Han skrev om flyktingkrisen: "Vi ber en bön för flickan som spolas i land på stranden"

Daniel Yousefi reser till Grekland och tänker att han ska stanna i en vecka och skriva lyrik. Han vill skildra situationen i flyktinglägren och rapportera på ett nytt sätt i svenska dagstidningar. Men han kommer att överge den idén så snart han är på plats i Grekland. Där blir tillvaron en annan och han börjar arbeta som tolk. Han talar farsi, persiska och tolkar framförallt åt afghanska flyktingar. Han blir kvar i Grekland från januari till slutet av maj.

Daniel känner en stark koppling till jobbet, till de människor han möter och de platser han får se.

– Mina föräldrar är flyktingar från Iran-Irakkriget. Så det fanns en stark personlig motivering, tankar som dök upp om hur det är att hamna i en sådan utsatt situation. Allt grundas på ett beslut som någon eller några tog för ett antal år sedan som man själv inte ens har att göra med.

Han berättar att han upplever sitt arbete i flyktinglägren som någonting annat än bara baserat på honom själv. Problemen han möter är så omfattande att det känns hopplöst, han tänker att hans hjälp är så ynklig i situationen. Det är en av anledningarna till att han blir kvar.

Att komma tillbaka till Sverige

Att komma tillbaka till Sverige blir jobbigt för Daniel. Han känner sig tom och isolerar sig. Daniel upplever att han blir avbruten när han berättar om det han har varit med om.

– Jag upplevde inte att det riktigt gick att berätta om situationen när jag kom hem. Jag blev ofta avbruten, det var svårt att få tala till punkt, och det mesta mottogs med axelryckningar. Och de allra flesta kunde också säga att de redan visste allt om det där, vilket kändes märkligt och antagligen en följd av att man tyckte att mediarapporteringen räckte gott och väl.

Minnen från lägren

Daniel minns särskilt en händelse med en liten flicka som har slagits ihjäl mot klippor ute i havet. Hon spolas iland på stranden. Ingen vet vilka hennes föräldrar är. Men en man har upprättat en kyrkogård för namnlösa. Daniel får vara med när flickan ska begravas. Några män placerar henne varsamt i den grav som har grävts åt henne. Hon är inlindad i en vit filt och plankor staplas över hennes lilla kropp. Uppradade i en halvmåne ber de sedan en bön för flickan.

Han berättar att han fortfarande inte har släppt det han fick se i flyktinglägren. Han bär med sig det hela tiden.

– Samtidigt är det jag har upplevt ingenting i jämförelse med vad de jag träffade i lägren har upplevt. Mina erfarenheter betyder ingenting egentligen.

När upplevelserna blir bok

Det är först långt efter att han har kommit tillbaka till Sverige som hans upplevelser blir bok. Tillvaron för människorna i lägren var svår att skaka av sig. För egen del kände han ett behov av att processa det han hade varit med om.

Titeln Den åttonde kontinenten är tänkt att fungera metaforiskt för att gestalta situationen i flyktinglägren. I tidningen Svensk bokhandel skriver Daniel:

– Jorden är ju trots allt inget annat än en ansamling mark och hav, men inte en enda yta på denna planet räcker för dem som finns här, inte en enda dag får tillhöra dem, inte en enda måltid får avnjutas med ro.

En personlig stil

Romanen har en personlig och unik stil. När Daniel börjar skriva känns det övermäktigt. Han har svårt att greppa det han har varit med om. Romanens sista del är skriven i versaler, vilket han förklarar som ett resultat av att komma hem till Sverige och känna att ingen riktigt lyssnar eller förstår. Han beskriver det som en frustration när det upplevdes som att folk inte lyssnade.

– Romanens form är spridd, tänkt som ett försök till att förstå krisen utifrån ett så brett perspektiv som möjligt.

Flyktingkrisen i media

Daniel reflekterar mycket över hur media väljer att bevaka flyktingkrisen i Grekland. Han menar att den bild han har fått av flyktinglägren är annorlunda från den han har läst sig till via media.

– Det är som om flyktingkrisen har försvunnit från det allmänna samtalet – som att folk glömt bort att det fortfarande sker. Så fort media slutar att rapportera om krisen försvinner den i västvärldens ögon.

I Daniels roman återges konversationer som han har haft med människor i lägren. I april 2016 möter han en person som kallar honom till sig och säger:

– Har du tur föds du i rätt land. Har du otur ligger du i tusen bitar innan du har hunnit fylla ett, död i ett krig som en dag kommer att vara bortglömt.