Den har hyllats som en helt ny sorts exilroman och nominerats till prestigefyllda priser. Här är ett kapitel ur Maxim Grigorievs "Europa".

XI

Så kan det inte fortsätta, tänkte jag där jag stod i morgonljuset från de sju fönstren efter samtalet med advokaten. Det återstod ännu att söka upp Grzjebin. Sedan skulle mitt ansvar vara över. Hon var död. Hon är död. Elle est morte. Det var något semantiskt fel med den meningen: man är väl inte död. Språket tycker sig alldeles för ofta se subjekt på platser där sådana saknas, sade jag till Grzjebin när vi gick ner mot stan från kyrkogården. Она умерла, säger man på ryska. Hon dog. När Herzens mor och son omkommer efter ett skeppsbrott på väg till Nice från Marseille konstaterar han, och hans hustru upprepar: их нет. Нет ее. I nekande satser står subjektet i genitiv, precis som efter räkneord. Döden kan sägas vara en sorts annullering. Så hänförs man till intet, hör till det, och stryks. Det rimliga hade egentligen varit ackusativ. Eller instrumentalis. Som dödens verktyg. Nej. Hon levde och dog. Нам остается только имя, skriver Mandelstam, чудесный звук на долгий срок. Men inte heller det är sant. Inget namn blir kvar. Varken nom eller prénom; varken för eller efter. Döden. Det är en avslutad handling. Även jag kommer att dö, enligt göken inom ett år. Jag klädde på mig, funderade på om jag skulle ta med jackan men struntade i det, gick nerför trapporna och ut via entrén med storkarna.

Jag stod en stund och vilade händerna över det vita räcket ner mot stranden. Nina, Antonina. En dikt av Pusjkin som jag tvingats lära mig i skolan, som alla ryssar tvingas lära sig alla dessa skitdikter, genljöd inne i mig som en usel poplåt: Что в имени тебе моем / оно умрет как день печальный. Nej, ändrade jag mig: как шум печальный / волны плеснувшей в берег дальний, как звук ночной в лесу глухом.

Jag såg ut över havet. Förr i tiden var det lätt att skriva dikter, tänkte jag. Det räckte med att kasta om epiteten, skriva »ett nattligt ljud i dova skogen« i stället för tvärtom, et voilà, man är geniförklarad av landets alla trehundra läskunniga.

Långsamt gick tre militärer förbi, utstyrda i sina avancerade dräkter, beväpnade med stora svarta gevär. De stannade en stund och tittade ut över de tomma bänkarna. Det ryckte till i mig: för ett ögonblick föreställde jag mig min rörelse då jag vrider på mig, hoppar över bänkryggen och kastar mig mot dem, medan min mage, mitt bröst och min hals slits sönder av skottsalvorna.

“Man kunde väl inte jogga i en skjorta. Det vore ju befängt. Så gör man inte i Europa, i civilisationens själva hjärta.”

Jag gick tillbaka till samma Monoprix på Jean Medecin och valde ut ett par sportbyxor och en t-shirt. Man kunde väl inte jogga i en skjorta. Det vore ju befängt. Så gör man inte i Europa, i civilisationens själva hjärta. Varje sak har sin tid och varje aktivitet sina saker. T-shirten hade samma kulör som det italienska landslagsstället. Hon dog, tänkte jag. Elle est morte. På t-shirten stod det RUNNING i vita versaler vertikalt utmed vänstersidan. Det var bra, tänkte jag. Det är viktigt med tydlighet och inten- tionsförklaring. Det fanns även t-shirts som det stod RUN JUMP RUN på (nej, tack), GO!, SPORT samt 23 eller 32. Jag vet inte. Jag tyckte om den djupa och samtidigt platta blå färgen, som var på något vis en semantisk motsats till det föränderliga, skimrande, undflyende havet. Resten av övervåningen upptogs av så kallade vardagskläder. Jag gick runt där och tittade en stund. Ett år kvar bara, skönt. Kvinnan som hade snäst av mig senast var inte närvarande, och förutom en gubbe som stod orörlig med ryggen mot mig och begrundade en tom presentask, fanns inga kunder. Det var bra att hon dog, tänkte jag. Där fanns t-shirts eller munktröjor med tryck som MORE FUN MAKE ART, LOVE MAKING ART (med diverse hjärtan och en svart katt), NOT OK i stora svarta bokstäver över en röd tröja, HAPPY RAINBOW, HAPPY HOLYDAYS 17, PRETTY COLORS, ATELIER DES ARTIS- TES, Pacific WESTCOAST / surf sun and coconut HONOLU- LU, je vois la vie en couleurs i skrivstil, MOON RISE, Little Summer Story, NEVER MIND, MOTORCYCLE nothing to prove, La Mode à Paris, TODAY is a colorful day (med TODAY i en båge över de andra orden), HAPPY COLORS IN MY LIFE, 85, SUN SUN SUN över varandra, i allt starkare grader av slitage ju längre ner man kom, RUNNING igen (den verkade säljas både i sport- och herravdelningen), BIKE RACE TAKE A GOOD GEAR ROAD SKILL EST 1998 RIDE FARHESTS [sic!] & FASTEST #18, PIGM / ENT, BE COOL, I NEED SPACE (över teckningar av rymden), NEVER MIND, LOS ANGELES TRIP L.A. 1978 LOVE DIVISION, NO PHOTO NO FLASH, ALL DAY FUN, 32, RUNNING, denna gång i rött, den blå var fortfarande bättre, MOTOR CYCLE’S REPAIR, HOLIDAYS FOREVER, 67, samt, på reahyllan, 87 och HELLO DO YOU WANT TO BE MY FRIEND.

Hello do you want to be my friend, tänkte jag, när jag kom ut i den bländande eftermiddagssolen på gatan och såg på gamlingarna som satt där som vanligt, ute på Café de Lyon, medan värmelamporna värmde deras skrangliga kroppar, insvepta i kashmir och merinoull. Kanske satt Grzjebin här när han var i Nice, eller var det för sjaskigt för honom? Vad gjorde Nina när hon var här? Var det här hon hade vuxit upp? Nej, det måste ha varit i Paris. Den här lägenheten måste Ninas föräldrar ha ärvt av Ninas mormor, då Nina redan var vuxen. Eller tvärtom, kanske, den parisiska.

“En man som satt på den vita bänken med utsikten mot havet stirrade på mig, men sade ingenting och gjorde ingenting.”

Redan efter de första trehundra metrarna utmed strandpromenaden kände jag mig i ett svep våldsamt illamående och yr. Det kom utan förvarning. Illamåendet strålade från epigastriet och upp mot huvudet; det svartnade för ögonen; hörseln blockerades och jag började svettas. Jag vinglade bort några steg mot räcket ut mot stranden och höll i den kalla metallen. Ett par kräkreflexer gjorde att jag hostade. Jag andades lugnt, men det hjälpte inte. Illamåendet vägrade släppa. Först någon minut senare gick denna inre konflikt över. En man som satt på den vita bänken med utsikten mot havet stirrade på mig, men sade ingenting och gjorde ingenting.

Efter någon ytterligare minuts vila joggade jag sakta vidare. Strax var jag tvungen att stanna upp igen och gå större delen av sträckan mot Negresco och tillbaka. Jag tänkte på att Nabokov hade bott där en kort tid och sedan i ett hus i närheten. Jag hade föresatt mig att klara av hela sträckan oavsett vad, om jag så återvände hem dagen därpå. Oksana tyckte kanhända att jag saknade en massa själsanlag och i synnerhet drifter, som hon vänligt nog handgripligen demonstrerade, kan man, så att säga, säga, men viljestyrka och beslutsamhet har alltid tillhört mina positiva egenskaper. Så enkelt är det. Hela vägen stirrade jag i marken framför mig, på de löjligt nya skorna, på mina feta lår och t-shirtens nedre kant som hängde över den sladdriga magen.

Redan när hon var en lillgammal fjortonåring i Moskva, tänker jag nu där jag står på balkongen och tittar ut över havsregnet, låg det en aura av hembygdskunskap, lägereldsoptimism och förnuftspredikan över henne. Till och med namnet, Oksana. Jag föreställde mig hur vi satt där den där eftermiddagen när jag kom för att låna tidskriften. Det var den enda gången jag varit hemma hos henne; blev jag inte godkänd? Alla de där frågorna. Medelmåttor. Som barn förstod jag naturligtvis inte de underliggande motiven som styr människors vardagsbeteende, men jag kunde likväl ana mig till en dold diskrepans, en motsägelse mellan vad man drömde om och vad man var, vad man sade att man var intresserad av och vad man faktiskt talade om. På samma sätt kunde jag senare, såsom utlänning, inte bortse från de motsägelser vilka överallt lyste mig i ansiktet, men som för lokalinvånarna förblev osynliga i all sin självfallna naturlighet. Nina har skrivit en hel traktat också om det, som hon kallade Emigrantens öga, om utlänningens känsla av att vara den ende som inte är blind.

Vad innebar det att Raskolnikov slog ihjäl en tant med en yxa, tänkte jag medan jag joggade illamående utmed strandkanten. Död, att dö, att döda. Att slå ihjäl någon, tänkte jag, med ett tungt tillhygge som tynger ner handen, som känns som en tyngd, som en styrka. Ljudet av tillhygget som tränger in i någons levande kropp, och berövar den livet. Vad innebär det? Att slå in hammaren i någons huvud, i ansiktet på dem, i kroppen. Om det nu är så att Nina var deprimerad, som det numera heter, och inte olycklig, som det bara heter i gamla romaner, det vill säga, om hon hade fel i sitt lidande och inte rätt, vad innebär det för mig att blicka in i denna svarta meningslöshet som hennes liv i så fall har varit? Om hon bara var deprimerad finns det väl ingenting att säga om det, hon borde ha gått till läkaren, fått hjälp och sedan förhoppningsvis långsamt blivit bättre. Om det är så att mentalt lidande inte skiljer sig från det fysiska, det vill säga, är en botbar sjukdom, att man inte har någon distinkt själ, utan bara är kropp, vilar den moraliska premissen i förbudet att döda på lösa grunder. Vem är det man dödar? Vem är det som dör? Snarare: vad är det man dödar? Vad är det som dör? Man är väl inte sin kropp, säger man. Men rent juridiskt finns det ingenting annat. Kroppen är ett vad, inte ett vem. En medborgare? En patient? Alltså, med denna fråga menar jag, hur tolkar man denna handling i ljuset av det man själv vet om vad människan är. Det kvittar lika. Det är bara banala spekulationer, kommer man att säga. Jag tänker inte döda någon. Därför kan jag inte ta frågan på allvar. Jag vet inte. Frågan är felaktigt ställd. Någonting i hur man tänker på en människa omkring mig, någonting i hur jag tänker på människorna omkring mig är fel. Allt blir bara karikatyrer. Detta var, kanske, Ninas centrala tanke, den tanke som var allra viktigast för henne. Det är därför jag är dömd att misslyckas. Innan man börjar skriva måste man ha en föreställning om vad en människa är, sade hon där vi satt på Wepler. Man måste ha en föreställning som inte är hämtad från en handbok i psykologi eller den senaste teveserien. En människa, sade hon, är mer än bara summan av sitt förflutna. En människa är mer än sitt beteende. En människa är mer än en uppsättning drifter och syndrom. Eller kanske inte mer, utan någonting helt annat.

Men i handling? Vad var det hon förstod av mig till exempel? Vad var detta mer, eller annat, annat än luftslott? Också jag var för henne en karikatyr. Varifrån kom hennes människobild? På vilket sätt var den annorlunda? Nina var Nina. Hon var inget oupptäckt geni. Till syvende och sist var hon bara en franskrysk grafoman som levde ett ensamt liv och spårade ur på slutet.

Jag vill varken försvara eller förklara henne. Det jag förstod, det jag eventuellt förstår, det gäller Nina och mig, och ingen annan. Men jag har alltid anat det, tänkte jag där jag stod i kaféet vid place de l’Europe och såg ut över den regnblöta korsningen, människorna vid trafikljuset, anat utan att kunna uttrycka det. Att till sist kunna uttrycka det man alltid har anat är en befrielse. Eller så är det bara ett konstaterande, en senkommen axelryckning. Varje insikt är en igenkänning. Mina vänner är mig kära men Platon är mig kärare, som någon av Grzjebins vänner en gång sade. För mig var det som ett uppvaknande. Eller nej, det var det nog inte heller. Vad jag än säger … vad jag menar är att … Nina hade rätt. Hon hatade allting omkring sig. Allting hon såg genom fönstren vid Europe, allting hon kände lukten av när hon steg ut på gatan. Urin och kastanjer. Allting som lät och rörde sig avskydde hon, det gjorde henne äcklad och utmattad. Om man hatar omvärlden svarar den med att skicka en på behandling. Om du någonsin kommer på dig själv med en lust att bejaka livet, sade Nina till mig en gång när vi satt på Wepler, ta fram en skruvmejsel och kör in den i handryggen på dig själv. Du ska stänga ditt hjärta, skrev hon. Ditt hjärta ska hållas slutet.

***

Europa

Maxim Grigoriev

Pocket

Köp boken

Läs som e-bok

INTERVJUER, TÄVLINGAR OCH ERBJUDANDEN FRÅN ADLIBRIS OCH BOOKBEAT, MEN FRAMFÖR ALLT – MASSOR AV BOKTIPS!

Prenumerera på SelmaStories nyhetsbrev

Maxim Grigoriev

Maxim Grigoriev, född 1980 i Moskva och uppvuxen i Stockholm, delar i dag sin tid mellan Porto och Paris. Han har bland annat verkat som översättare av rysk litteratur. Grigorievs första bok, novellsamlingen Städer, utkom 2014 och tilldelades Borås Tidnings debutantpris.

Läs mer

Boktips

16 intellektuella böcker som utmanar läsaren

Har du en tendens att välja bort klassiker eller kultursnackisar eftersom de verkar för svåra? Det är synd, tycker vi. I många fall är det mer slukarvänligt än vad man kan tro. Här listar vi 16 lite mer utmanande verk för dig som vill få mer variation på menyn.

Boktips

9 bokaktuella författare som fått Augustpriset

Augustpriset har sedan 1989 belönat de bästa nyutkomna böckerna varje år. Och några av dem som kammat hem Sveriges främsta litterära pris under åren är bokaktuella igen. Kanske har någon av dem chans att få priset en gång till?

Boktips

Hur man förolämpar en boknörd, och 22 andra visdomsord om läsning och böcker

Lösningen på alla världsproblem lyder: läs en bok. Iallafall om du frågar oss på SelmaStories! Här är 23 visdomsord om böcker att känna igen sig i.

Boktips

23 memes om läsning och böcker som är på pricken!

Att vara bokälskare är en livsstil. Och vi vet precis hur den ser ut. Här är 24 roliga memes som sätter fingret på boknörderiet!

Boktips

Här är böckerna som trendar på BookTok

Om du älskar böcker och spenderar mycket tid på TikTok, är chansen stor att du känner till #BookTok. Vi har plockat ut titlar som ständigt dyker upp i våra flöden – och som definitivt lever upp till hypen.

Boktips

10 bra böcker med "no plot, just vibes"

"No plot just vibes" (ingen handling, bara stämning) har blivit ett populärt uttryck för att beskriva en viss sorts romaner som betonar stämning, karaktärsutveckling, känslor och atmosfär, snarare än handling. Ofta skildras en hjältinnas inre liv och blick på samhället. Här har vi samlat 10 boktips som vi tycker har "no plot, just vibes."

Följ oss gärna

Det här är romanen Europa av Maxim Grigoriev

XI

Europa

Läs som e-bok

INTERVJUER, TÄVLINGAR OCH ERBJUDANDEN FRÅN ADLIBRIS OCH BOOKBEAT, MEN FRAMFÖR ALLT – MASSOR AV BOKTIPS!

Prenumerera på SelmaStories nyhetsbrev

Maxim Grigoriev

Läs mer

16 intellektuella böcker som utmanar läsaren

9 bokaktuella författare som fått Augustpriset

Hur man förolämpar en boknörd, och 22 andra visdomsord om läsning och böcker

23 memes om läsning och böcker som är på pricken!

Här är böckerna som trendar på BookTok

10 bra böcker med "no plot, just vibes"