Bröderna Westö om sina minnen från två författarliv och en fin syskonrelation

Jag träffar Mårten och Kjell under deras sverigebesök. De är glada att vara tillbaka i Stockholm, eftersom de båda har en stark relation till staden och allt det svenska.

Mellan de båda bröderna är sex års åldersskillnad vilket Mårten, som är yngst, gärna påpekar med glimten i ögat: ”Kjell är ju från en annan generation…” Men det brödraskap som skildras i boken är fint. Ända sedan uppväxten tycks de ha funnit stor glädje i varandras sällskap. Mårten berättar:

— Vi har inte bara valt samma yrke utan också förenats av musiken ända sedan vi var barn, och även spelat i samma band. Att spela musik ihop är ett bra sätt att lära känna och förstå hur den andra fungerar.

Storebror Kjell beskriver hur arbetet med Åren en gång började:

— Det var Mårten som först lade fram idén att skriva en sån här bok, och jag hajade liksom till: Kan man göra så? För jag tycker att vi med den här boken i stort sett har uppfunnit en ny genre.

Boken innehåller korta varsina texter, varannan Kjells och varannan Mårtens. När Kjell utvecklar sitt resonemang om bokens form gör han en viktig distinktion:

— Det här är inte en brevbok utan vi har skrivit mini-essäer som kompletterar varandra. På så sätt försöker vi skapa en bild av tiden som har gått mellan 1967, då Mårten föddes, och nu. Det har varit en lustfylld process.

En del av boken som berör lite extra och som jag ville ta upp i samtalet med bröderna Westö är skildringen av ungdomsåren och vuxenblivandet, antagligen för att jag själv är i den åldern nu. I en av texterna beskriver Kjell dubbelheten i sin identitet som ung vuxen:

”Min identitet var svajig på många viktiga axlar: skygg — extrovert, arrogant — ödmjuk, grabbig — androgyn, borgerlig — anti-borgerlig.” och ”Det är inte ovanligt att unga människor ljuger och mystifierar medan de letar efter en hållbar identitet.”

Jag ber Kjell utveckla detta något.

— Det är nog vanligt att man antar olika roller då man söker sin identitet. Men jag tyckte som ung om att rentav föreställa andra. Första gången jag var ensam utomlands till exempel, gick jag på nattklubb och låtsades att jag hette Gianni och kom från Rom. Visst var det ett uttryck för en inre osäkerhet men det var också ett slags övning för att bli romanförfattare.

Mårten, kände du till din brors italienska alter ego?

— Nej tyvärr, det här var under en period då vi inte kände varandra så bra. Rom har ju blivit min favoritstad som vuxen så jag skulle gärna ha talat lite italienska med Gianni…

Kjell kommenterar:

— Gianni kunde dessvärre ingen italienska! Det var egentligen otroligt att jag inte blev avslöjad.

— Men jag minns att du hade Magnus Uggla-frisyr på den tiden, tillägger Mårten, varpå Kjell svarar:

— Jo. Han i hotellreceptionen på den där utlandsresan kallade mig Maradona. Och det var tyvärr inte för min fotbollstalang.

En gestalt som finns med igenom hela boken är Kjells och Mårtens mamma, som led av kronisk depression. Just i början av Åren återberättar Kjell sitt allra första minne. Året är 1967, då Mårten var nyfödd, och den lilla familjen färdas i bil till det sjukhus där mamma ligger inlagd för depression.

Vad var det för mörker er mamma bar på?

Mårten: Både mamma och pappa miste sina pappor under kriget. Morfar dog i fortsättningskriget när mamma skulle fylla tre, och farfar stupade i vinterkriget. Mamma fick dessutom en lillebror strax innan hennes pappa dog. Emellan hennes depressioner, då hon mådde bra, var hon en riktigt fin mamma, men naturligtvis präglade det här oss.

Kjell: Så många familjer präglades ju av att Finland var i fyra krig på 27 år. Men det var speciellt för oss eftersom både morfar och farfar stupade. Det här pratade vi aldrig riktigt om. Den tystnaden är nog ganska typiskt finsk.

Har den mentaliteten förändrats i dag tror ni?

Mårten: Jo, när vi var unga skulle man inte prata om känslor och sånt som var jobbigt. Jag ser att mansrollen i våra söners generation är en helt annan, nu kan två män kramas utan att det är något konstigt med det. Men vi växte upp med en karg mansroll.

Och det här är onekligen en bok fylld av känslor. Förutom episoder av både sorg och glädje skildras ganska ”små” men dock romantiska stunder som tillsammans ju blir livet — att sitta och läsa på café, det sinnliga i att åka tåg genom Europa — ett slags levnadskonst. Och även om bröderna Westö aldrig hänger ut personer i sin närhet är skildringarna av de olika kärleksrelationerna genom åren bland de vackraste i boken.

Vi skiljs åt i Gamla stan när Mårten ska till flyget och Kjell ska ta färjan hem till Helsingfors. Det slår mig vilket besynnerligt författaryrket ter sig. Och någon mer charmig och bjussig teckning av många år i skrivandets tjänst än bröderna Westös Åren var det länge sedan jag läste.