Joanna Quinn: "Kate Bush gav mig idén till en teater av valben"

Joanna Quinn är debutant, vilket är svårt att tro när man läser hennes succéroman som nyligen kom på svenska: Teatern vid stranden, Whalebone theatre på engelska. Med sina 650 sidor är den inget annat än en tegelsten till historisk berättelse som utspelar sig under första halvan av 1900-talet i brittiska Dorset.

Berättelsen kretsar kring 4-åriga Cristabel, vars mor dör i samband med förlossningen. När hennes far träffar en ny kvinna, Rosalind, föds Cristabels halvsyster Flossie . När  Christabels pappa sedan går bort gifter sig Rosalind med hans bror Willoughby och får med honom kusinen Digby. Medan de vuxna roar sig i festligheter, finner de tre försummade barnen skydd i sin kreativitet och fantiserar om att skapa en teater av valben som spolats upp på Engelska kanalens stränder. Trots den ovanliga platsen övertygar barnen de kreativa vuxna i sin närhet att förverkliga idén. När de närmar sig vuxenlivet tvingas de dock hantera de verkliga och metaforiska bomber som exploderar runtomkring dem under andra världskriget.

Joanna Quinn, Kan du berätta om skrivprocessen för romanen Teatern vid stranden, som pågick under nästan tio år? Hur gick du tillväga med research och skrivande?

– När jag började med boken hade jag ett heltidsjobb och ett litet barn, så jag fick snappa åt mig små stunder för att skriva var jag än kunde. Jag skulle skriva under lunchpauserna, sent på natten eller under tågresor. Jag arbetade kapitel för kapitel och gjorde research samtidigt allt eftersom. En del av de där utkasten hamnade i papperskorgen, men väldigt långsamt började romanen ta form.

Vad drog dig till att utforska just kön och klassrestriktioner för kvinnor under tidigt 1900-tal?

– Jag har alltid varit intresserad av historia och första hälften av 1900-talet var en fascinerande tid – särskilt för kvinnor. Även om de två världskrigen var fruktansvärda, så var de också perioder av stor samhällsförändring, vilket öppnade upp möjligheter för kvinnor. Dessutom är jag alltid intresserad av hur människor skapar sin egen plats i en värld som vill begränsa dem – så att skriva om en ung flicka i en gammaldags överklassfamilj var speciellt lockande för mig.

Du nämnde i en intervju att du ville skriva en ”stor, tjock roman” som läsarna kunde sjunka in i. Hur gick du tillväga för att skapa en roman med så många karaktärer och som sträcker sig över flera generationer samtidigt som du säkerställde att historien förblev sammanhängande?

– Det var inte lätt. En av utmaningarna med att skriva en stor bok är att även bara att läsa igenom den för att kontrollera tar lång tid! Jag tror också att man som författare är en annan människa vid bokens slut, så att se till att historien fungerar som en sammanhängande helhet kräver mycket fram och tillbaka för att dubbelkolla att man inte har ändrat något, glömt något eller någon. Jag tror på att ha en kärngrupp av karaktärer som man följer genom boken hjälper läsaren – och författaren – att navigera genom resan.

Titeln på romanen på engelska, The Whalebone Theatre, är ganska unik. Kan du berätta mer om hur du kom på idén om en teater gjord av valben och vilken betydelse den har i romanen?

– Jag hade idén att en val skulle sköljas upp på en strand eftersom jag hade läst att den engelska monarken äger alla strandsatta valar enligt lag (det är en gammal, konstig lag) och jag älskade det! Jag tänkte att det skulle vara roligt att skriva om att min karaktär Cristabel som hittar en val och tror att hon äger den, bara för att upptäcka att den tillhör kungen. Så jag hade en ruttnande val liggande i min bok ganska länge, men det var inte förrän jag såg en konsert med Kate Bush på 2014 och märkte att hon hade en scenuppsättning formad som en vals revben som jag kom på tanken att göra min val till en teater. Det var en idé som passade perfekt för romanen eftersom den visar hur Cristabel tar något som har nekats henne och sedan, genom att använda sin fantasi, förvandlar det till något underbart.

Hur kändes det att din debutroman fick en så positiv respons, och hur har det förändrat ditt liv?

– Det var helt oväntat och jag är fortfarande mycket förvånad över det. Jag var aldrig säker på att den skulle bli utgiven eftersom det inte verkade vara den typen av roman som skulle bli det. Jag skrev den till stor del för att se om jag kunde slutföra mitt utkast och förväntade mig att behöva skriva något annat – eller många andra saker! – innan jag någonsin blev publicerad. Så det har varit väldigt tacksamt människor läst den och tycker om den. Det har gett mig självförtroende att inse att skrivande av romaner kanske är något jag kan göra.

Finns det några specifika teman eller budskap i Teatern vid stranden som du hoppas att läsarna ska ta med sig? Hur vill du att läsarna ska känna sig efter att de har läst klart boken?

– Jag tror att efter att boken har lämnat mina händer tillhör den läsarna – och vad de finner i den är upp till dem! Framför allt hoppas jag att de ska njuta av den och känna att det är en bra och underhållande historia. Jag tror att en av de stora njutningarna med en stor roman är att den har flera teman och karaktärer, så förhoppningsvis har den något för alla.

Vad händer härnäst för dig som författare? Jobbar du på några nya projekt, och kan du ge oss en ledtråd till vad läsarna kan förvänta sig av dig i framtiden?

– Jag har två idéer för framtida romaner – en kort och en lång, så jag satsar på den korta först! Den utspelar sig i det förflutna igen, men i ett annat land den här gången, och den är inspirerad av en detalj jag stötte på under min research för Teatern vid stranden. Jag ville alltid ha en tidsmaskin som barn, så jag misstänker att skrivandet av historisk skönlitteratur kommer att vara det jag främst ägnar mig åt, men vem vet vad annat som kommer att dyka upp och inspirera mig i framtiden?