Håkan Norebäck: ”Boken är ett kärleksbrev till de utstötta och misslyckade”

Håkan Norebäck har alltid dagdrömt och levt i fantasins värld. En dag såg han Johnny, huvudkaraktären i debutromanen En sista vinter, kliva av tåget i Hultsfred. Han förstod direkt vem Johnny var och ville skriva om honom. Det visade sig vara riktigt svårt.
– Jag insåg ganska snart att det har hänt saker i hans liv som jag känner igen mig i. Det gjorde att jag inte ville inte gräva i det här. Jag försökte göra något annat, men det tog stopp. Jag var tvungen att låta Johnny berätta sin historia. Hans bakgrund är som min, säger Håkan Norebäck.

Precis som författaren hamnade Johnny på ett barnhem när han föddes. Han har en svart pappa och en vit mamma, och blir adopterad av en familj i Småland. Familjen är dysfunktionell och full av missbruk, samhället är fullt av rasism och våld. Johnny finns inte på riktigt, men Norebäck pratar om honom som en levande person. För det är exakt så det känns.
– Det är så märkligt det här med konst. Det är klart att det är jag själv som har skrivit boken, men ibland faller allt bara på plats, som av sig självt.

Missa inte! 9 spännande debutromaner att läsa i vår

De stökiga killarnas plats i litteraturen

En sista vinter är Johnnys berättelse. Han återvänder hem till familjen i Hultsfred för att fira jul och lappa ihop de trasiga relationerna. Han vill prata om händelser från det förflutna och gräva djupt i det som gör ont för att kunna komma vidare i livet. Strax efter hans ankomst dör adoptivpappan och Johnny blir indragen i broderns skumma affärer. Hans gamla missbruk gör sig åter igen påminda och en morgon vaknar han upp blodig och med sönderslagna knogar, utan något minne av vad som har hänt. Boken lever i gränslandet mellan roman och spänning och Norebäck ger en röst åt de som sällan får synas i litteraturen: de stökiga killarna.

Killarna som har svårt att sitta still, beskrivs som ”besvärliga ” och saknar impulskontroll. Killarna som slåss. Norebäck var en av dem.
– Jag har varit stökig och besvärlig hela mitt liv. När jag växte upp pratade man inte om ADHD på samma sätt som nu, men idag hade jag fått den diagnosen direkt. Jag har alltid brottats med psykisk ohälsa. Jag har ingen lust att varken mörka det eller skämmas för det, säger han och fortsätter:

– Den här boken är ett kärleksbrev till de utstötta och misslyckade. Till andra som har en liknande bakgrund som Johnny har, för de måste få finnas.

Läs mer: 9 kriminalromaner som går under skinnet

De stökiga killarna får sällan ta plats i litteraturen. Och när de faktiskt får vara med har de sin givna plats, menar Norebäck.
– Då blir det väl förortskillarna, ghettofeeling i Stockholm. Och det är inte Johnny. Han har vuxit upp i Småland, inte Tensta. Läser man en roman som överlappar i spänningsgenren är det självklart att du är kriminell om du är svartskalle eller blatte. Och sedan är det någon helvit poliskommissarie som löser alla brott. Men jag tror att det håller på att ändras.

Vilken bild av de här killarna har du velat förmedla i din roman?
– Jag älskar dem. Det är mina killar. Jag förstår dem och känner väldigt mycket kärlek för dem. Jag vet att de nästan alltid blir missförstådda, och att det inte finns någon som orkar ta fighten och titta in under ytan på allt det här jobbiga och stökiga. Som i Johnnys fall. Om du tar en adoptivunge, lägger till missbruk och psykisk ohälsa i en familj, våld och övergrepp, då formas den här killen till någon som väldigt lätt sitter på kåken i några år. Det är inte svårt. Det kan gå bra också. Men det tar tid och kräver väldigt mycket.

Smärtsamt att återvända

Håkan Norebäck är själv uppvuxen i Hultsfred. För två år sedan återvände han till sin hemstad för att göra research inför boken, något som visade sig vara mer smärtsamt än vad han trott.
– Jag blev så deprimerad och fick så ont i huvudet att jag var tvungen att åka därifrån. Det var tungt. Svårt. Smärtsamt. Att skriva om det var likadant. Men att komma ut på andra sidan var otroligt skönt, säger han och avslutar:

– Allt som är värt någonting i livet kostar. Det är samma med konst. Om jag ska skriva en bok och tänka mig att en läsare ska få ut något av det, så måste det kosta. Det måste vara värt något. Är det inte så att vi vill nå och beröra andra människor? Jag tror det.