Feelgoodförfattaren Katarina Bivald: ”Jag har begravningar i alla mina böcker”

Tänk dig att du blir påkörd av en bil och dör, men ändå finns kvar och ser allt som händer sedan. Efter en mellanlandning i den svenska småstaden är Katarina Bivald tillbaka på andra sidan Atlanten med en varm berättelse om att börja leva, när det egentligen är för sent.

Visst, karaktärer kan dö även i böcker som ska få en att må bra. Men att den viktigaste karaktären dör redan på första sidan i första kapitlet – det hör ändå till ovanligheterna i litteraturen. I Katarina Bivalds En dag ska jag lämna allt det här händer precis det. Boken börjar med att trettiosexåriga Henny Broek står vid vägkanten och stirrar på sin egen kropp som ligger livlös och blodig på vägbanan. Överkörd och ohjälpligt död.

– Bokens idé kom till mig som en mening: ”Så fort jag såg mig själv ligga där på marken visste jag att något var fel.” Så är grundupplägget: en kvinna dör och lever kvar som spöke, berättar Katarina Bivald.

Först när jag kommer närmare kan jag urskilja ett högerben, helt klart mänskligt, men böjt i en onaturlig vinkel, och medan den första chocken fortfarande håller i sig känner jag igen mina snyggaste jeans och det som finns kvar av min favoritblus.

De klarröda polkaprickarna syns tydligt, men jag kommer aldrig få resten av blusen vit igen, tänker jag.

Jag visste inte heller att chock får en att tänka väldigt idiotiska tankar.
/Ur En dag ska jag lämna allt det här

Var tvungen att flytta bokens handing

Från början utspelades boken, som är Katarina Bivalds tredje, i en förort till Stockholm och karaktären var misstänkt lik Katarina själv men … det lossnade inte.

– Det blev liksom inget. Henny var död, hennes vänner sörjde. Men Stockholm var för stort, ingen springer på någon i Stockholm av en slump. Och jag ville att relationerna skulle finnas nära till hands, att folk skulle mötas.

En dag ska jag lämna allt det här visar hur dynamiken i en grupp rubbas när en person dör. Romanens huvudperson höll egentligen ihop alla i sitt gäng fast hon själv inte hade sett det tidigare.

– Jag flyttade handlingen till en småstad i USA och huvudpersonen blev mer och mer olik mig själv. Det var verkligen en utmaning.

Hyser en stark, komplicerad kärlek till huvudpersonen

I sina tidigare romaner Läsarna i Broken Wheel rekommenderar och Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt har karaktärerna varit lättare att relatera till medan Henny är, tycker Katarina Bivald, liksom bättre än hon själv.

– Hon är starkare, modigare och älskar friare. Hon har varit kvar i en småstad i hela sitt liv för att hon själv vill det. Hon raljerar inte, är öppen med sig själv och vilka hon älskar …

Kärleken till Henny blev under skrivprocessen så komplicerad och stark att Katarina Bivald faktiskt har tatuerat in hennes namn på armen.

– Hon fanns hos mig och gick bredvid mig hela tiden, det kändes nödvändigt att tatuera in hennes namn. Hon är inte bara ett spöke i boken, utan går även bredvid mig i livet, fortfarande. Jag tror att hon kommer att fortsätta med det.

Lite hemskt egentligen att en så lyckad karaktär, som dessutom precis återförenats med sin ungdomskärlek, ska dö helt plötsligt. Men i En dag ska jag lämna allt det här innebär inte döden bara tomhet och sorg. Istället bestämmer sig Henny för att hon ska finnas kvar och se till att människorna hon älskar får ha det bra och blir lyckliga.

Bokturnerade i USA

Även Katarina Bivalds första bok, Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, utspelade sig i en amerikansk småstad – och då utan att hon någonsin hade varit i U S A vilket skapade stor uppmärksamhet, inte minst i USA där boken blev en succé. Tack vare marknadsföringsturnén har hon nu sett stora delar av landet, men hon är själv osäker på hur mycket det påverkat handlingen i En dag ska jag lämna allt det här.

– Kanske att min första bok var en lite naiv första förälskelse i det fiktiva USA, medan den här är djupare och visar flera sidor av livet i en småstad. Människor är vänliga och hjälpsamma, men också småsinta, homofoba och skvallrande. Jag kämpade mycket mer med den amerikanska småstaden nu, kanske också på grund av det politiska läget. Det är svårt att föreställa sig ett lyckligt slut där alla röstar på Donald Trump …

Men ett lyckligt slut blir det, eller kanske ska man säga hoppfullt? För så ska det vara i en riktigt bra feelgoodroman som detta är.

USA-turnén beskriver hon som ”helt galen”. Tjugofem städer på fem veckor, en bokhandel per dag.

– En fantastisk person från förlaget följde med mig överallt, annars hade det aldrig gått.

Och oräkneliga är de amerikanska lokaltidningar hon varit med i och radiointervjuer hon gjort, visar en snabb googling.

Katarina poserar inför en boksignering i Albuquerque, New Mexico. 

Får läsarbrev från hela världen

En annan sak som hennes första bok ledde till var mängder av läsarbrev från hela världen, från människor i alla åldrar.

– Läsarna i Broken Wheel rekommenderar handlar mycket om brev och därför skriver folk till mig. Boken är också en uppenbar hyllning till läsande och böcker så många fastnar för det.

Och det passar perfekt, för själv läser hon extremt mycket och bokhögarna börjar ta över hennes hem. En av de stora litterära förebilderna är Fannie Flagg och hennes bok Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café, som den som är uppväxt under 1980-talet minns som en enorm succé både som bok och film.

– Ett av mina största ögonblick var när min engelska förläggare hade skickat min bok till just Fannie Flagg som läste den och spelade in ett telefonsvararmeddelande till mig. Hon älskade min bok. Det meddelandet har jag lyssnat på rätt mycket … Jag kan inte beskriva hur mycket den boken har betytt för mig!

Döden har alltid fascinerat

Katarina Bivald har faktiskt döden och begravningar med i alla sina böcker. Vad beror det på?

– På ett sätt har döden alltid fascinerat mig, delvis för att jag alltid varit så rädd för den. En dag kommer mitt perspektiv inte att finnas i världen, det går inte att ta in.

Det har varit terapeutiskt att skriva om en person som ska förhålla sig till sin egen död, samtidigt som hon brottas med en del skuldkänslor över att ha tagit livet av sin älskade karaktär.

– Men det var oundvikligt!