Lust, lögner och lukten av björkträ – ledtrådar till Herravälde

”En älgtjur går genom isen i byn Anviken och blir stående där, med det dödande kalla vattnet runt klövar och ben, och byborna samlas på stranden för att försöka rädda hans liv”. 

Så börjar min nya bok Herravälde, och så börjar berättelsen om Alice, Brita och Thomasine i det tidiga 1920-talets Sverige, tre kvinnor som måste slåss för sin egen plats i tillvaron, sin lust, sin frihet – ytterst sin överlevnad.

Just när jag skrivit färdigt en bok får jag alltid frågan om varifrån idén till den kom.

Jag vet aldrig vad jag ska svara, för när boken är klar har alla delar, tankar och känslor, fogats samman och blivit till ett och då kan jag inte längre skilja bitarna åt, men några ledtrådar kan jag väl ge dig, till vad jag tror att Herravälde är sprungen ur:

Gulfläckiga underbyxor.

En hopvikt tidningsartikel om en fattig piga dömd för stöld.

Anders Zorns självporträtt med vargpälsen, där han ser trött och urlakad ut.

Lukten av björkträ.

En ohygglig präst, elak och våldsam.

Ett reportage om trädgårdsmöblernas utveckling under 1900-talet.

En klottrad snopp i hörnet av ett fotografi.

Sjövatten, dybotten, stenbotten, all sorts botten.

Hjalmar Brantings mustasch.

Mitt mångåriga intresse för konstförfalskning.

En sörjande mor, på knä vid en grav.

Skära, styva bröstvårtor i motljus.

Brottsbalken.

En person som säger sig vara lite rädd för den som städar hennes hem var fjortonde dag och därför alltid städar själv i förväg samt ställer fram mineralvatten och färsk frukt till städaren.

Ett skrälligt piano, nästan gratis på auktion.

En het berghäll, uppe vid en utkiksplats.

En spya full av potatisbitar.

En uppgift i en gammal bok om vett och etikett att den flicka som fostrats till att niga inför äldre och främmande kan råka ha kvar nigningen i knäna, så att hon fortsätter att niga av bara farten långt efter att hon borde ha slutat med det.

En far som gormar åt sin dotter att hon ska gå sin väg och aldrig komma tillbaka.

Det dunkla men anslående porträttet av Lizzy Ansingh på Rijksmuseum i Amsterdam, målat avden nederländska (och fantastiska) konstnären Thérèse Schwartze 1902.

En journalist med ett fullklottrat anteckningsblock och uppsynen hos den som tänker ta över världen, så småningom eller så fort han lyckats plita ihop ytterligare några artiklar om kor i Sommarsverige.

En fransk kokbok med över nittio år på nacken och med tolv recept på olika sorters smör (Senapssmör! Jag älskar smör men låter inte det lite äckligt?)

En kittlande konkurs och stanken av saknade stålar.

En avbruten syrenkvist i en glasburk hos någon som vanligtvis inte plockar blommor.

En älskad mans ryggtavla när han går sin väg.

(Minst) en stor, fet lögn.

Ja, allt det här tror jag att min nya bok Herravälde kommit ur – som en lortig, trådsliten väv av människoöden eller en porträttsamling i romanform, en mörk men varm berättelse som drivs mot sitt ofrånkomliga slut. Jag hoppas att du vill ta del av den.