Derf Backderf: "Trump är en potentiell seriemördare"

Min vän Dahmer är en serieroman om seriemördaren Jeffrey ­Dahmers liv – innan han blev mördare. Barndoms­vännen, tillika bokens tecknare Derf Backderf beskriver en störd ung man som utan framgång kämpar mot fasansfulla inre demoner. Och hur vuxenvärlden ­borde ha agerat men valde att titta bort.

Derf Backderf ­förklarar hur Jeffrey Dahmer förvandlades från en nördig ton­åring till en pervers slaktare som blivit lika ökänd som Jack the Ripper. Vägen dit är uppskakande och skrämmande, men i ­boken berättad med en stor portion svart humor.

Vi tog en drink med tecknaren Derf Backderf på plats i Stockholm under Seriefestivalen på Kulturhuset.

Hej Derf, välkommen till Sverige. Vad vill du ha att dricka?
– En öl tack! Jag är aningen jetlaggad, landade klockan 7 imorse, kanske piggnar jag till? Jag är här för att delta i Stockholms internationella seriefestival, ska bli intressant.

Din bok Min vän Dahmer handlar om seriemördaren Jeffrey Dahmer, som tog livet av 17 personer. Han dog själv 1994, ihjälslagen på fängelset. Ni gick i samma klass i Richfield, Ohio – förstod du senare. Fattade du någonsin?

– Nej, sådant går inte att förstå. För mig var det ett trauma när han åkte fast, 20 år efter att jag såg honom för sista gången. Vi hade så lika liv på ytan, bodde i samma håla, våra pappor var kemister båda två … ändå blev våra öden så oerhört olika. Det fanns något obehagligt kring Dahmer redan då, men samtidigt fascinerade han oss. Först märkte vi honom inte, sen kom han ut som ett slag freak, gjorde oefterhärmliga imitationer av spastiska anfall bland annat. Han var full i skolan, tog livet av katter redan som barn visade det sig  – jag beskriver allt i boken. Men den här typen av killar dyker upp vart och vartannat år. Det är en tragedi, trasiga unga män som blir negligerade av vuxenvärlden, sen är det för sent. I assume monsters just happen … 

Derf Backderf tycker att Donald Trump är nästan i samma klass som Jeffrey Dahmer:
– Ja, Donald Trump är ännu en potentiell Jeffrey Dahmer, även om det nu inte riktigt gick så illa. Jag lever i Cleveland, Ohio, nu. Det är en liberal stad. Men ute på landsbygden där jag växte upp, där finns många ”Trump-nuts”. Ohio är en märklig plats. Man kanske borde bygga en mur runt de liberala städerna? Hålla galningarna borta. Samma sak händer i hela västvärden just nu: Liberaler och nationalister verkar leva i helt skilda världar.

Nyligen utkom din serieroman Sopigt, som är baserad på en sann historia. Berätta!
– Ja, jag jobbade själv som sopgubbe i ett år efter att jag hoppade av konstskolan som ung. De förstod sig inte på min seriekonst, så att hantera sopor framstod som ett bättre alternativ just då. Och jag tyckte inte om jobbet, ett dugg! Allt jag skildrar i romanen hände. Många gånger!

Ja, avföring exploderar över karaktärerna, de får ta hand om döda djur folk lämnat i soptunnorna. Och lukten, de har inte lätt för att få kontakt med tjejer. Vad minns du som värst?
– Värst var nog första gången jag kom till tippen. Man klev ur sopbilen och sjönk ner till knäna i smet. Eller egentligen, det jag skildar redan på sidan 16 i boken – första dagen på jobbet!

Bara i USA slänger människor 389 miljoner ton sopor om året. Har något blivit bättre sen din tid som sophämtare?
– Oh nej, ingenting har förändrats. Det här måste vara den mest effektiva myndighetsutövningen som existerar – hela samhället skulle kollapsa om sophanteringen inte fungerade. För människor vill inte ha med sina sopor att göra. Det paradoxala är att de som jobbar med soporna ändå är osynliga. Jag antar att varje samhälle har sina människor på botten. Hur ofta tänker du på din sophämtares liv och situation?

– Men vissa gillar yrket, dock. Det kan vara ett bra jobb. Det är i alla fall inte jobb som försvinner. Och du kan få bra betalt, i exempelvis New York. Min hemstad betalade inte så bra, men …

Vilka sopor är värst ur miljösynpunkt?
– Allt plast, helt klart. Det finns inte ett hav kvar i världen som inte är förstört av plaster. Allt detta har hänt efter andra världskriget. På 67 år alltså … Men det finns mycket pengar i plast. Plast är gjort på olja, du vet.
– Vi är dömda, det finns inget stopp på det här. Om vi inte ändrar vår livsstil radikalt – och det kommer inte att hända. En tredjedel av sopberget kommer från förpackningar. Det är löjligt! Varför måste vi ha så mycket skräp kring saker?

Vad gör du helst en ledig dag?
– Finns sådana? Jag tecknar, haha. Med Sopigt jobbade jag 12–14 timmar om dagen i slutet. Men visst, vi gillar att resa, jag och familjen. Vi var i Frankrike nyligen på en fem veckor lång lanseringsresa.

Vilken bok kommer du aldrig att glömma?
– De seriesamlingar jag läste som liten. Det fanns en som hette My peanuts treasure. Med Snobben och Charlie Brown, du vet.

av Caroline Geijer