Författaren Caroline Albertine Minor skrev in sin egen historia i vårens starkaste novellsamling

En dotter tar sitt liv i Australien, en ung mamma förlorar sin man när han drabbas av minnesförlust, en kvinna flyttar till Frankrike för att försöka lära känna sin döende far. I boken Välsignelser skriver den danska författaren Caroline Albertine Minor i sju noveller om sorg, kärlek och moderskap. Nu kommer boken på svenska. Alba Mogensen har träffat henne hemma på Nørrebro i Köpenhamn.

Det är januaris första sol idag, berättar Caroline Albertine Minor för mig. Det stora köket hemma i hennes lägenhet i Köpenhamn är upplyst. Blek och trevande, men sol är det. Julen var mörk, det låg som ett lock över hela Köpenhamn.

Vårt första småprat är sådant: som så ofta den här årstiden handlar det om ljuset. Så tar Caroline Albertine Minor upp en bok. Det är Geir Gulliksens roman Berättelser om ett äktenskap, på svenska. Medan kaffet kokar klart går samtalet från ljuslängtan till litteratur. Minor berättar att hon vill lära sig läsa långsammare. För att ta in orden bättre.

– Jag läser så snabbt på danska, skummar nästan. Jag kan franska också och när jag läser böcker på franska tar det längre tid. Jag måste koncentrera mig mer eftersom jag inte kan språket lika bra. Det är skönt. Jag ska försöka börja läsa på svenska nu, tänker att det också borde gå lite långsammare, säger hon.

I Danmark ses Caroline Albertine Minor som en av landets mest intressanta unga författare. Hon har jämförts med Alice Munro, nominerades förra året till nordiska rådets litteraturpris och tilldelades PO Enquist-priset för sin bok Välsignelser som nu kommer på svenska. I sju noveller undersöker hon vänskapsband, sorg, kärlek och förlust i en melankolisk och ärlig ton. Just melankolin hör nästan till novellformen, menar Minor.

– Det som karaktäriserar novellen för mig är dess intensitet och att man vet att den snart är slut. Slutet är nästan inbyggt i själva läsupplevelsen, säger hon.

Att hitta sina karaktärer

I novellen Glöm Archie Pey begår en ung dansk barnflicka i Australien självmord. Liksom många av Minors noveller kom idén till den här berättelsen ur verkligheten.

En morgon stod det en äldre kvinna klädd i balklänning på balkongen bredvid Minors. Hon såg förvirrad ut och passade inte in. Samtidigt hörde Minor att en man hon hade gått en skrivarlinje med utan någon förklaring hade tagit sitt liv när han var på utbytesår i New York.

– De här två människorna: kvinnan på balkongen som jag inte visste vem det var, och han som jag gått i skolan med rumsterade runt i mitt huvud, och från det kom den här berättelsen, berättar hon.

Det är ofta så det går till. Karaktärerna kommer först. Inte platsen, inte handlingarna. För att en berättelse ska hålla måste Caroline Albertine Minor tycka om karaktärerna, de måste kännas riktiga. Först när de är verkliga för henne kan hon börja skriva. Först då kommer platsen och handlingen.

Att skriva om förlust

När Välsignelser kom ut i Danmark år 2017 fick boken ett varmt mottagande. Samtidigt var det många som sa att boken var tung, och bara handlade om sorg. Det överraskade Minor. För henne handlar den om relationer mellan familjemedlemmar. Men hon är medveten om att det är en melankolisk bok. Speciellt är det en novell som gör att sorgen i alla novellerna blir extra tydlig menar hon: Sorgens trädgård. Det är den enda novellen i boken som inte är fiktion.

I Sorgens trädgård beskriver Minor hur hennes dåvarande man faller när han stiger ut ur en taxi, slår huvudet i asfalten och får en allvarlig skada på hjärnan. Korttidsminnet är helt borta. Ibland även det längre. En rad går såhär: Att vakna upp är bara saknaden som börjar om från början, hårdare.

Caroline Albertine Minor skrev novellen precis efter olyckan. Att skriva blev ett sätt att försöka få den akuta sorgen ur kroppen. Men att säga att novellen hjälpte henne är inte sant.

– När det hade hänt ville jag bara att han skulle bli frisk, att han skulle bli sig själv igen. Så om novellen hade gjort det hade jag varit glad, men det gjorde den ju inte. Den förändrade ingenting, säger Minor.

Istället blev läsandet räddningen. Hon läste böcker av andra författare som handlade om sorg: Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande om Didions man som plötsligt går bort, Naja Marie Aidts bok Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka: Carls bok om att förlora en son för tidigt. Vetskapen om att hon inte vara ensam i sin sorg gav styrka.

Att spara förälskelsen i text

Idag är Minor och mannen som Sorgens trädgård handlar om skilda. Det har gått några år sedan olyckan. Deras femåriga son bor en vecka här och en där. Hennes före detta man mår idag bättre. Trots det kommer hennes ord långsammare när vi pratar om den här novellen än de andra. Det här har hänt på riktigt, är personligt på ett annat sätt.

Men när hon nu, med perspektiv, har läst om Sorgens trädgård ser hon annat än bara sorg. Framförallt ser hon en kärleksförklaring.

– Sorg och trauma är så lätt att komma ihåg, det sitter liksom i kroppen. Kärlek funkar inte så, speciellt kärlek som tagit slut. Den är så svår att hitta tillbaka till igen. Men när jag läser Sorgens trädgård idag kan jag känna förälskelsen i texten. Vad jag kände för honom då. Och det tycker jag är väldigt fint eftersom vi har ett barn ihop. Det är fint att det finns att tillgå, säger hon.

Av: Alba Mogensen. Alba är kulturjournalist med litteratur som sitt främsta område och bor i Malmö.