Clara Henry: ”Som kvinna handlar feminism om överlevnad på riktigt”

När vi träffar Clara Henry för att prata om hennes nya bok Mot framtiden är det på ett litet café vid Mariatorget. Hon beställer en kaffe och vi slår oss ned vid ett av de höga caféborden. Mellan oss ligger den nya boken och det är hon själv i full glittermundering, som pryder omslaget. Dräkten har hon fått behålla från Melodifestivalen, där hon i en mellanakt, tillsammans med Tess Merkel och Lina Hedlund från Alcazar, framförde en låt tillägnad världens tonårstjejer.

En simpel guide till att krossa patriarkatet

– Titeln är hoppfull, men sarkastisk. Det finns inget enkelt sätt. Det finns stora och små sätt. Jag har i hela mitt feministiska liv känt mig maktlös. Jag vet vad problemet är, kan analysera och argumentera, men vet samtidigt att det inte är jag som kan göra skillnad. Det är de med makt som kan göra skillnad. Men det är också de som gynnas av patriarkatet och av förklarliga skäl trivs med det. Jag känner mig ofta liten och maktlös.

Redan som tolvåring började Clara Henry blogga och fick snart hundratusentals följare på sina sociala medier. I sex år var hon en av nordens största Youtuber och har vunnit flera priser för sin Youtubekanal. Hon har sommarpratat i P1 och programlett Melodifestivalen. 2015 skrev hon sin första bok Ja jag har mens, hurså? som nådde stor framgång och med vilken hon slog signeringsrekord på Bokmässan i Göteborg.

Läs också: 12 böcker om jämställdhet som alla borde läsa i skolan

En handbok i feminism

Clara Henry förklarar Mot framtiden som en handbok, en överlevnadsguide för alla som någonsin varit utsatta för, eller funderat över den strukturella sexismen i samhället.

– Det är överlevnad på ett syrligt och sarkastiskt sätt — ”såhär orkar du fortsätta”. Men som kvinna handlar det ju faktiskt om överlevnad på riktigt. Så det blir tyvärr även bokstavligt.

Hon erkänner att hon inte vet hur man överlever. Suckar över att hon faktiskt inte har några konkreta svar på hur man gör för att män ska sluta slå och våldta, för att kvinnor ska sluta vara rädda. Hon är trött – trött på att läsa om fall efter fall där kvinnor inte får rätt eller upprättelse i sina rättegångar. Trött på att som kvinna alltid vara i underläge. Trött på alla dumma frågor. Samtidigt är hon arg.

Jag känner mig ofta liten och maktlös.

– Våld gör mig mest arg. Och att kvinnor misstros. Vi vet att kvinnor väldigt sällan ljuger om övergrepp och vi vet samtidigt att kvinnor nästan aldrig vinner sina rättegångar. Kvinnors historier förminskas och skulden läggs alldeles för ofta på dem istället för på förövarna. Om jag, min syster eller min mamma vågade tala ut om ett övergrepp är oddsen små att något skulle hända. Det gör mig väldigt arg!

Samtidigt går det inte att undgå hoppet som lyser i hennes ögon. Hon förklarar att hennes bok innehåller såväl tips som pepp.

– Vi är så himla många. Vi behöver inte vara rädda. Samtyckeslagen är ett stort steg och visar att vi faktiskt kan göra skillnad.

Läs också: Intervju med författarna till boken Underbara underliv 

Ifrågasätta beteenden

– För att vi ska kunna göra skillnad måste vi skita i det strukturella och undersöka det personliga. Vad vi som individer gör för att upprätthålla patriarkatet. Att hitta de sakerna och ifrågasätta dem är viktigt. Att försöka ändra på hur vi pratar och tänker och förstå varför vi gör vissa saker.

Vad händer om vi som kvinnor sparar ut håret i armhålorna?

Clara Henry pekar mot sitt ansikte. Eyelinern är målad med en häpnadsväckande exakthet och hennes kinder rosar.

– Varför sminkar jag mig? Jag hade inte gjort det om jag var kille. Det är någonting jag har lärt mig som kvinna. Men samtidigt måste jag inte sluta med det, för mig är det en hobby. Men jag måste vara medveten om VARFÖR jag gör det. Att ifrågasätta den här typen av beteenden är nyttigt, inte minst för att vi ska lära oss mer om oss själva.

Hon nämner ytterligare ett exempel: vad händer om vi som kvinnor sparar ut håret i armhålorna? Vad får vi för respons på det och varför får vi det? Hon betonar vikten av att rucka på de små kullerstenarna, för att ha möjlighet att förändra dem större, strukturella problemen.

Så kom feminismen till Clara Henry

När vi pratar om feminism, tycks det som att Clara Henry föddes med näven knuten i kvinnokampssymbol. Men så var det inte. Hon ler när hon tänker på hur hon upptäckte feminismen. Hon gick i tvåan på gymnasiet i Göteborg, i en skola som var väldigt politisk. I familjen pratades det aldrig politik, vilket gjorde att hon fann sig själv stå utanför diskussionerna i skolan.

Jag visste inte vad det innebar att vara feminist, men jag förstod att feminismen stod för jämlikhet.

– Under ett grupparbete i gymnasiet föreslog min kompis Asta att vi skulle gå laget runt för att alla skulle svara på om de var feminister. Det var på den tiden då det fanns en tydlig nidbild av feministen som den arga, lesbiska kvinnan med hår under armarna. Alla svarade nej. Det fanns ingen kunskap. Jag visste inte vad det innebar att vara feminist, men jag förstod att feminismen stod för jämlikhet. Så jag svarade ja! När jag sedan frågade Asta varför inte hon hade svarat, sa hon ”självklart är jag feminist”. Och då förstod jag att jag hade svarat rätt.

Kvinna och förväntad förebild

Clara Henrys allra första feministiska förebild var Grynet. Hon förstod det dock inte själv förrän i efterhand. Idag är Clara Henry själv en förebild och folkbildare för unga feminister. En roll som hon stundtals har svårt att förhålla sig till.

– Jag har aldrig haft ett stökigt liv, aldrig festat särskilt mycket. Jag har varit en lugn och duktig tjej.

Hon skrattar till. Den duktiga tjejen-stereotypen går hand i hand med rollen som förebild som man förväntas ta på sig som tjej, så fort man blir känd på sociala medier. Hon berättar om när hon och en kompis var på resa i Grekland. Där gjorde hon ett collage när de shottade Ouzo, en dryck som ofta bjuds på restauranger efter maten. Detta väckte enorma reaktioner och hon fick arga mail från föräldrar som anklagade henne för alkoholhets och för att inte vara en bra förebild för sina yngre följare. Clara Henry minns hur upprörd detta gjorde henne.

– Herregud, ser ni inte hur snäll och duktig jag är i alla andra fall! Man blir dömd väldigt snabbt.

Hon jämför sig med sina manliga Youtubekollegor. De har 10åriga följare och spränger huvuden i luften på sina videor, utan att någon höjer på ögonbrynen. Det är stor skillnad på vad som förväntas av en tjej respektive en kille, när det handlar om att vara en förebild.

Humor som redskap

I hemmet i Göteborg har humor alltid varit en självklarhet. Redan som barn lärde sig Clara Henry att skämta, inte bara om andra utan också om sig själv. Humorn har blivit en viktig del av henne själv och hennes karriär. Alla hon ser upp till är roliga och hon vill själv vara rolig i det hon gör.

– Jag tror att det är lättare, både att ta till sig och att skjuta ifrån, med hjälp av humor. Om någonting blir alldeles för jobbigt och kommer för nära, kan man med hjälp av humor bryta ner det på ett basic sätt. Det blir lättare både för mig själv och för mottagaren att förstå. Det blir också mer personligt.

Feministiska förebilder

Clara Henry berättar om sina feministiska förebilder idag. Många av dem följer hon på sociala medier och gläds varje gång de har postat någonting nytt, för då vet hon att de har skrivit en lång och viktig text. Hon nämner kvinnor som Nina Rung, Katarina Wennstam och Cissi Wallin och ler av tanken på en del i sin bok, där hon citerar just Katarina Wennstam.

Läs också: Intervju med Katarina Wennstam

– En journalist frågade om Katarina Wennstam hatade män. Och då började hon förklara att hon inte hatar män för att hon ju älskar sin man och män i hennes närhet. Men så blir hon förbannad på sig själv och svarar istället: ”Inte ens en man som har stampat ihjäl en kvinna får frågan om han hatar kvinnor. Men kvinnor som kämpar mot våld mot kvinnor får frågan om manshat och det är fan inte klokt.” Jag läste det här och tänkte bara: det är så starkt!