Från grottflicka till hyllad föreläsare och författare: "Min barndom är helt jäkla bisarr"

Historien om Christina Rickardsson är hisnande och har berört många. Men när den självbiografiska boken Sluta aldrig gå skulle ges ut i födelselandet Brasilien var den nära att stoppas – av rädsla för hennes historia.

Det är svårt att tänka sig att karismatiska Christina Rickardsson, för dagen klädd i jeans och högklackade skor, bodde i en grotta i den brasilianska djungeln sina första år i livet. Och hon håller själv med.

– Min barndom är ju helt jäkla bisarr egentligen, säger Christina på klingande norrländska och skrattar. Jag menar, att växa upp i en grotta, vem gör det egentligen? Hur överlevde vi?

Hennes tuffa barndom har blivit den omtalade boken Sluta aldrig gå, en historia som Christina delat med sig av i hundratals föreläsningar. Men hon gör det så målande och uttrycksfullt att det kunde vara första gången.

– Jag trodde nog att jag skulle vara mer less på min historia, på mig själv, vid det här laget än vad jag faktiskt är. Men mottagandet har blivit så fint här i Sverige, så jag tröttnar inte.

Och historien tål att berättas igen: om hur mamman flyttade ut till en grotta i djungeln med en nyfödd Christina. Mamman led av en psykisk sjukdom, fick Christina reda på senare, och lämnade henne ensam i perioder. Men kärlek och omtanke led hon ingen brist på.

– Mamma var otroligt kärleksfull och klok, och hennes goda råd bär jag alltid med mig. Jag tror att det är minnena av hennes stryka och kärlek som gjort att jag klarat mig så pass bra.

Blev sparkade och spottade på

De levde på naturen och lagade mat – som kunde vara alltifrån bär, frukt och växter till insekter – över öppen eld. I bland gick de till närmaste stad, Diamantina, för att tigga. Varje dag var en kamp för överlevnad, men Christina kände sig trygg. De var tillsammans och de hade tak över huvudet.

När Christina var i femårsåldern blev de bortjagade ur grottan av några män, och hamnade istället i mångmiljonstaden Sao Paolo. Det blev en chock för naturbarnet Christina. Där levde de till en början på en pappkartong på gatan, och där, i smutsen, i trafiken, blev de sparkade och spottade på.

– Det var som om vi saknade människovärde.

Efter en tid hamnade de i en favela, och när mamman sökte jobb och försvann i perioder levde Christina med andra barn på gatan. Hon träffade Camille. Det var hennes allra första kompis som blev hennes bästa vän, de var som systrar som delade på allt.

Hennes bästa vän sköts till döds

Och nu kommer vi till den verkligt känsliga delen, det som det brasilianska förlaget ville ta bort ur boken: vännen Camille sköts till döds framför ögonen på Christina.

– Det var militärpolisen som rensade området på oss ”råttor”. Vi visste att de gjorde sådana där räder ibland och jag såg många barn dödas av militärpolisens kulor.

Christina hann precis undan och överlevde, bästisen såg hon aldrig mer. Som sjuåring insåg hon att hennes liv saknade värde för omgivningen.

– Men mamma hittade mig efter den där händelsen, och sa: ”Sluta aldrig gå! Oavsett vad som händer, sluta aldrig att gå.”

Efter tiden på gatan hamnade Christina på barnhem. Med sig hade hon en ettårig lillebror. Mamman trodde att det var en skola där barnen kunde få bo, men när barnen väl var på plats fick hon inte träffa dem igen. I boken beskriver Christina sitt sista minne av sin mamma, när de står på varsin sida av en grind. Skrikandes, gråtandes, tills mamman motades bort.

– Min mamma ville aldrig adoptera bort mig och min bror, säger Christina och skakar på huvudet.

Berättade inte ett ord för någon

Men bortadopterade blev de, och de hamnade hos Sture och Lili-Ann Rickardsson i den lilla byn Vindeln fem mil utanför Umeå. Två kärleksfulla föräldrar som längtat efter att få barn. Och även om livet i det nya landet periodvis var en kamp, så blev Christina och Patrick blev varmt mottagna av adoptivföräldrarnas släkt och vänner, och omedelbart accepterade av det lilla samhället.

Men Christina hade levt ett hårt liv på gatan och på barnhemmet, och hade lärt sig att slåss för sina rättigheter. Det blev en del kulturkrockar.

– Jag var rädd och ensam, samtidigt som allt var spännande. Vi fick egna rum, sängar att sova i och egna leksaker. Jag jobbade stenhårt med att lära mig språket och att vara som alla andra, men det var inte helt lätt. Och jag var inte det lättaste barnet att tas med för mina föräldrar.

Erfarenheterna från Brasilien behöll hon för sig själv. Inte ett ord berättade hon, förutom då hon försökte berätta om grottan för pappa Sture, som inte kunde tro på det.

– Jag hade ju bott på gatan, så klart som tusan hade jag tyngre erfarenheter med mig i bagaget. Men jag pratade inte med någon. Idag tror jag att man hanterar adopterade barn som är lite äldre på ett annat sätt. Kanske finns ett större stöd från samhället, möjligheten att gå och prata med någon – jag hoppas det, säger Christina.

Men Christina tänker också på de ensamkommande ungdomarna, som placeras tillsammans med många andra i samma situation, som inte alls får samma möjligheter som hon fick.

Grottan hade krympt

I många år var hon tyst. Det dröjde länge innan hon gläntade på dörren till sitt inre. Först i sena tjugoårsåldern började hon skriva – om livet i djungeln, barnhemmet, om bästa vännens död.

Hon reste tillbaka till Brasilien för att hitta platserna hon vuxit upp på, och kanske – sin mamma.

– Det var en surrealistisk upplevelse att återse grottan. Känslan var som att komma till sitt barndomshem. Allt är detsamma, men har förändrats. Jag kröp in i grottan, som var mer som en spricka, och slog i skallen. Minns att jag ropade: ”Fan, grottan har krympt”!

Hon bearbetade sakta det plågsamma. Skrev och grät. För det var dags nu. Och sedan gick det fort – bokutgivning i Sverige, stor uppmärksamhet och därefter en stor dröm kvar: utgivning i Brasilien.

– Det är där boken hör hemma. Först då kan min historia verkligen kunna göra skillnad.

Hösten 2017 skulle boken lanseras i Brasilien. Det var bara ett problem: förlaget hade köpt manus utan att läsa en hel översättning. Och vissa delar visade sig vara väldigt kontroversiella:

– Att min kompis blivit ihjälskjuten var för känsligt. Det ville förlaget ta bort, de var livrädda.

Christina vägrade. Hon vägrade också att låta sig lanseras som en askunge-saga:

– Förlaget ville måla upp mig som en svensk superstjärna – vilket jag ju absolut inte är – som mot alla odds hade klarat mig. Men jag vill inte vara en hycklare. Jag vill berätta sanningen och visa vad gatan kan göra med ett barn.

Chockades av hennes historia

Till slut gav förlaget med sig. Christina åkte på bokturné i Brasilien, hon pratade om boken i favelorna bland barnen, vilket var ”magiskt och fantastiskt”, och i media. Medelklasspubliken under ett samtal i den största bokhandeln i Sao Paolo chockades över hennes historia.

– För många var det första gången de kom i kontakt med ett gatubarn, berättar Christina. Det krävs att man har gjort succé utomlands och återvänder, för att man ska bli lyssnad på! Det finns ingen som ger de här barnen röst i Brasilien.

En man skrev till Christina och tackade, ”förr såg jag inte barnen på gatan, men nu ser jag ditt ansikte där bland dem”. Men hon fick också hotbrev och allvarliga mejl från militärpolisen. Hennes historia var inte helt lätt att ta till sig för alla.

Det som tidigare var hennes egen hemlighet har nu blivit något som många känner till. Hennes privata minnen har blivit allmängods. Och visst har det fått henne att se på sin barndom delvis med nya ögon.

– Jag får en distans till min historia. Alla olika reaktioner jag får på min berättelse får mig att se på den på ett annat sätt. Många med helt andra bakgrunder och erfarenheter kan tydligen känna igen sig i min utsatthet.

Hennes erfarenheter har nu blivit ett heltidsjobb, med föreläsningsturnéer, boklansering och nu en nominering till Årets talare. Och hon har sitt brasilianska arv.

– Sverige kommer alltid att vara mitt hem, men jag har börjat känna mig som hemma även i Brasilien. Och så har jag ju min brasilianska familj!

Som växer. För nu visade det sig att hon har en bror i Brasilien. 27 år, juristutbildad. Han läste Christinas bok och förstod att han var en del av hennes historia. Även han bortadopterad som liten.

Christina med nyfunna brodern Evandro i Brasilien.

Och Christina jobbar vidare. Nu har hon startat Coelho Growth foundation. En organisation för att försöka hjälpa barn ur fattigdom, betala deras utbildning.

– Jag älskar ju Brasilien, men många där väljer att blunda för verkligheten – att där finns sju miljoner gatubarn som far illa. Det är de jag vill ge en röst nu.

Av Tove Kullenberg