Ingrid Wall om dottern Kim: "Hennes berättelser ska leva vidare"

Den 10 augusti är det ett år sedan Kim Wall klev ombord på ubåten i Köpenhamn för att aldrig mer komma tillbaka. Här skriver hennes mamma Ingrid Wall om sitt kommande sommarprat, och om boken som utkommer senare i höst – om hennes fantastiska dotter Kim. 

”I augusti förra året rammades vi av en katastrof, vår dotter Kim gick ombord på en ubåt i Köpenhamn för att göra ett reportage om mannen som byggt farkosten. Hon kom aldrig tillbaka, istället blev hon den ena huvudpersonen i det som beskrivits som ”ubåtsfallet” i tiotusentals artiklar och TV-inslag världen över. Redan under något av de första dygnen när vår värld vänts upp och ner, beslöt vi oss för att skriva en bok. Journalister från hela världen ville att vi skulle berätta om Kim, men vi vill berätta den sanna historien, inte göra henne till fragment, till lösryckta pratminus. Vem känner väl Kim bättre än vi? Vet hurdan hon var som barn, tonåring och vuxen. Vi har följt henne genom hennes trettio år, vet vad som drivit henne, vet vad hon ville uppnå med sitt arbete som journalist, som berättare.

Skrivandet har varit en stor hjälp för mig

Det började som korta dagboksanteckningar under långa sömnlösa nätter, men efter ett tag kände jag mig mogen nog att låta professionen ta en titt på vad jag skrivit. Uppenbarligen föll det väl ut. Boken har näst intill skrivit sig själv, det finns så mycket att berätta, så mycket jag vill säga. Eftersom jag arbetat som journalist och kommunikationschef i hela mitt yrkesliv så är orden min dagliga följeslagare. Det som varit svårt här är att släppa objektiviteten, det neutrala, och våga låta känslorna komma fram. Det har varit en sann glädje att få skriva, i mitt dagliga arbete har jag förstås inte den här möjligheten att låta min egen berättelse ta plats. Jag har – trots det tunga ämnet – njutit när jag fått sitta vid min dator. Det har gått åt många tårar under processen, men skrivandet har varit en stor hjälp för mig. Att uttrycka sig i ord på en datorskärm är för mig mycket lättare än att säga dem högt. Samtidigt känns det fint att genom boken kunna säga ett tack till alla de fina människor världen över som på olika sätt visat oss sitt stöd.

Vi vill att Kim ska bli ihågkommen som den fantastiska människa och journalist hon var – inte som en brottsoffer.

Boken om Kim och mitt Sommarprat på årsdagen den 10 augusti, är också ett försök att kanske kunna hjälpa andra som drabbas av det oerhörda, det obeskrivliga, det som inte kan eller får hända. Vi har från första dagen valt att försöka se ljuset, välja livets väg. Trots allt – det finns så mycket gott i världen, och det finns en framtid. Vi vill att Kim ska bli ihågkommen som den fantastiska människa och journalist hon var – inte som en brottsoffer. Hennes berättelser ska leva vidare, hennes artiklar bli lästa under många år framöver. Ett sätt för oss att hantera förlusten är den minnesfond vi grundat i hennes namn. Den fonden ser varje år till att en ung kvinnlig journalist kan åka ute i världen och skriva reportage i Kims anda – med en rebellisk underton som Kim själv kallade det. Det ger mening för oss.

Det har snart gått ett år och vardagen lunkar på med jobb, promenader med hunden, familj och vänner. Ändå är ingenting sig likt, det kommer inga telefonsamtal mitt i natten från någon avlägsen del av världen, inga bilder på katter i ryggsäckar eller blommande körsbärsträd. Men livet måste gå vidare, och vi gör det tillsammans med Kim – hon är med oss, fast på ett annorlunda sätt.”

av Ingrid Wall