Ika Johannesson om medium: "Jag är skeptisk men en del går inte att förklara"

Det händer saker med människan när döden kommer. Daniel Söderberg och Ragnar Persson tröstar och frågar i en frigörande, vacker och väldigt konkret bok, där bland annat journalisten Ika Johannesson testar att uppsöka ett medium.

Vi kan skjuta bort tankarna på den, vara rädda eller längta efter den. Vi kan undra vad som händer sen, eller tro oss veta. Döden. Vi har alla en relation till den. Den nyutkomna antologin Om döden är ett både viktigt och trösterikt bidrag till samtalet om den. Genom bilder och text har redaktörerna Daniel Söderberg och Ragnar Persson lyckats skapa något så unikt som en konkret, osentimental men också respektfull bild av vad som kommer.
– Efter vår förra bok Ur Skogen ville vi utforska ett nytt ämne med medverkande som har olika arbetssätt: konstnärer, fotografer, poeter och skribenter. Fakta, fiktion och bildkonst blandas och därigenom skissas ett svar på en fråga, berättar redaktören Daniel Söderberg.

Det är ju något ofrånkomligt att vi föds och dör. Sen har man olika sätt att förhålla sig till det.

Få är rädda för skogen. Men om man tar döden, väcker den en annan sorts tankar. En del ryggar tillbaka, medan andra blir fascinerade.
– Vi ville se vad folk tänker om döden. Det finns så många olika funderingar eftersom alla förr eller senare drabbas av den. Det är ju något ofrånkomligt att vi föds och dör. Sen har man olika sätt att förhålla sig till det.

Ovan: Kristian Bengtsson har besökt Rydéns kistor, ett familjeföretag. 

Döden i Om döden är en praktisk företeelse. Vad vill människor ska hända med deras kroppar? Vad vet man om alla de tillfällen då man kunde ha dött men inte gjorde det? Hur ser det ut där likkistor byggs?
– Vi ville gå in på det praktiska runt döden. Det har redan skrivits många böcker om folk som är dödssjuka. Vi och våra medverkande tog reda på hur det fungerar på rättsmedicinska, pratade med begravningsentreprenörer, guider på Skogskyrkogården, sörjande, medium och krematoriepersonal. Arbetet öppnade en flod av samtal som pågick hela tiden under de två år det tog att göra boken, säger Daniel Söderberg

Det var som att öppna slussportarna till hela min barndom och min skepsis mot hennes andliga sidor.

En av de som skrivit ett längre avsnitt i Om döden är journalisten Ika Johannesson, som i boken beskriver hur hon tillsammans med sin mamma besöker olika medier för att förstå om det går att få kontakt med ”andra sidan” eller inte. Texten heter Morfar, och det var just honom som hon försökte få kontakt med. Och något som från början skulle bli en journalistiskt granskande text om ”mediumbranschen” blev något helt annat.
– Att göra det här tillsammans med mamma var som att öppna slussportarna till hela min barndom och min skepsis mot hennes andliga sidor, berättar Ika Johannesson.
Hon beskriver sig själv som empiriker, vill ha bevis och källor på allt. Samtidigt kände hon lite för många som varit med om saker och ville utforska det.
– Jag var öppen för att motbevisas. När jag tog upp idén med mamma berättade hon givetvis en massa saker hon aldrig sagt eftersom jag alltid dissar henne. Att morfar kommit på besök i deras nya hus, till exempel.

Hon berättade mängder av detaljer om mig som hon omöjligt kunnat veta. Jag var rätt uppskakad efteråt.

Arbetet blev mycket mer ambitiöst än vad hon först tänkt sig. De gick till fyra olika medier och la ner mycket tid.
– När vi väl började var det lika bra att göra det ordentligt. Mamma, som har koll på mediumbranschen, fick välja medier. Jag ville blanda okända personer med riktiga tv-kändisar.
Vid de flesta tillfällena satt de tillsammans och Ika berättar hur de uppfattade vad som sades på olika sätt, att mamman gärna tolkade saker så att det stämde in på sådant hon ville höra medan Ika själv förhöll sig skeptisk.
Men sen kom de till det sista mediet.
– Och där blev det märkligt. Jag räknar självklart med att de kollar upp en genom folkbokföringen och Google och liknande, men hon berättade mängder av detaljer om mig som hon omöjligt kunnat veta. Jag var rätt uppskakad efteråt, säger Ika som fick veta att hon var ”ovanligt medial” och att en nära vän som gått bort ständigt finns med henne i hennes ryggsäck.

Bilden ovan av Tommy Krek Sveningsson

Första veckorna efter det sista mediet så tyckte hon att det var obehagligt att vakna på natten.
– Jag har alltid tänkt att man vaknar med hjärtklappning på natten på grund av stress, men enligt henne är det för att man får besök. Första gångerna var det läskigt, fast den känslan har försvunnit nu. Men jag hoppas intensivt att min döde vän åker med i min ryggsäck, precis som hon sa. Det är en väldigt trösterik tanke.
Någon kontakt med morfar blev det inte.
– Jag upplevde inte det, men det gjorde såklart mamma.

Jag har åsikter om hur min begravning ska gå till. Eller rättare sagt, en åsikt. Air av Bach får INTE spelas.

Hennes text är, precis som de andra i boken, klarsynt och objektivt beskrivande utan värderingar vilket är befriande när det handlar om en bransch som ofta är omgiven av mystik. Efteråt vet varken hon eller läsaren vad som är vad, men det
spelar ingen roll.
– Jag vädrar en del familjebyk i texten och tyckte först att jag var för rå mot mamma, men samtidigt ville jag göra en kärleksfull text. Jag var dessutom väldigt öppen för att bli motbevisad, och det blev jag ju lite också.
Själv har hon aldrig varit rädd för döden.
– Jag vill inte dö, men jag har aldrig haft dödsångest. Jag tänker inte så mycket på döden alls, förutom att jag har åsikter om hur min begravning ska gå till. Eller rättare sagt, en åsikt. Air av Bach får INTE spelas.

Bild ovan av Joakim Pirinen

Följ SelmaStories på Facebook, inom kort kommer vi att publicera ett utdrag ur Ika Johannessons text Morfar.

Ovan: Redaktörerna Daniel Söderberg och Ragnar Persson. 

Huvudbild: Mamma Andersson, Lina Scheynius
Av Johanna Stenius