Författaren Fredrik Ekelund: ”Jag är transvestit”

Berätta. Hur började du märka att det fanns en annan del av dig?

– Jag har sedan jag var ung förföljts av en, som jag själv tycker, mycket mystisk bild. Det är en bild av att jag har haft bröst som har tagits ifrån mig. Som om de har amputerats, kapats, och jag har haft en bild av att jag har blod som rinner ner för magen. Jag gick i terapi i omgångar, men jag tog aldrig upp det för jag trodde att alla hade den bilden. Den var så djupt integrerad i mitt tänkande, så det var inget som var ett problem för mig. Men när jag första gången fick på mig konstgjorda bröst kände jag ”Wow! Jaha, det är DET!”. Och det där är fortfarande en gåta för mig, jag kan inte riktigt förklara detta. Varför har jag gått omkring nästan ett helt liv med en känsla av att ha haft bröst som har tagits ifrån mig?

När förstod du vad det var? 

– Det kom som ett blixtnedslag för drygt 5 år sedan. Jag kom gående på Drottninggatan i Stockholm och såg en skyltdocka. Hon stod på ett speciellt sätt och det fick mig att förstå att det fanns någonting inom mig. Det är en väldigt märklig historia, men jag förstod direkt att ”det är det!”. Det var nånting i hennes hållning som gjorde att jag kände att ”jag vill också kunna stå så, jag har den kroppen i mig som står så avspänt och så kvinnligt”.

Läs också: 17 uppslukande böcker med HBTQ-personer i handlingen

Var det självklart att bejaka det?

– Det gick inte att göra på något annat sätt. När man kommer till en sådan punkt i sitt liv, kan man inte fly undan. Det går inte. Det är klart att jag hade kunnat fortsätta leva dolt, det valet har ju funnits. Men valet att inte göra om mig, det fanns inte. Det måste jag för att må bra.

Hur var det att berätta för din sambo? 

– Jag berättade omgående för henne och hon fick en chock. Det var förfärligt. Hon sa nästan direkt att hon ville gå i terapi, men jag sa bara ”aldrig i livet”. Jag skämdes något enormt för det här, jag kunde inte se mig själv sitta hos en terapeut och prata om det. Det fanns inte. Det dröjde ett bra tag innan vi gick till en terapeut. Vi gick i två år, men det hjälpte inte. Det slutade med att vi sålde huset och separerade. Vi fick inte ihop det.

Var det någon del av dig som ångrade att du hade berättat?

– Det var en stor sorg, allt gick i kras, men samtidigt kändes det rätt. Det här var nog tvunget för att jag skulle kunna överleva. Jag var tvungen att utforska den här världen och det klarade vi inte att göra tillsammans då.

Vad sa ni till barnen?

– Vi dolde det för dem. Vi ljög om anledningen till separationen, vi kunde inte säga det. Eller, jag bad henne att inte prata om det inför barnen. Så vi hittade på andra orsaker. Det tog längre tid innan jag berättade för dem.

Hur har din övriga omgivning reagerat?

– Generellt sett är folk väldigt öppna. Det är 2018. Jag tycker också att jag märker i min egen generation att den har förändrats och blivit mer öppen kring de här frågorna. Ibland kan man möta lite konstiga reaktioner, mest att folk inte frågar mer. Det tycker jag är konstigt, för jag är själv en väldigt nyfiken person. Jag tänker liksom ”varför frågar de inte mer?” Men inga fördömanden, inget sådant alls. Det har varit många fina reaktioner.

Berätta om första gången du gick ut som kvinna.

– Jag hade tagit in på ett hotellrum i centrala Köpenhamn. Jag var fruktansvärt nervös, men jag är en mycket envis människa och hade bestämt mig. Det var nu eller aldrig. Det blev några glas whiskey och jag tog väldigt lång tid på mig. Det var en höstkväll, så det var inte så mycket folk ute och det var rätt mörkt.

Hur kändes det?

– Det var en fantastisk känsla att våga göra det. Jag var ju inställd på att alla jag mötte skulle uppmärksamma mig och kanske skratta åt mig eller håna mig, men så blev det inte alls. Allt blev bara väldigt bra. Det slutade med att jag gick till ett dansställe där jag träffade en annan transa. Hon var väldigt tydlig i en sak hon sa: ”När vi går ut på gatorna och torgen ska vi gå raka i ryggen och vi ska vara stolta över de vi är”. Då tänkte jag bara ”det kan du säga, för jag kommer aldrig gå ut på gatan igen”. Jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle bli som nu, att kunna gå ute som kvinna. Men det blev precis som hon sa.

Läs också: Insikten som vänder upp och ner på Karin Boyes kärleksdikter

Hur känns det när du blir Marisol?

– Varje gång brösten kommer på, känner jag alltid en lättnad. En väldig lättnad. Det är en fantastisk känsla. Jag upplever det som ett privilegium. Jag får möjligheten att vara både man och kvinna. Jag är otroligt tacksam över det.

Hur är Marisol som person? Är hon olik Fredrik?

– Som Marisol upplever jag mig själv som mjukare, mindre offensiv, mer lyssnande och mer som att jag inte behöver bevisa något. Jag kan bara vara. Det njuter jag otroligt av. Som Fredrik är jag en prestationskille. Jag ska alltid arbeta, alltid prestera, har alltid mina att göra-lappar. Marisol är lugnare, mer avspänd och harmonisk.

Har synen på din mansroll förändrats? 

– Det kan tyckas paradoxalt, men jag tycker att det är ganska logiskt att jag också kan må väldigt bra som man nu. Jag gillar att vara man också. Att ta plats, komma i kavaj och snygga byxor och så. Det kan verka lite konstigt, men jag tycker som sagt att det är logiskt. Hela jag mår bra nu. Inte bara en del.

Varför har du valt att skriva om det?

 – Jag kände att om jag ska klara det här, så måste jag skriva om det. Det behövde inte nödvändigtvis bli offentligt, men jag måste skriva i mina dagböcker: ”vad är det jag upplever?” Sedan kom det till en punkt när jag tänkte: ”hmm, det här kanske skulle kunna intressera andra också?” Men i början var det bara en räddningsaktion för mig själv. Att sätta ord på allt det märkliga som hände.

Hur har skrivprocessen sett ut?

– När jag började skriva boken skrev jag i tredje person. Jag ville inte se att det var mig själv det handlade om, det gjorde för ont. När jag sedan läste det efter några månader tänkte jag ”vad är det här för tönterier?” Så jag sa till mig själv: om det här ska bli på allvar måste du ju skriva i första person, det är ju dig det handlar om. Då blev det plötsligt på allvar. Det var en mycket smärtsam process, det gjorde väldigt ont. Det blev som ett befrielseverk med ”e”, men också en del befrielsevärk. Med ”ä”.

Känner du dig nervös över att komma ut så här offentligt?

– Just nu är jag nervös. I flera månader har jag känt något slags pirrig, nästan lustfylld nervositet inför boksläppet. Men nu är jag nervös på riktigt. Jag känner att ”vad fan har jag gett mig in på?”

Vad är du mest rädd för?

– Det man är mest rädd för som transvestit är att bli betraktad som löjlig. En löjlig stolle. Det är inte rädslan för att bli nerslagen, eller att någon ska komma fram och spotta dig i ansiktet, utan att folk ska tycka att du är löjlig. Så är det för min del i alla fall.

Se Fredrik transformeras till Marisol

Fredrik läser ett utdrag ur boken Q.