Geir Gulliksen: ”Två människor kan aldrig älska varandra lika högt”

Geir Gulliksens nya roman Se på oss nu handlar om femtioåriga Hans som har varit gift med Ingunn i fjorton år. På en fest träffar Hans en tjugo år yngre kvinna, Harriet, som han förälskar sig i. Hans jobbar som PR-konsult för en socialdemokratisk partiledare och samtidigt som det går dåligt för socialdemokratin börjar Hans och Ingunns relation brisera. Vad händer när ”vi ska ta hand om varandra” bara blir tomma ord?

Varför blir Hans så besatt av Harriet?

– De känner en stark motvilja gentemot varandra och i den känslan finns en våldsam fascinationskraft. Harriet ger Hans en möjlighet att bli en annan. Att skärpa sig och bli mer uppmärksam på vem han är.

 Karaktärerna i boken är så måna om att passa för sina nya kärlekspartners. De byter intressen, kläder och börjar till och med prata med sina barn annorlunda. De blir karaktärsförändrade. Varför?

– Det finns många sätt att vara sig själv på. De flesta av oss har ett ganska brett register som vi inte får möjlighet att få fatt i under ett liv, men genom att vara med flera personer kan vi få syn på nya sidor av oss själva. Jag tror att vi blir till genom andra.

Betyder det att man inte kan vara sig själv om man väljer att vara ensam?

– Jag är van vid att vara ensam. Men jag läser, jag skriver, jag går in och ut i ett språk – det är en social handling. Och genom skrivandet så är man en del av kulturen och samhället. Men utan det, utan att ha något att relatera till, utan att stärka sina minnen med någon, då blir man nog mindre och mindre en människa.

Hans intalar sig själv att det är bra för hans familj att han har träffat Harriet. Tror du att otrohet kan påverka en relation positivt?

– Det kan säkert tänkas att det är så för vissa, men jag tror inte på det. Om någon vill känna sig levande kan du uppmuntra den personen att balansera på en lina, tvåtusen meter upp i luften utan säkring. Det är säkert effektivt. Men risken för att falla är för stor.

Missa inte! 10 stora svenska kärleksromaner

Ingunn vet att Hans är otrogen, men hjälper ändå Hans med sin lögn. Varför gör hon det?

– Jag tror att många människor känner en grundläggande lojalitet till den de är tillsammans med. Det är en väldigt fin sak att kunna se världen med sin partners ögon, men det kan föra en på villovägar. Man kan försvara varandra långt längre än man borde. Det är vad som händer Ingunn.

I början av boken får Harriet mjölkstockning på en fest. Då mjölkar Hans henne över ett handfat. Jag kunde knappt läsa vidare av genans, samtidigt som jag absolut inte kunde låta bli. Varför är bröstmjölk ett återkommande tema i boken?

– Om man tänker mycket på vad som är traditionellt manligt och kvinnligt så blir bröstmjölk intressant. Det är ideologiskt bestämt att just bröstmjölk är något som endast kvinnor vet något om; det har ju med moderskap och omsorg att göra. Det finns en föreställning om att kvinnor ska veta allt om hur det är att vara mor, bara genom att bli med barn. Men Harriet vet inte vad mjölkstockning är för något, så när Hans hjälper henne kommer han in som en auktoritet.

– Hans erbjuder sig att hjälpa Harriet med barnet. Och när han går i parken med bebisen så stärks hans bild av sig själv som feminist. Samtidigt är Harriet livrädd för att bli den där kvinnan som går med sitt barn på stan, reducerad till en mamma. Hon vill vara självständig. I det möts de.

Läs även: Uppseendeväckande scenen från Geir Gulliksens ”Se på oss nu” som alla pratar om.

Jag drabbades väldigt starkt av hur barnen hamnar i kläm i den här berättelsen. Hur tänker du kring dem?

– De som förälskar sig blir milt sinnessjuka och fullständigt blinda för allt annat. Även för sina barn. Barnen finns i berättelsen som stumma vittnen till de vuxnas berättelser.

Är kärleken så egoistisk?

– Ja. Och samtidigt det motsatta. När jag blev förälder så tänkte jag: vad har jag gjort av all tid innan denna stund? Plötsligt kommer en människa in i ens liv som behöver en och det ger livet mening. Det säger något om kärleken i allmänhet. Behovet av att ge omsorg till någon annan är precis lika stort som att själv bli älskad. Det har jag själv upplevt när jag har varit ensam.

Går det att ha en kärleksrelation med jämn maktbalans?

– Jag tror att en relations natur är byggd på att vi står ojämnt i förhållande till varandra. Två människor kan aldrig älska varandra lika högt. Jag tänker på det som en omfamning. Den kan aldrig vara jämlik ­– den ena håller armarna över den andra. Men om vi har tur kan vi växla mellan vem som är den starka.