Hon försökte rädda livet på Palme

Hon är på väg hem i bilen den 28 februari 1986, 17-åriga Anna Hage. Sitter i baksätet med några vänner, de har varit på bio. Klockan är strax efter 23 då de stannar vid rödljuset Sveavägen-Tunnelgatan. Anna tittar mot höger, och där ser hon en man falla mot marken. Bredvid står en kvinna, bort försvinner en annan man. Anna kastar sig ur bilen, springer mot mannen på marken.

För henne finns ingen tvekan, hon går ju vårdlinjen på gymnasiet – det är självklart att hon ska försöka hjälpa honom. Hon gör hjärt- och lungräddning, kämpar, han är blodig, ansiktet stelnat som i en grimas. Först efteråt förstår hon vem det var som låg där.

Täckt av Palmes blod

Nu sitter hon några kvarter ifrån mordplatsen, 32 år senare. Nervös, men samtidigt lugn mitt i allt det omvälvande kring boklanseringen. Och hon är iskall, bokstavligen.

– Ja, känn, säger hon och sträcker fram en alldeles genomkall hand.

Kylan är ett kroppsligt minne av mordnatten. Den framträder vid stressade situationer, när hon påminns om mordet. Det är samma köld som hon kände där på natten, när hon ensam satt på polisstationen. Då hade hon blivit intervjuad och fotograferad av kvällstidningarna, utfrågad och förhörd av vad hon upplevde var ointresserade poliser, behandlad ”som en förövare”. Utan vare sig en värmande filt eller någon form av vittnes- eller krisstöd. Tankar om att hon borde räddat honom varvades med dåligt samvete och en känsla av att inte minnas korrekt, eller kunna uttrycka sig ordentligt.

Där, på polisstationen klockan tre på natten, fick hon det bekräftat av polisen: Olof Palme var död. Först då upptäckte hon att hon skakade av köld och var täckt av statsministerns blod.

Kölden, som sedan följt henne genom livet, är en del av hur traumat satt sig i hennes kropp. För det som var ett nationellt trauma, blev också Annas personliga.

Direktsändning i Aktuellt

Anna tar upp mobilen, läser högt från ett mejl. Det är en granne från barndomens gata som skrivit till förlaget. Säger att han tänker på henne, förstår nu hur illa hon har blivit behandlad.
Hennes ögon tåras. Dom gör det ofta nu. Känslorna, som hon aktivt försökt förtränga under alla dessa år, är nära.

– Tänk, en granne från förr som tar sig tid att mejla. Att folk är så snälla! Jag har fått så mycket kärlek. Jag hoppades att alla skulle förstå, men att det skulle vara ett så varmt mottagande…

För det är inte alltid som Anna Hage blivit bemött med samma respekt. Som 17-åring fick hon finna sig i att plötsligt befinna sig i offentlighetens ljus. Hon, som i medierna beskrevs som sjuksköterskestudent, var i själva verket en minderårig skolelev. En vanlig gymnasist från Södertälje, som dagen efter mordet befann sig i direktsändning i Aktuellt. En ung tjej, som fick sitt namn och sin bild uppblåst på kvällstidningarnas löpsedlar. Och detta i en tid då medierna hade en helt annan genomslagskraft.

– Ja, det var en annan tid, säger Anna. Så otroligt aningslöst. Jag menar, jag tror inte att det var någon som ville mig illa. Men det blev så fel.

Tiden efter mordet kände sig Anna förföljd, rädd. För nu gick det en statsministermördare lös i Sverige. Och hemma hos Anna ringde telefonen. Bilar körde sakta utanför huset. Hon blev övervakad av okända män, som ibland – skulle det visa sig – tillhörde SÄPO. Men det blev hon inte informerad om, förrän efteråt.

Förträngt rättegången

Den oprofessionella behandlingen skulle komma att genomsyra det mesta – kontakten med polisen, det obefintliga vittnesstödet och sedan också hur rättsväsendet behandlade henne.

Anna blev kallad som vittne, dock varken förberedd eller tillfrågad. Kvällen innan rättegången utgick ett rikslarm efter den nu tjugoåriga Anna, som befann sig på semester i Göteborg. Strax efteråt stod hon inför en fullsatt rättssal. Anna hade sett mördaren bakifrån, springandes bort från mordplatsen. Hon hade också sett Lisbeth Palme i chock. Hennes vittnesmål användes nu av Christer Petterssons försvarare.

Under rättegången kände hon sig förnedrad och förminskad såväl av försvarare som av åklagare. Men minnesbilderna är svaga.

– Jag har förträngt mycket från rättegången, det var för jobbigt. Men jag minns Christer Petterssons blick.

Rädslan sitter i

Efter rättegången slutade Anna prata om det som hänt. Hon beslöt sig för att stänga dörren om Palmemordet, om de svåra åren. Svarade korthugget om det kom på tal. Men rädslan satt i, precis som kylan.

– Rädslan har byggt bo i mig, och den kommer alltid finnas där, säger Anna.

Det hon kan göra är att lära sig hantera rädslan. Och det arbetet har hon påbörjat. I boken 30 år av tystnad får vi följa Annas arbete med att komma tillrätta med sitt förflutna. Vi får vara med vid hennes terapisessioner, varvade med minnesbilder från mordplatsen och åren efteråt.

Bedriver ett krig varje dag

För minnesbilderna, som hon så aktivt försökt tränga undan, gjorde sig ständigt påminda. 30 år efter mordet, 2016, såg hon sig själv på TV. Och nu blev tystnaden ohållbar, det gick inte längre. Det var dags att släppa in andra, dags att bearbeta.

– Jag bedriver ett krig varje dag, och det har jag gjort sedan den där kvällen. Men nu har jag fått verktyg att hantera det.

Terapin har hjälpt henne. Men, poängterar Anna, bokskrivandet har varit minst lika viktigt för bearbetningen av traumat. Historien har visat att det mesta kring Palmeutredningen gick snett. Men det man kanske inte tidigare tänkt på är vilka individuella konsekvenser det kunde få för ett vittne.

Med boken hoppas Anna att hon ska väcka en tanke om hur vi ska behandla varandra, och om rättssamhället.

– Jag försökte rädda en annan människa, men istället kändes det som att jag blev bestraffad för det, säger Anna. Jag tror inte att det är ett sådant samhälle vi vill ha.