa upp på, att vara tonåring.

– Jag visste från början att han skulle vara gay, eftersom det var det som romanen skulle handla om. Det kommer alltid att vara svårt att vara gay, i alla länder, men idag är det miljoner gånger enklare än var det en gång var. Och jag ser på mina yngre släktingar att det är helt uteslutet att vara homofobisk idag.

Skämten kom helt naturligt

Romanen är, trots sin stora och allvarliga ambition, också mycket rolig. Full av humor, framför allt i de delar som utspelar sig på Irland.

– Att den blev så pass humoristisk kom lite som en överraskning för mig, jag trodde den skulle vara mer melankolisk. Men jag insåg att det var viktigt att den hade så mycket humor som möjligt, annars kan man inte hålla så långt som 600 sidor. Skämten kom bara helt naturligt och jag fick låta berättelsen gå åt det håll den behövde.

De delar av berättelsen som utspelar sig under Cyrils tid i Amsterdam och under de dramatiska åren i New York, då så många drabbades av AIDS, är däremot mer sorgliga och också befriade från humor.

– I våra egna liv finns lyckliga och mer olyckliga perioder, och jag ville att boken skulle följa livets verkliga gång. Under Cyrils barndom fanns det mer roliga saker, barndomen ska ju vara en mer sorglös tid. Så kommer vuxenlivet med sina komplikationer.

Ständigt produktiv

Även om Cyril är mycket äldre än John Boyne själv så är hans känslor och rädslor samma som hans och han använde många av sina egna erfarenheter i romanen – i kombination med en rik och livlig fantasi.

– Jag känner mig lycklig som har en stor fantasi. Jag skriver mycket, läser mycket, har hjärnan ständigt öppen för nya idéer. Jag skriver inte på en bok i tio år, utan skriver snabbt och börjar sedan på nästa bok.

Alltså har han just nu precis lämnat in manus till romanen A ladder to the sky, som kommer ut i augusti på engelska och har redan tankarna inne i nästa projekt, en barnbok. Han behandlar författarskapet som ett intensivt heltidsjobb, stannar inte upp på dagen och jobbar inte på kvällen.

–  Min dag är disciplinerad som ett vanligt nio till fem-jobb. Jag skriver för mitt nöje och recenserar dessutom böcker för Irish times. De två hör ihop, läsande och skrivande föder varandra.

I framtiden kommer han att fortsätta med sitt unika och målande sätt att balansera historia med nutid och följer sin ledstjärna John Irving i fotspåren.

– Ja, han är min vän och mentor. När jag började böcker skriva kontaktade jag honom och vi blev goda vänner. Jag dedikerade den här boken till honom.