Vi minns mästarförfattaren Cormac McCarthy

Cormac McCarthy uppmärksammades av litteraturkritiker redan med sin debutroman The Orchard Keeper från 1965. Men hans stora internationella genombrott kom med den postapokalyptiska romanen Vägen från 2006 som tilldelades Pulitzerpriset och valdes samma år som månadens bok i Oprah Winfreys bokklubb. Han var även känd utanför litteraturens värld för ett flertal filmatiseringar av hans romaner — särskilt den flerfaldigt Oscarsbelönade No country for old men, och även Vägen. McCarthys mardrömslika västernskildring Blodets meridian kallas av kritiker för “den stora amerikanska romanen” som förkroppsligar essensen av USA och anses av vissa ingå i litteraturkanon. När han var vid liv omtalades hans namn ofta i nobelprissammanhang och hans författarskap jämförs med USA:s litterära jättar som William Faulkner, Flannery O’Connor och Herman Melville.

McCarthy skrev tolv romaner, vilket utmärkt hans författarskap för kvalitet över kvantitet, och givit honom ett rykte för att ha en hög arbetsmoral och artistisk integritet. Oftast går det flera år mellan romanernas utgivningar eftersom de kompileras med minutiös research och redigering. Senaste utgivningarna Passageraren. Stella Maris är inga undantag för detta arbetssätt — de började som skisser redan under 80-talet och blev hans första romanutgivningar på 16 år.

Vi är väldigt tacksamma för att McCarthy vid 89 års ålder, knappt ett år innan han avled 13 juni 2023, hann skriva en dubbelroman med en sammanvävning av hans idéer och teman som genomsyrat hela hans bibliografi. De är hisnande, tankeväckande romaner om moral och vetenskap, om syndens arv och om människans vansinniga medvetande. 

Övergav ett liv av bekvämlighet för att bli författare

McCarthy föddes i Rhode Island men den större delen av hans uppväxt tog plats i Tennessee i sydöstra delen av USA, vilket speglas i hans första romaner. Den autofiktiva Suttree från 1979 om en man som överger ett liv av lyx för att bli fiskare och leva i fattigdom baseras delvis på författarens uppväxt.

McCarthy hittade sitt intresse för litteratur under sin tid i USA:s flygvapen där han omättligt slukade mängder av litteraturens pärlor. När han återvände hem från sin tjänstgöring började han skriva noveller medan han studerade på University of Tennessee. Kort efter sin hemkomst, bestämde McCarthy sig för att överge sina studier för att bli författare på heltid vilket resulterade i fattigdom. Bland hans boplatser var ett litet skjul i Knoxville utan värme eller rinnande vatten. Till slut hade han inte råd att betala hyran och började resa runt i landet och bo på olika platser. Då hade McCarthy alltid en 100-watts glödlampa i sin väska för att kunna läsa böcker på natten, oavsett var han sov.

En säregen författarstil

Den fragmenterade berättarstilen som genomströmmar McCarthys romaner är unik och stundom icke-linjär. I en av hans sällsynta intervjuer (med Oprah Winfrey) berättar han att romanerna baseras mer på drömmar än en genomtänkt struktur, och att han ofta påbörjar en berättelse utan att veta vart den kommer att föra honom. McCarthys författarstil karaktäriseras som återhållsam och slagkraftig, i likhet med Hemingways. Nobelpristagare i litteratur, Saul Bellow, har hyllat McCarthys språkbruk för sina “livgivande och dödsbringande meningar” som också har beskrivits som närmast bibliska med sin moraliska urkraft.

McCarthys romaner utspelar sig i ett likgiltigt kosmos präglad av laglöst våld, girighet och naturkatastrofer, där slumpen styr karaktärernas öden. Författarens kanske mest hyllade verk Blodets meridian först publicerat 1985 utspelar sig just på en sådan plats. Denna drömlika och förkrossande odyssé utspelar sig under 1800-talet vid Sonora-öknen mellan Mexico och Texas, och baseras på legender om de barbariska striderna mellan skalpjägarna och den amerikanska urbefolkningen. En av kärnkaraktärerna i berättelsen är den oförglömlige antagonisten Domaren, en sardonisk rättskipare; en sorts fasansfull variant av Nietzsches Übermensch. Boken är känd för att vara ofilmbar, dels för dess groteska våldsskildringar som fick The Guardian att kalla den för “den mest våldsamma boken sedan Iliaden.”

Trots författarens pessimism om mänskligheten finns det glimtar av hopp föga utspritt i hans berättelser, även i situationer där det verkar som mest dystert. Vägen utspelar sig i en skrämmande framtid där en kataklysm (förmodligen en konsekvens av globala uppvärmningen) har utplånat det mesta liv på jorden. I centrum är en far och hans son, deras kärlek till varandra, och pappans tro i att sonen ska bära vidare hoppets och godhetens låga. Deras destination är kusten, men de vet inte vad som väntar dem där. Allt de har är en pistol att försvara sig med mot de laglösa gäng som rör sig längs vägen, de kläder de bär på kroppen, en kundvagn med mat de hittat — och varandra. Trots de hårda förhållandena som framhäver det värsta hos de få överlevande, finns det ännu chans till upprättelse.

Vetenskap och vansinne i Passageraren. Stella Maris.

Passageraren och Stella Maris utkom först i oktober respektive november 2022 i USA. Tidningen Atlantic bedömde Passageraren som “ett av de rikaste och starkaste verken i McCarthys karriär”. Den svenska översättningen av romanerna av Niclas Hval sattes ihop till en volym. Romanerna skiljer sig i struktur och form, men kan ses som två perspektiv på samma berättelse. 

Passageraren utspelas år 1980 utifrån Bobby Westerns perspektiv. Han är bärgningsdykare och har fått i uppdrag att hämta kroppar från ett sjunket flygplan, men upptäcker att en av kropparna har försvunnit på ett mystiskt sätt, tillsammans med en svart låda. Efter att hans kollega hittats död blir Western förföljd av och måltavla för män i kostym, av okända skäl. Detta nästan drömlika, absurda och till synes obesvarade mysterium delar gemensamma drag med Franz Kafkas Processen, där huvudkaraktären misstänks för ett brott som han inte förstår sig på, och får inte heller det förklarat för sig. Bobbys syster Alicia dyker upp med jämna mellanrum i Passageraren i scener där hon brottas med schizofrena syn- och rösthallucinationer vilka varvas med huvudberättelsen, men i Stella Maris är hon huvudfokuset i berättelsen.

Stella Maris utspelas år 1972. Alicia Western, en 20-årig mattegeni som redan börjat doktorera, skriver in sig på en psykiatrisk klinik i Wisconsin med fyrtiotusen dollar i en plastpåse. Via samtal med en psykiatriker följer vi Alicias vindlande berättelse till barndomens trauman, hennes filosofiska och vetenskapliga teorier och saknaden efter sin bror. Stella Maris form påminner om Platons dialoger, vilka McCarthy länge varit bekant med. 

Bland McCarthys mängder av intressen har filosofi och vetenskap varit återkommande. Sedan mer än tjugofem år tillbaka innan McCarthys död, hade författaren tillbringat mycket av sin tid vid forskningsinstitutet Santa Fe Institute i New Mexico, där han hade umgåtts med några av världens främsta forskare. I en intervju i fjol med McCarthy och kollegan David Krakauer vid Sante Fe Institute, diskuterar de bland annat isolation, matematik och omedvetenhetens natur – ämnen som förekommer i Passageraren. Stella Maris, men troligtvis också följt med McCarthy livet ut.

Med dessa romaner har McCarthy lämnat oss med en tillfredsställande sammanställning av hans idéer i höglitterär form med sin karaktäristiska rasande prosa, komplexa karaktärer i lakoniska dialoger, tänkvärda filosofiska betraktelser och mystiska sammansvärjningar.

Tack för allt, Cormac McCarthy.