Hon gjorde feelgood av skilsmässan: "Jag skilde mig själv innan jag skrev"

Hon är en lärare som har en stark inre röst som skrev debutboken åt henne på bussar, tåg och på cykeln. Berättelsen om Ella som kämpar för att vinna tillbaka något hon egentligen inte alls vill ha. Klara Grede är författaren bakom vårens varmaste feelgood Det vi glömde säga.

Just nu läser SelmaStories egen bokcirkel Kollektivet Det vi glömde säga. Gå med här!

Hon är uppväxt på landet i Sörmland. Stort hus en bullrig och stor familj. Omgiven av kärlek till böcker och konsten. Vägen till nuvarande yrket lärare gick via  jobb med teater som regiassistent och dramatiker. Men tills lut tröttnade hon att  hitta på, och blev alltså lärare. Började skriva igen när hon blev trött på alltför mycket verklighet. Idag jobbar Klara Grede som svensklärare på ett gymnasium i Stockholm sedan många år och trivs fantastiskt bra med det. Så bra att hon vid sidan av skrev en feelgood som precis kommit ut: Det vi glömde säga.

Romanen handlar om Ella Larsson, som  har kommit på den perfekta planen för att vinna tillbaka sin exman. Den innehåller ett avspänt förhållande till sex, ett flashigt jobb och lögner om att hon älskar att träna och segla. Kort sagt, allt hon inte är. Hon ska bli en annan. En sportig, känslokall kvinna med välklippt frisyr. Sin exmans dröm!
Han ska få tigga om att få henne tillbaka. Kan nån hejda henne, snälla!

Det kan förstås ingen utom hon själv …

Klara, berätta om din bok. Hur kom du på idén till intrigen?

– Första idén till boken kom med en replik som en av mina bästa vänner från gymnasiet yttrade för många år sedan, Det var några år efter att vi gått ut gymnasiet och vi kollade på vårt studentfoto. Hon hade en blå klänning på fotot och det hade även min andra bästa vän. Det var inget planerat, det bara föll sig så att alla andra klänningar var vita men deras var ljusblå. Som en hemlig, outtalad överenskommelse som bara bästa vänner kan göra. Hon tittade på det där fotot i alla fall och så sa hon: ”Men man kan inte vara blå änglar för evigt.” Det var något sorgligt med den repliken, och samtidigt något kallt konstaterande. Den där absoluta och självklara vänskapen som finns när man är ung. All tid man tillbringar tillsammans uthällda på soffor och caféer, all tid man lägger ned på att förstå världen ihop. Vad händer med den där starka vänskapen när man blir vuxen? Den vänskapen man trodde var oförstörbar och livsnödvändig?

Alla tre spåren; vänskap som tar slut, skilsmässa och döden handlar om samma sak: Ovälkomna och smärtsamma förändringar.

– Det var alltså ett idéspår; en vänskap som gått sönder av olika anledningar. Det andra spåret handlade om skilsmässa. Jag skilde mig själv innan jag skrev boken. För mig var det en känslomässig katastrof, och det är det nog för ganska många. Det tredje spåret handlade om min farmor. Hon hade dött några år innan och jag ville skriva henne tillbaka. Farmor och hennes fantastiska hus. Alla tre spåren; vänskap som tar slut, skilsmässa och döden handlar om samma sak: Ovälkomna och smärtsamma förändringar. Jag ville skriva en bok som får en att uthärda de förändringar vi inte alls bett om, men som ändå drabbar oss.

Hur har du jobbat rent praktiskt med boken?

– Den här boken har jag skrivit under ganska lång tid. Innan själva skrivandet började gick jag och tänkte länge. Jag hade meningen ”Man kan inte vara blå änglar för evigt” och sen hade jag den där sorgen Ella (huvudpersonen i boken) hade över att bli övergiven. Det är svårt att säga exakt hur den där processen går till men fragment lägger sig till fragment. Plötsligt visste jag att Ella hade en syster och att de hade en farmor och farmor hade tydligen en mycket vacker tillfällig granne… Vid en viss tidpunkt började jag skriva. Jag skrev små stunder åt gången, på caféer och på väg till jobbet, på kvällen eller på morgonen när familjen sov. Men historien fanns med i huvudet hela tiden. Plötsligt när man cyklar till tåget kommer man på att Ella måste skaffa sig en älskare. Just det här tänkandet som fortgår hela tiden i huvudet, fast man till synes verkar upptagen med annat, tycker jag liknar att leka mycket. Hela dialoger spelas upp i huvudet och karaktärerna är som dockor som jag flyttar runt. Själva skrivandet framför datorn är mera organiserat och frustrerande för ibland blir ju det som lät så bra i huvudet, inte alls bra på skärmen. Men det är också tillfredställande att strukturera den där leken och få den att hänga ihop.

Du jobbar som lärare, precis som bokens huvudperson Ella. Hur mycket av Ella är du?

– Ella och jag delar en del känslor inför förändringar och vi har också samma skosmak. Finns en del andra likheter också. Men Ella är en helt annan person än vad jag är. Hennes upplevelser, familj, vänner och älskare är inte mina upplevelser och inte min familj, vänner och älskare.

Boken handlar om att klara av att ta steget vidare ut från något man trodde att man ville ha, till något helt annat. Har du personlig erfarenhet av det du skildrar?

– Ja, det har jag, och Jag tror väldigt många av oss har det som varit i förhållanden av olika slag. Känslor är luriga grejer. En kan vara fullständigt övertygad om att en person betyder hela världen och sedan inse långsamt eller brutalt att så inte alls var fallet.

Du har en så härlig ton av självdistans och humor i allt du skriver – även det som är mörkt och svårt. Hur lyckas du?

… Vad roligt att höra, tack! Jag gillade att skriva den här historien så mycket just för att jag hittade den där berättarrösten, som ju både är distanserad och något ironisk men samtidigt hejar på Ella och bryr sig om henne så mycket.

Kan du sammanfatta budskapet i din bok på något vis? Vad hoppas du att läsaren ska bära med sig?

– Jag lämnar det till läsaren att hitta själv – och det kan nog se olika ut beroende på vem som läser. Men känslan som jag vill förmedla med boken är hopp och tröst. Om läsaren känner att det finns en chans till en ny början, börjar tro på den oväntade passionen och känner sig gladare när den slår igen boken än när den öppnade den, då blir jag glad.

Finns det någon särskild händelse i boken eller person som du känner speciellt starkt för?

– Jag känner starkt för Ellas elev Max. Han är så oerhört kär i sin klasskamrat Mimmi och därmed så oerhört lätt att såra. Att våga älska någon så oförbehållsamt som inte älskar dig tillbaka, det är vackert och fullständigt hopplöst. Han behöver verkligen hjälp att komma vidare, precis som Ella behöver hjälp. Jag känner starkt för alla de olyckligt förälskade i boken.

Nu har jag läst ut och älskat Det vi glömde säga och vill så himla gärna läsa något mer liknande… Har du några tips?

– Om du inte har läst David Nicholls, så läs honom. Han är en fantastiskt rolig och klok berättare.

Framtidsdrömmar?

– Skriva en till bok. Jag har en på gång. Det handlar om en kvinna som är motsatsen till Ella. Hon försöker undvika alla slags relationer och är helt främmande för att göra om sig på nåt enda litet sätt för någon annans skull.

Foto: Martin Stenmark