Håkan Nesser: ”Jag trodde att jag skulle lägga av, men jag kan ju inte låta bli”

– Är du Moa? Jag antar det, för du är den enda här, säger den långe mannen medan han går in på den, bortsett från oss, folktomma innergården som hör till det lilla kafét precis innanför Söderport i Visby.

Han är somrigt klädd i shorts och långärmad t-shirt med en folkabuss på. Huvudet är prytt av en stråhatt och ögonen täckta av ett par runda solglasögon. Hade det inte varit för hans utmärkande längd och det faktum att han sa mitt namn, hade det varit svårt att känna igen Håkan Nesser.

Van Veeteren och Barbarotti gör comeback

Efter ett ha beställt kaffe och en kanelbulle inne på kafét väljer han ett bord som står i solen, med ringmuren och en rosenbuske som fond. Han låter sig inte vänta, utan hugger in på bullen och tar en klunk av kaffet. Han har ett behagligt lugn över sig – ett sådant man kanske bara kan få när man är bosatt på Gotland och ägnar sina dagar åt att skriva och ta hand om djur.

Han berättar att han precis har fått ett meddelande om att den nya romanen De vänsterhäntas förening har tryckts och numer finns i bokform. Till många läsares stora lycka dyker i romanen inte bara en, utan två mycket omtyckta karaktärer upp igen efter många år i kulisserna – inga mindre än Van Veeteren och Gunnar Barbarotti.

– Det har tjatats mycket, framförallt i Tyskland. ”Kan du inte skriva en till Barbarotti eller Van Veeteren?”, imiterar Håkan Nesser vänner och läsare. ”Nej, aldrig i livet” har jag sagt då.

Men så en dag föll ändå andan på och han spånade idéer där de båda karaktärerna skulle kunna sammanvävas i en och samma roman. Man kan ju inte bara tänka att det skulle vara kul att smälla ihop dem, utan man måste även ha en historia som funkar, menar han. Till slut kom den till honom: historien som börjar med de stackars vänsterhänta pojkarna som bildar en förening på 50-talet.

Ser boken ur läsarens perspektiv

Berättelsen hoppar sedan fram till 2012 där vi får möta kommissarie Van Veeteren i Maardam. Han är pensionerad sedan många år, men blir indragen i en utredning när det visar sig att ett gammalt mordfall måste öppnas upp igen. Mannen de trodde var mördaren och som försvann efter mordkvällen, hittas över 20 år senare nedgrävd – även han mördad samma kväll som de andra offren. Senare får vi möta Gunnar Barbarotti som i Kymlinge jobbar med ett annat mordfall, men som snart kopplas samman till morden i Maardam.

Skrivprocessen har sett ut ”som vanligt” berättar Håkan Nesser och skrattar när han inser att det svaret egentligen inte säger någonting. Han utvecklar:

– Jag skriver kronologiskt från början till slut, kapitel för kapitel i rätt ordning. Det är det enda jag har lärt mig under alla dessa år – att jag måste skriva kronologiskt eftersom man läser boken kronologiskt. För mig är det jätteviktigt.

Att glömma det man har skrivit är idealet

Vad som kanske är lite ovanligt så här i dagens digitaliserade samhälle, är att Nesser skriver alla sina romaner för hand. Han skriver i ett stort block där han på höger sida låter texten löpa, och på vänster sida skriver upp idéer och anteckningar som dyker upp längs vägen. När ett kapitel är färdigskrivet, skriver han rent det på datorn för att sedan skriva vidare på ett nytt kapitel för hand.

– Jag skriver ju inte allt för hand, ibland kanske jag skriver något kapitel direkt på datorn. Men jag tycker om att säga att jag skriver för hand. Det låter bra. Folk tycker om att man skriver för hand. Och det gör jag ju faktiskt.

När han har skrivit klart hela romanen lägger han sedan bort den i några månader för att kunna titta på den med nya, fräscha ögon och börjar då bearbeta den.

– Jag är så gaggig att jag hinner glömma det jag har skrivit, säger han skämtsamt. Att kunna lägga bort och nästan glömma det man har skrivit – det är idealet.

Den ganska speciella boktiteln formulerades väldigt tidigt. Han förklarar att titlar ibland spricker på vägen eller att de kommer långt senare i processen, men den här höll ända till mål.

– Min förläggare är vänsterhänt. Skitbra titel, tyckte hon. Klart vi ska ha en förening för vänsterhänta.

Opponerar sig sociala medier

Hur läsarna har reagerat på den goda nyheten om att Van Veeteren och Barbarotti återvänder har Nesser ingen riktig koll på.

– Jag har inga sociala medier, så jag läser ingenting. Jag har ingen riktig pejl, så att säga. Men ibland får jag mail och handskrivna brev från 80-åriga gamla damer. Jag tror nog att de tycker att det är kul, förklarar han.

Att han inte har några sociala medier är ett fullt medvetet val då han tycker att de medför många negativa konsekvenser.

– Jag vet att jag är en dinosaurie. Men det får man vara i min ålder. Men jag tycker att det är något grundläggande fel att man alltid måste vara lyckad. Det är viktigare att kunna fota en bra lunch än att käka upp den. ”Jag mår så bra, jag gör det här”. Det är som en spegelkammare eller ett ekorum – poängen är att du ska bekräftas, hela tiden. Jag tror att det tar fram mycket dåligt hos människan. Vi blir primitiva.

Allra värst menar han att det är för unga tjejer på högstadiet som hela tiden är påpassade: allt ska handla om hur man ser ut, vad man gör och vem man är med.

– Det måste vara otroligt stressande. Men det kanske blir bättre om 20 år. Någon säger ju att det är barnsjukdomar, att det är så här ett nytt medium fungerar när det kommer. När boktryckarkonsten kom på 1400-talet var det första som trycktes pornografi, sägs det. Det missbrukades enormt för en massa snusk, men sedan blev det bättre. Så det kanske går över, det här.

Svårare med nya idéer för varje år 

Efter att ha skrivit hela 35 böcker börjar det bli svårare att komma på nya idéer och historier.

– Det blir svårare för varje gång. Folk tror att man hittar något i en tidning och bara stöter på något. Men jag tänker bara och försöker komma på en en historia som inte är likadan som den som kom förra året.

För Nesser är det viktigt att läsarna känner igen att det är han som skriver, att det är hans stil, men att det är en ny och fräsch historia. Idén till handlingen i De vänsterhäntas förening började med att Nesser tänkte att det måste vara ett gammalt fall som nystas upp eftersom Van Veeteren är ”pensionerad sedan hundra år”. Grundberättelsen och strukturen tänkte han ut ganska tidigt medan karaktärer och detaljer kom allt eftersom.

– Man måste tänka lika tidigt på strukturen och hur man ska berätta en historia som vad man ska berätta. Det går ju att sabba vad som helst om man berättar det i fel ordning.

Har skrivit en till roman

På frågan om hur framtiden ser ut för herr Nesser lyder svaret:

– Den är mörk, den är kolmörk. Jag har ingen framtid, jag tittar bara i backspegeln hela tiden, säger han med en dramatisk stämma och skrattar sedan hjärtligt.

Hans framtid är givetvis allt annat än mörk och ända fram till jul kommer han att vara upptagen med allt som hör till den nya boklanseringen och filmatiseringen av hans tidigare roman Intrigo. Det blir resor, bok- och filmprat, paneler, presskonferenser, intervjuer och all annan typ av representation. Ganska jäktigt, med andra ord.

– Om jag lever till jul tar jag ett sabbatsår nästa år. Men jag har ju en roman som ligger, en kortis på 200 sidor. Den ska jag nog börja läsa och skicka in när jag har tid någon gång i höst.

Kan inte låta bli att skriva

Att oroa sig för att Nesser ska sluta producera böcker är nog ingenting någon behöver ägna sig åt, trots att han har passerat den övre pensionsgränsen.

– Jag trodde att jag skulle lägga av, men jag kan ju inte låta bli. Vad ska jag då göra? Jag kan ju inget annat. Ska jag bara läsa och mata hästar och gå ut med hund? Det kan vara så att jag bara skriver för byrålådan, bara jag får skriva en historia. Att få göra det alltså, säger han och pausar ett tag. Det är något nådefullt nästan. Jag tror inte att jag kan sluta alltså.

På frågan om det kommer att bli några fler Van Veeteren eller Barbarotti, svarar han att han inte tror det.

– Men jag vet ju ingenting egentligen. Men jag tänker inte ens på det, svarar han lite svävande.

En anspråkslös författare

När kaffet är uppdrucket och det är dags att börja avrunda intervjun säger jag att vi ska ta en ”selfie” tillsammans. Jag föreslår att vi ska fråga kvinnorna som sitter och fikar vid bordet bredvid, om de kan ta en bild på oss.

– Men då blir det ju ingen selfie. Då blir det en selfie by proxy, säger mannen som för bara en timme sedan kallade sig själv för ”dinosaurie” när vi pratade om sociala medier.

De två kvinnorna skrattar och blir plötsligt nyfikna. ”Får man fråga vad det är ni gör?”

– Ja visst, svarar Håkan vänligt. Jag är författare och har skrivit en bok och hon är journalist och intervjuar mig om den.

Kvinnorna blir ännu mer nyfikna och frågar om det är hans första bok. Håkan svarar ödmjukt ”nja, jag har skrivit ett trettiotal böcker” som om det inte är någon större bragd.

De två kvinnorna ser plötsligt lite obekväma ut och kvinnan som hittills har tagit till orda vågar slutligen fråga ”förlåt att jag frågar, men vad heter du?”

– Jag heter Håkan Nesser, svarar han och det går att riktigt utläsa hur de två kvinnorna generas över att de inte hade vetat vem mannen framför dem var. ”Jahaaa, men Gud, jaa, dig känner man ju såklart till”, utropar de innan de hjälper till att agera fotografer.

Vi skiljs åt vid Söderport och den långe mannen böjer sig något för att omfamna mig hej då och yttrar sedan orden ”nu ska jag gå och köpa en sopborste”.