Hon skrev en bok om sin jakt på en seriemördare

För dig som inte har koll på bakgrunden: Michelle McNamara, frilansskribent och krimbloggare, hade sedan unga år närt en stark fascination för brott och true crime-genren.

Som tonåring kom hon ofrivilligt nära ett olöst brottsfall när en ung kvinna mördades bara några kvarter från hennes hem. Mördaren hittades aldrig och McNamara kunde aldrig igen höra orden ”mord” eller ”mysterium” utan att haja till.

På den uppmärksammade bloggen True Crime Diary började hon senare att skriva om olika fall hon stött på. Det ledde henne fram till vad som skulle hålla henne sysselsatt till den dagen hon dog: seriemördaren och våldtäktsmannen the Golden State Killer.

Läs mer: 6 nervkittlande politiska thrillers

Han gick under flera namn, mannen som bröt sig in i hus, våldtog över 50 personer och mördade minst 12 mellan åren 1976 och 1986. Men det var Michelle McNamara som under sitt undersökande myntade det nu vedertagna the Golden State Killer, ”GSK”. Under ett decennium höll han hela Kalifornien i skräck men höll sig ändå undan rättvisan i 40 år.

För Michelle McNamara övergick intresset av ”GSK” till ett livsprojekt. I sju år arbetade hon med att kartlägga mördaren och ibland lämnade hon inte hemmet på dagar på grund av sitt djupdykande i vittnesmål och bevis.

Hon satte sig själv i en bil och åkte runt mellan husen han många år tidigare hade slagit till många i, allt för att få hela bilden av hans tillvägagångssätt och motiv.

McNamara hade ett mål och det var att se mördaren avslöjad. Tyvärr så blev det aldrig så då hon avled i sömnen i april 2016 till följd av ett dolt hjärtfel.

Boken Jag försvinner i mörkret var då inte färdig, utan fick färdigställas av andra.

Missa inte! Vårens bästa deckare — 9 böcker du inte kommer kunna sluta läsa

Boken gavs ut i februari 2018. Två månader senare greps en man vid namn Joseph James DeAngelo, misstänkt att vara skyldig till de många morden.

Det går inte att läsa en enda text om Michelle McNamara utan att se ordet ”besatt”. Och nog kan en ägna en stund åt att reflektera kring om hennes hängivna arbete med att kartlägga en seriemördare på fri fot hade kallats för ”besatthet” om hon inte varit kvinna? För visst hamnar kvinnor som intresserar sig för våldsbrott (inte minst om det handlar om sexualbrott) ganska lätt i kategorin ”Osund besatthet”. Kvinnor ska bara inte vilja ligga på kvällarna och läsa om skallar som slås in, våldtäkter som pågår i timmar och vilket mönster blodstänket bildat på väggarna. Men McNamara ville det och om vi tittar bakom det som stämplas som ”besatthet” finner vi kanske en förklaring i handlingskraften.

Så vidriga brott som the Golden State Killers sätter människor i skräck, oavsett om han är ett reellt hot för oss eller inte. Vi läser dagligen om hur män som honom terroriserar samhällen med sina övergrepp på framför allt kvinnor. Och naturligtvis spär känslan av maktlöshet på rädslan: om inte ens polisen kan stoppa honom, hur ska vi känna oss säkra då?

Att sätta sig på andra sidan alla bevis och förundersökningsprotokoll är ett sätt att ta makten över det djupt obehagliga och skrämmande fenomen som beräknande mördare utgör. Att som McNamara besluta sig för att på egen hand sammanställa bevis och söka svaren som saknas är att ta makten över den rädslan. Som när du tittar på en skräckfilm och upptäcker att det mest läskiga försvinner när du fått se mördaren i bild och vet vem han är.

Så egentligen är det kanske inte så märkligt att en kriminalkunnig person som Michelle McNamara bestämde sig för att lära sig allt som gick om människan bakom de skräckinjagande fantombilderna, med förhoppning att kunna hitta något som skulle avslöja honom. Precis som det inte är så konstigt att vi är många idag som lyssnar på poddar och dokumentärer om kända seriemördare.

Kanske är det som är konstigt att detta intresse fortfarande förvånar oss så pass att vi stämplar det som ”besatthet”? Kanske är det anmärkningsvärda att vi inte har kommit längre i att förstå de mänskliga processer som försöker hantera rädslan i det faktum att vi varje dag lever våra liv bland mördare och våldtäktsmän som kommit undan rättssystemet? Och kanske är det konstiga att inte fler omvandlat den rädslan till handlingskraft, som Michelle McNamara gjorde.