Emil Jensen: ”Vi är alla kapitalismen och det går inte att krossa”

Förra veckan såg jag äntligen den isländska filmen Woman at war. Jag tror att den bland annat handlade om att krossa kapitalismen. Jag blir lätt så osäker på vad saker handlar om. Och har alltid varit.
I skolan var textanalys min sämsta gren vid sidan av träslöjd. Skillnaden var att alla förväntade sig att jag skulle vara dålig i träslöjd, medan det fanns en utbredd missuppfattning om att jag skulle vara bra på textanalys, vilket gjorde att jag föll mycket hårdare där. Jag vet inte hur utbredd missuppfattningen var, ärligt talat, men tillräckligt för att jag skulle få min självbild på skam, om inte annat.

Woman at war fick mig att minnas allt detta och därmed högstadiet. Det var också då jag blev anarkist och just detta att krossa kapitalismen var högst upp på min dagordning. Det är det egentligen fortfarande.
Fast när jag kollar på dagens att göra-lista i mina anteckningar på mobilen, står det inte ens med bland de tre översta:

Svara banken om bolagsregistrering
Skicka faktura till Bonkan (smeknamn för lilla alternativa förlaget Bonniers)
Boka tid hos naprapat

Men i mina inre anteckningar står det fortfarande ”krossa kapitalismen” med stora bokstäver. Över både banken och bonkan. Och naprapatbesöket, som ju är en kombination av bank och bonk.

Men numera är det mer komplicerat att krossa.

Nu kan folk från vänster till höger säga sig vara emot kapitalismen, samtidigt som vi alla upprätthåller den mer än nånsin. Svårast är det för delar av miljörörelsen som slåss mot konsumtionssamhället men som ändå ofta sätter sitt största hopp till just individens konsumentmakt.

När jag var liten var kapitalismen en ond man i kritstrecksrandig kostym, som höll på med börsen, köp och sälj, aktier och yuppienalle. Det var en stor oljemagnat som ägnade sig åt skogsskövling och utsugning, en herre som tjänade på andras krig. Det var lätt att vara emot kapitalismen. Lätt att vilja krossa den.

Missa inte! Emil Jensen: ”Hur meningslöst är mitt liv? Ett till fem”

Idag är kapitalismen en supersympatisk person i regnbågsfärgade kläder i ekologisk bomull som kämpar för mänskliga rättigheter. Vars instagramkonto sponsras av ett sportföretag, som är helt uppriktigt i sin kamp för jämlikhet och hållbarhet och ödmjukt frågar ”vad är det för fel med att tjäna en slant på denna kamp?”
Kapitalismen är att gå in på ett kafé och få ett jättetrevligt bemötande och beställa en macka med perfekt ätmogen avokado. Oavsett årstid. En kopp fair trade-kaffe och hälsosam färskpressad juice av apelsiner från Nya Zeeland.
Vem är emot det? Vem vill krossa det?

Kapitalismen är att åka en weekend till Bilbao. Ta en julvecka på Sri Lanka.
Ja, den som flyger är värsta skurken, säger någon blodtörstigt, krossa den! För ett ögonblick blir det lite enklare igen.
Mellan 1998-2008 tror jag inte att jag flög en enda gång på tio år. Det gick fint.
För ett par år sen tänkte jag vara flygfri, men när de ringde från sjukhuset och sa att min mamma hämtats in akut och jag trodde att hon var på väg att dö, kastade jag mig på närmsta flyg ner till Skåne.
De flesta skulle säkert inte skamma mig för det. Det går alltid att komma fram till att vi behöver olika saker – och få det att vara rimligt.
Jag behöver hinna ner till min mamma innan hon dör.
Min kropp behöver en perfekt ätmogen avokado, särskilt nu när jag varit sjuk i två veckor.
Jag behöver åka på ett par veckors sol och bad för att alls orka fortsätta.

Det är en gråskala där det är omöjligt att döma en och fria en annan. Det är vansinne hur allt hamnat på en nivå av individuell konsumtion. Och skam.
Vi är alla skurkar per definition. Vi gör mer ont än gott genom att bara finnas till.

Kapitalismen är jag som skriver en krönika om att krossa den. Med lagom mycket självdistans så att ingen ska känna sig påhoppad eller tvungen att ändra något i sin livsstil eller vardag.

Läs mer: Emil Jensen: ”Vi ger upp i förväg för att skydda mot misslyckande”

Vi är alla kapitalismen och det går inte att krossa. Snarare behöver vi bygga upp något helt annat. Om vi nu verkligen ska ändra den världsordning som kommer bli vår undergång. Men det vill vi ju inte.

Så hemskt, i så fall är väl ingenting lönt? tänker någon. Bland annat jag.
Nej, ingenting är lönt. Problemet är att vi tänkt i just lönsamhet i alla tider.
Men att vi kanske kommer att förgöra oss, att ingenting är lönt, betyder inte att det inte är värt att kämpa för att vi ska låta bli.

Jag tror det var det filmen handlade om. Men så är jag ju väldigt dålig på textanalys.
Och dra inte för stora växlar på min pessimism när det gäller att återuppbygga världen.
För jag var ännu sämre på träslöjd.