Jo Nesbø: ”Jag tvivlar på mig själv konstant – förutom som författare”

Inspirationen till Jo Nesbøs trettonde bok om Harry Hole kom under en middag och ett samtal om djur. Sällskapet började prata om spindlar och ormar och de började tävla i vem som kunde komma på vilket det äckligaste djuret var.
– Det var en läkare som berättade om en fiskparasit som tar sig in genom fiskens gälar och fäster sig på tungan. Den klämmer åt tungan och sugar ur allt blod ur den så att tungan ramlar av, och så blir parasiten fiskens nya tunga. Då började jag fundera på när vi kallar ett djur för parasit och ett annat djur för värd – och vem är parasit och vem är värd i ett parförhållande?, berättar författaren.

När vi återser Harry Hole i Blodmåne befinner han sig i Los Angeles för att dricka sig själv till döds. Hans liv hemma i Norge har slagits i spillror. Här har han en vän, en åldrande filmstjärna som nu jagas av en knarkkartell. Samtidigt står polisen i Oslo handfallen när två kvinnor försvinner från en kändisfest.

Andra chanser är ytterligare ett tema i boken, berättar Nesbø.
– Harry Hole förlorade sin mamma som barn. Han har plågat sig själv med tankar om sin skuld i det och vad han själv kunde ha gjort. Om han kunde ha räddat henne. I Blodmåne dyker det upp en äldre kvinna som han ser sin mamma i. Det är en slags dröm om att gå tillbaka och få en ny chans.

Nesbø skrev sin första bok om Harry Hole – Fladdermusmannen – redan 1997 (utgiven på svenska 2000). Sedan dess har han skrivit tretton böcker i serien och en samling fristående böcker och barnböcker. I dag ser han Harry Hole som en kär gammal vän.
– När man blir äldre är man mer intresserad av att tillbringa tid med gamla vänner istället för att lära känna nya vänner. Så är det med Harry som romanfigur. Det är nästan mer intressant att skriva om honom nu än vad det var i de första böckerna.

Från rockstjärna till författare

Historien om hur Jo Nesbø blev författare är idag nästan lika känd som han själv. Nesbø var fotbollsspelare med drömmar om att spela professionellt innan han skadade sitt knä och drömmen slogs i spillror. I 20-årsåldern plockade han upp en gitarr, började skriva egna låtar och bildade tillsammans med sin bror och ett par vänner bandet Di Derre. De blev riktigt stora i Norge och Nesbø en rockstjärna. Samtidigt studerade han till civilekonom vid Norges handelshøyskole (NHH) och arbetade dagtid som börsmäklare. En dag fick han frågan från ett förlag om att skriva en biografi om bandet, och författarkarriären tog vid. Att det blev just kriminalromanen som han fastnade för beror på de förväntningar som läsaren har när de plockar upp den.

– Det är en genre som läsaren känner bra, vilket gör att det blir en mer intim kommunikation mellan läsare och författare. När du börjar läsa på första sidan finns det så många regler och förväntningar som du kan använda dig av. Man är två människor som talar samma språk. Speciellt inom whodunnit-mysterier (pusseldeckare, reds. anm). Där är förväntningen att du som författaren ska lura läsaren. Läsaren följer i sin tur med på vad du gör, det är en slags interaktiv kommunikation. Det tror jag inte att du hittar i andra genres, säger han.

Finns det några krimklichéer som du är särskilt svag för?
– Många. Men det är också en fråga om vad som är en kliché. Harry Hole är en krimkliché på många sätt: en alkoholiserad, ensam man som har problem med auktoriteter.

Berättade spökhistorier som barn

Nesbø har varit en historieberättare sedan barnsben och växte upp i ett hem fyllt av böcker. Mamman var bibliotekarie och pappan en stor läsare.
– Det fanns alltid böcker hemma hos oss. Första gången jag kollade i min pappas bokhylla ville jag att han skulle läsa Flugornas herre för mig. Jag tycker om omslaget på boken, det var ett grishuvud på en påle. Istället för att läsa till exempel Astrid Lindgren växte jag upp mycket amerikansk litteratur och läste Mark Twain och James Fenimore Cooper.

Så här många år in i en framgångsrik karriär, tvivlar du någonsin på dig själv?
– Jag tvivlar på mig själv konstant och när det gäller allt, förutom som författare. Jag vet inte varför. Det har varit så sedan jag var liten och berättade spökhistorier. Det var som att jag var ett med historien och levde mig in i den. De andra barnen utelämnade viktiga detaljer eller dröjde sig kvar vid saker som var onödiga för historien. Jag kunde tydligt se vad som hände. Det handlade inte om ego utan en slags naiv övertygelse om att jag visste bäst.