Emilie Flygare Carlén — Sveriges första deckardrottning

Utmed historiens gång stöter man ibland på vägskäl som bara inte kan gås förbi. Ett sådant är vi vid nu, och det är dags att skriva om litteraturhistorien. Dags att skriva en text som placerar författaren Emilie Flygare Carlén i centrum.

Enligt pinfärsk forskning och dessutom en nygjord film var hon inte bara den mest lästa och bäst betalda författaren i Sverige under 1800-talet och fram till Selma Lagerlöfs glansdagar. Hon var också den internationellt mest spridda författaren av alla, hon var Sveriges första deckardrottning och dessutom en samhällskritisk författare med udden riktad mot kvinnors begränsningar.

Läs mer: 14 svenska klassiker du säger att du har läst — men har du verkligen det?

Nypublicerad forskning ledd av litteraturprofessor Yvonne Leffler vid Göteborgs universitet (Swedish Women Writers on Export in the 19th Century) visar att det var tre kvinnliga författare som stod för över 80 procent av den svenska litteraturexporten under 1800-talet och en bit in på nästa sekel.

— Så är det, och det kan inte beskrivas som något annat än en internationell ”success story”, säger Yvonne Leffler.

Främst och mest spridd var Emilie Flygare Carlén, därefter kom Fredrika Bremer företrädesvis i Västeuropa och USA, medan trean, Marie Sophie Schwartz, i första hand gavs ut österut. Manliga författare som Carl Jonas Love Almqvist och Viktor Rydberg återfanns bland de resterande 20 procenten.

— Och vi kan se hur Emilie Flygare Carléns storhet faktiskt bidrog till att bana väg för fler män, till exempel Esaias Tegnér.

Sveriges första deckardrottning

Upptäckten av Emilie Flygare Carléns ställning som internationell celebritet är inte den enda motiveringen till en större och synligare plats i litteraturhistorien, menar Yvonne Leffler. Yvonne utnämner henne nämligen också till Sveriges första deckardrottning. Hennes genombrottsroman, Rosen på Tistelön (1842), kom ut knappa året efter vad som anses vara världens första detektivroman, Edgar Allan Poes Morden vid Rue Morgue (1841), men till skillnad från Poes klassiska kriminalhistoria är Rosen på Tistelön mer av en thriller.

— Stilen kan liknas vid vår tids Nordic Noir, alltså det vi beskriver som nutidens nordiska deckarunder, berättar Yvonne Leffler i filmen EMILIE, som visas på Bio Capitol i Stockholm i höst. Läsaren känner redan från början till vad som hänt och får i en exotisk miljö, steg för steg, ta del av brottets konsekvenser för de inblandade.

Filmen är en dramatiserad dokumentär, producerad av manusförfattaren med mera Bodil Tingsby och fotografen Erik Fägerwall. Hittills har närmare 5 000 personer sett den vid visningar i västra Sverige, och på vägen vidare ut i landet kommer den till Stockholm i september. Bodil Tingsby presenterar den timslånga filmen och öppnar efteråt för samtal med publiken.

— Så intressanta samtal, kommenterar Bodil, som naturligtvis blivit glad men också förvånad över det stora intresset för Emilie. Man har ju trots allt lyckats med att nästan skriva ut henne ur litteraturhistorien.

(Obs! Artikeln fortsätter nedan)

Den äldre delen av publiken har oftast hört om Emilie Flygare Carlén i skolan och läst några av hennes mest kända romaner, de så kallade Västkustromanerna, Rosen på Tistelön (1842) och Ett köpmanshus i skärgården (1859). Men för de yngre är hon i det närmaste okänd.

— De unga, som är offer för manliga litteraturhistorikers raderingar, blir faktiskt förbannade när de nu får ta del av berättelsen om henne.

Läs också: Historiska böcker för spännande läsning

Älskad och hånad

Filmen berättar om Emilie som författare, men skildrar också hennes liv. Så ovanligt och så gripande. Som ung var hon en skeppare i kjol som seglade sin fars fraktskutor utmed den bohuslänska kusten. Alltså något helt otänkbart för en kvinna under 1800-talet. Men hon sprängde fler gränser och blev en av de främsta författarna i sin tid. Älskad av de många men också hånad.

I takt med hennes romaners allt starkare och friare kvinnofigurer hårdnade kritiken. Vad sägs om C.F Bergstedt, Aftonbladet: ” Det orenaste och vidrigaste kanske något lands litteratur kan uppvisa”.
När så det sista av hennes ”officiella barn” dog tystnade hon och skrev inte mer förrän sju sorgeår gått och hon erbjöds (av Aftonbladet!) 10 000 riksdaler i förskott för att skriva en följetång. Det blev hennes bästa roman, Ett köpmanshus i skärgården.

”Officiella barn”, ja. Som ung änka efter provinsialläkaren Axel Flygare och med bara ett överlevande av deras fyra barn, mötte Emilie den stora passionen i den unge juristen Jacob Dahlin, och allt skulle väl ha varit frid och fröjd om inte han avlidit innan de hann med att gifta sig. Eller for Dahlin till Amerika?
Hur som helst fick den oäkta lilla Rosa lämnas bort. Att föda ett utomäktenskapligt barn var på den tiden straffbart, för kvinnan, och skammen nästan omöjlig att tåla. Kanske det var därför hon till sist vågade ta steget ut, från köpmanshuset i den lilla staden Strömstad till de unga och radikala litterära kretsarna i Stockholm. Här skulle författardrömmen förverkligas.

— Det var säkert de egna upplevelserna som gjorde henne så skicklig på att verkligen skildra kvinnors villkor, resonerar biografiförfattaren Monica Lauritzen och Yvonne Leffler i filmen, och särskilt för kvinnor ur de bredare lagren. Hennes kvinnliga kollegor uppehöll sig hellre vid relationerna i de finare salongerna.

Missa inte! Arga bibliotekstanten: ”13 yrken du behöver bemästra som bibliotekarie”

Om de så kallade Västkustromanerna blev hennes mest populära i Sverige, och efter många års diskussioner renderade en guldmedalj från Svenska akademin, så var det relationsromanerna som i första hand lockade den internationella läsekretsen. Ett år (1846), En natt vid Bullarsjön (1847), En nyckfull qvinna (1848–49), som en ung Selma Lagerlöf nyfiket läste, och Ett rykte (1850) tillhör de största.

— Att läsa Ett år är som att få vara med om ett enda långt förspel, sa Ebba Witt Brattström när hon på författarinnans 200-årsdag ombads att nämna en favorit.

Medan dåtida konservativa kritiker såg oanständighet och ”smutsig fantasi” i dessa kvinnoskildringar, upplevde tusentals läsare på Europas alla språk mod och realism. Och nu tycks historiker och kännare ha upptäckt hennes kritiska skildringar av hur dåtidens moral och lagstiftning begränsade kvinnors liv både i familjen och i samhället.

Kvinnors rätt att välja

Carl Jonas Love Almqvist var en av Emilie Flygare Carléns närmsta vänner, hon beundrade honom stort men i den debattstorm som uppstod i kölvattnet av hans roman Det går an (1839) såg hon andra vägar än hans till jämlikhet mellan könen. Större möjligheter för kvinnan att expandera, att göra sitt eget livsval menade hon skulle öka friheten och lyckan för båda, beskriver Maria Löfgren i sin analys av Emilie Flygare Carlén 1840-talsromaner, Emancipationens gränser (2003).

Under Emilie Flygare Carléns långa liv genomgick samhället stora förändringar liksom debatten och möjligheterna att uttrycka den intima sfären i tydligare ordalag än tidigare. Samtidigt som en kvinnlig författare förväntades spela i känsloregistret måste erotiken och kritiken omskrivas. För mycken kunskap ansågs okvinnlig. Emilie lär själv ha uttryckt hur hon hanterade detta genom att ”stuva om vetandet utan att det framstår i någon form som särskilt kan utpekas”.

Så utvecklades hon till en spänningens och intrigens mästare. Kallad för obildad och utan sann kultur, av litteraturhistorikern Henrik Schück men med större erfarenhet av livet än de flesta författare i sin tid.

”Det var ingen lätt sak att balansera rollerna som kvinna och författare på en bokmarknad där män hade makten över det offentliga ordet”, skriver Monica Lauritzen i sin biografi, En kvinnas röst – Emilie Flygare Carléns liv och dikt (2007).
Men hon var stark nog att leva sitt, mycket annorlunda, liv. Från köpman och kapten utmed kusten till livet i storstadens litterära kretsar, där hon styrde över författandet medan mannen, Johan Gabriel Carlén (1814–1875), skrev rent.