Camilla Grebe: "Jag försöker göra offret till en extra härlig karaktär"

Här kan du se hela intervjun med Camilla Grebe!

Berätta om din nya bok Välkommen till evigheten.

— Det är en spänningsroman, men också ett familjedrama, och en skildring av den bransch jag ju jobbar i — bokbranschen. Det handlar om polisen Manfred som vi känner igen från mina tidigare böcker, men också om Lykke Andersen. Lykke är förlagsredaktör och gift med en av Sveriges mest kända författare. Tillsammans har de tvillingsönerna Harry och David, och de lever ett mycket privilegierat liv.

— Lykke och hennes man Gabriel har en kräftskiva där en ung flicka blir mördad, och tvillingsönerna blir anklagade för mordet.

Välkommen till evigheten är en klassisk deckargåta, eftersom den uppehåller sig vid mysteriet om det slutna rummet. Man vet att någon i rummet är skyldig, men inte vem.

— Ja, och jag har förstått att det låsta rummet är en av de mest klassiska deckarteman som finns. Mordet på Rue Morgue är ett tidigt exempel på det. Förr var lösningen på gåtan ofta ganska fånig — att mördaren visar sig vara en cirkusartist som kastat in en dolk genom ett öppet fönster, eller att en dresserad apa klättrat in och tagit livet av någon. I den här boken är det en något modernare take på detta klassiska tema.

Hur går det till när man bygger en så avancerad spänningsroman?

— Jag börjar ofta med tvisten i historien, eller själva upplösningen, och bygger ut allting därifrån. Ibland följer ett omfattande researcharbete, som till exempel när jag skrev Skuggjägaren som utspelar sig från 1944 till nutid.

Då satt du på Kungliga Biblioteket?

— Ja, jag satt i källaren och läste mikrofilm, och fick en enorm respekt för dem av mina kollegor som skriver historiska romaner. Den här boken krävde inte så mycket research eftersom jag skriver om den bransch jag själv verkar i.

Så när du börjar skriva en ny spänningsroman, då vet du redan hur den ska sluta?

— Ja, jag skriver ett synopsis som beskriver hela händelseförloppet. Det hela är mycket strukturerat, ända tills man börjar skriva. Då tar karaktärerna sina egna vägar och man hittar elegantare sätt att berätta det man vill berätta.

En karaktär man blir väldigt fäst vid är 17-åriga Bonnie — tvillingsönernas bästa kompis. Vad är hon för en tjej?

— Hon är rätt kaxig. Hon har mycket integritet, henne sätter sig ingen på. Hon säger ifrån, inte bara till sina jämnåriga kompisar, utan även till den äldre manliga förläggaren på kräftskivan. Tyvärr får ju vi bara träffa henne i början eftersom hon är brottsoffret, men resten av romanen uppehåller sig vid saknaden efter henne och tomrummet hon lämnar efter sig.

— Oftast försöker jag göra offret till en extra härlig karaktär, för att maximera den känslomässiga upplevelsen. Det är ju det man vill som författare — beröra.