Johanna Mo: ”Jag visste att jag ville bli författare när jag var 10”

Johanna Mo debuterade som författare 2007 med romanen Får i mig mer liv än jag är van vid, som togs emot väl av både läsare och kritiker och följdes upp med Precis så illa är det. 2013 började hon skriva spänning och skrev fyra böcker om kriminalkommissarie Helena Mobacke. Förra året kom den första delen i en helt ny spänningsserie – Ölandsbrotten – och nu är författaren aktuell med del två.

Snart kommer den andra delen i Ölandsbrotten ut, vilka teman har du velat utforska i Skuggliljan?
– Jag vill fortsätta utforska det jag började med i Nattsångaren, hur det är att ha en familjemedlem som är dömd för mord. Men jag vill också skriva om hemligheter. Om hur väl man egentligen kan känna en annan människa.

Hur skulle du beskriva din huvudkaraktär Hanna Duncker?
– När Hanna Duncker var 12 år dog hennes mamma i cancer, vilket fick hennes pappa att tappa greppet – han dömdes för mord och söp sedan ihjäl sig. Det Hanna har varit med om har gjort henne väldigt ensam. Hon har svårt att släppa andra människor nära. Efter studenten flyr hon till Stockholm och blir polis. Ett av skälen till att hon återvänder till Öland är att hon vill leta sig fram till ett annat sorts liv. I Skuggliljan tar hon ännu ett kliv bort från ensamheten.

Var hämtar du inspiration till dina böcker?
– Mina böcker är en salig blandning av saker jag snappat upp ur verkligheten och av berättelser jag sett och hört. Människor är min inspiration. Jag gillar att tänka ut karaktärer och sedan sätta dem i besvärliga situationer och bestämma hur de ska reagera.

Vilken relation har du själv till Öland?
– Jag är uppväxt i Lindsdal, en villaförort som ligger norr om Kalmar, men jag tillbringade mycket tid på Öland eftersom mina farföräldrar hade gård där. Bland annat födde de upp travhästar. Öland är en viktig plats för mig och i berättelserna fungerar den som ett slags motpol till mörkret.

Varifrån kommer ditt litteraturintresse?
– Jag har älskat böcker sedan jag lärde mig läsa. Att få försvinna in i en annan värld. Mina föräldrar var inte akademiker, mamma gick inte klart högstadiet ens – men de var bra på att uppmuntra. Jag minns att vi fick böcker hemskickade från en bokklubb, och jag gick ofta själv till biblioteket eftersom böckerna aldrig tycktes räcka till. Jag visste redan när jag var tio att jag ville bli författare.

Du har tidigare jobbat i förlagsbranschen och med andras böcker, har de erfarenheterna varit nyttiga i ditt eget skrivande?
– Att jobba med andras böcker har definitivt byggt en förståelse för vad som krävs för att få till en längre berättelse. Samtidigt har jag inte så stor nytta av det som jag skulle vilja ha. Det är otroligt mycket svårare att läsa sin egen text än att läsa andras. Som alla författare behöver jag någon som kommer utifrån och talar om för mig hur det jag skriver uppfattas. Det jag tror att jag skriver är inte alltid det som kommer ut på papperet.

Vad är det med just spänningsromaner som fängslar dig?
– Spänningsromanen handlar om att dra med sin läsare, det där som jag har älskat sedan jag själv började läsa. Jag gillar också spelet med information, att få läsaren att dra slutsatser och sedan överraska med hur det verkligen ligger till. Men det som fängslar allra mest är ämnena som spänningsromanen kretsar kring, tunga ämnen som död, sorg och skuld. Exakt det som jag vill skriva om.

Hur ser din skrivrutin ut?
– Numera skriver jag på heltid, så jag gör det främst på dagtid. Visst spiller det över på kvällar och helger ibland, men inte alls lika mycket som det gjorde förut. Jag är en sån där som tycker om att ha en plan innan jag börjar skriva. För mig är planen främst ett sätt att tvinga fram tänk kring vad jag vill med just den här berättelsen, vilka karaktärer jag ska skriva om och vad de ska utsättas för. Ofta gör jag rätt stora avvägar från den där planen.