Elin Olofsson: "Mormor! Jag har dedikerat en bok till dig."

Krokas, som nu finns i pocket, är en roman om kärlek, ensamhet, hemligheter och oväntad vänskap i efterkrigstidens Sverige. Boken är dedikerad Elins mormor, som hon här har skrivit ett brev till. 

Mormor!

Jag har dedicerat en bok till dig. Den heter Krokas och är en roman om kvinnor med hemligheter. Jag vet inte vad du hade tyckt om boken om du funnits kvar i livet och hade kunnat läsa den, men jag tror att du hade uppskattat Elsa i alla fall, den ena av två huvudpersoner. Hon är ung och ambitiös, så kanske hade du känt igen dig i henne. Och hon kan odla potatis, precis som du, även om Nils, handlarsonen som hon haft en ärligt talat rätt så tråkig och passionsfattig relation med, envisas med att tro att hon inte kan och fortsätter föreläsa om potatisodling för henne (han är snudd på olidlig, faktiskt).

Apropå potatis berättas i släkten fortfarande den där historien om din otroliga arbetsförmåga.

Skrönan blir bara värre och värre.

Nu heter det att du på egen hand plockade upp potatisen ur ett helt, stort potatisland, med ett brutet revben som värkte svårt i dig och att du hade minst ett par tre småbarn på ryggen under tiden.

I mina författaröron låter det som överdrifter, sådant man lagt till längs vägen för att dramatisera det hela. Fast skapelsemyter får ju vara överdrivna och den där historien har med åren börjat anta formerna av en skapelsemyt, släktens egen skapelsemyt, som berättar hur vi kom till och hur vi alla härstammar från denna urmoder och matriark som var du.

Du och Elsa i Krokas skulle kunna förenas i tanken om att hårt arbete är det enda som räknas.

Fast när vi möter Elsa i början av boken, i september 1949, bär hon på en stor hemlighet som hotar hela hennes tillvaro i det lilla samhället Krokom.

Det är då den andra huvudpersonen träder in i berättelsen. Hon kallas för Uli men hon heter egentligen Ulrike. Uli kommer från Hamburg i Tyskland, fast hon har varit i Sverige ett tag och senast arbetat som hembiträde i Malmö. Det är från sin förra arbetsgivare fru Cederstam som hon stulit kappan hon har på sig när hon stiger av tåget i Krokom.

Du mormor hade förstås inte tyckt om att Uli stjäl, men lyssnar man på henne själv tycker hon nog att hon på sätt och vis skipar rättvisa när hon tar från den som har ett överflöd för att ge till den som behöver (just i fallet med kappan: ge till sig själv …).

Och det Uli gör senare i boken …

Hon gör det av desperation och förtvivlan, men också av kärlek. Jag lovar.

Av den sortens outtalade, aldrig någonsin rosaskimrande kärlek som består av handlingar och inte av vackra ord.

Du vet precis vad jag menar.

Det som för dig var att förse alla med sängar att sova i och mat att äta. Ett överflöd av mat. Älgkött. Våfflor med grädde och hjortronsylt. Potatis.

Kokt potatis, stekt potatis, potatisgratäng, potatismos, potatisbullar.

Din sorts kärlek.

Så det är därför jag dedicerat berättelsen om Elsa och Uli till dig.

Du vet ju precis som kvinnorna i boken vad det är att verka inom de ramar som givits en – av tidsanda, av omgivning, av sin egen kropp och själ – och samtidigt spränga dem.

/Elin

PS. Det blev ett dåligt potatisår i år. Jag satte för sent och sommaren var kall och sedan så frös blasten så tidigt. Jag får hoppas på en rekordskörd ett annat år. Ett år då jag både brutit ett revben och kanske kan låna ett par tre barn från en förskola i närheten att ha på ryggen när jag plockar upp potatisen. Jag har hört att det är så man skriver in sig i den (ännu inte nedtecknade) historieboken om alla världens stenhårda brudar. DS.

Elin Olofssons mormor. Foto: privat