Clara Clementine Eliasson skriver om USA:s första skolskjutning

Måndag den 29 januari 1979 tar 16-åriga Brenda Ann Spencer fram geväret som hon fått i julklapp av sin far och riktar det mot Cleveland Elementary School som ligger tvärs över gatan från det hus hon bor i. Under tjugo minuter skjuter hon 32 skott mot skolan och träffar elva personer. Hon dödar rektorn och en vaktmästare, och skadar åtta barn. Efteråt låser hon in sig i huset i timmar och när en reporter ringer för att fråga varför hon utfört skolskjutningen svarar hon enkelt ”I don’t like Mondays. This livens up the day”.

Clara Clementine Eliassons debutroman Mot San Francisco är en poetisk kärleksroman, löst baserad på Brenda Ann Spencers tragiska öde och dådet som ofta beskrivs som USA:s första skolskjutning. Handlingen rör sig mellan tiden före och kring skjutningen 1979, parallellt med fyrtio år senare när bokens huvudperson Julie tänker tillbaka på hur hennes liv förändrades efter den där natten då Elisabeth Sumner – även kallad B–  knackade på hennes fönster och tog med henne på äventyr som hon inte trodde kunde existera i en instängd förort till San Diego.

”Mot San Francisco” är din första roman. Hur känns det? 

– Det känns inte som att det är på riktigt. Det här har varit min absolut största dröm sedan jag var ett barn. En dröm som känts helt och hållet ouppnåelig, och så plötsligt sitter jag med min egen bok i handen och lyssnar på en ljudbok av min favorituppläsare, som jag har skrivit.

Din debut är löst baserad på Brenda Ann Spencer, och den ökända skolskjutningen som inträffade i San Diego 1979. Vad inspirerade dig till att skriva om detta?  

– Jag har aldrig varit fascinerad av skolskjutningar per se, aldrig intresserat mig särskilt för olika brott. Men en av alla gånger jag var inne och slappt kikade på youtubeklipp såg jag henne och skolskjutningen, som jag aldrig tidigare hade hört talas om. Och det var någonting med Brenda Spencer som fängslade mig till den grad att jag inte överhuvudtaget kunde skriva om någonting annat.

– Jag kände helt ärligt som om det var menat att jag skulle skriva historien om henne, och även om jag inte visste allt så fyllde fantasin i. Och när jag började förvandlades den riktiga Brenda till min B trädde: hon som jagade fåglar, hon som blåste kaneltuggummi och doftade av körsbärsschampo.

Hur mycket av boken är hämtad från verkligheten? 

– Några få saker, datumet för skolskjutningen. Bs utseende, och kanske någon del av hennes personlighet, intresset för fotografi och hennes familjeförhållanden.

Hur har researcharbetet sett ut kring boken? Berätta om skrivprocessen. 

– Inledningsvis gjorde jag ingen research alls. Jag skrev utifrån de bilder som framträdde när jag föreställde mig livet på en gata utanför San Diego under 1970-talet. Men ganska snart gick det upp för mig att jag inte hade någon aning om vad man hette under den tiden, vad man åt, lyssnade på för musik eller använde för schampon. Vilket har gjort att jag har googlat enormt mycket, och fått undvika saker som inte går att hitta.

– Själv har jag aldrig varit i San Diego, trots att jag bott i San Francisco. Däremot har jag en nära vän som är uppväxt där. Hon har berättat vilka stränder medelklassen föredrog, att det inte fanns några barrträd alls och att de citrusträd som blommade var Tangelo, ett träd jag aldrig hört talas om.

Vad tycker du var mest utmanande med att skriva den här boken?

– Att försöka gestalta en kvinna som är mycket äldre än jag. Jag bär inte på de erfarenheterna. Men jag bestämde mig tidigt; om jag ska vara författare ska jag inte bara skriva om saker jag vet om, jag måste kunna skriva om allt.

Du skriver om en värld som är helt annorlunda än den du själv lever i, och om en kvinna med helt annan bakgrund och annan ålder. Hur kommer det sig?

– Jag ska inte säga att ingenting har med mig och göra. Det finns känslolägen som alla kan sätta sig in i: som det när kärlek brister.

– För mig fanns ett trängande behov att beskriva ett vemod. Och till det fanns en röst som tillhörde en äldre kvinna, någon som mindes någonting vackert som sedan rycktes ifrån henne. Och – jag vet ju inte om jag har lyckats. Jag kanske är helt och hållet ute och cyklar, så kanske man inte känner i den åldern. Men jag har föreställt mig att man gör det, och det känns verkligt för mig.

Hur skulle du beskriva huvudpersonen, Julie?

– Julie som ung är uttråkad och bär på en outtalad längtan. Hon märker att de jämnåriga inte är på väg åt samma håll som hon, men hon vet inte vilket håll hon är på väg mot. Hon äger en försynt storögdhet inför världen.

– Den äldre Julie är mer sammanbiten, hon bär på en skuld hon inte kan förtränga. En skuld som lagt sig som en hinna mellan henne och hennes familj. Livet är fyllt av dagar som inte innehåller någonting, och när berättelsen tar vid börjar hon fundera: var det här verkligen det jag ville?

En annan karaktär som spelar en stor roll i berättelsen är Elisabeth Sumner, även kallad B. Berätta lite om henne. 

– Det är som att jag själv inte vet så mycket om henne. Som att jag oförstående har betraktat henne med Julies förälskade blick. Och i den är hon vild och äventyrlig, varm men frånvarande. Sårbar och likgiltig. Hon är uppväxt med bara sin pappa i det fula huset på gatan. En pappa som våldför sig på henne. Hon längtar efter en modersfigur och försöker febrilt hitta ett hem. Och på något sett ger Julie henne den trygghet hon suktar efter.

Vad är det som gör relationen med B så betydelsefull för Julie?

– B öppnar upp någonting i Julie. Hon leder henne mot någonting större. B är den första himlastormande kärleken, det första sveket. B ger Julie världen, och trots allt det hemska som B gör, kan Julie inte glömma vem hon fick världen ifrån.

Vilka böcker och författare har inspirerat dig?

– Min första stora författarkärlek var Marguerites Duras, som för de flesta litteraturintresserade tjejer. Dessutom beundrar jag Sara Stridsberg, Nina Bouraoui, Elena Ferrante och såklart var jag mycket förtjust i Emma Clines Flickorna.

Vad läser du själv i höst?

– Jag har snöat in mig på klassiker, just nu läser jag Sorgligast av historier av Ford Madox Ford, en bortglömd pärla som är helt och hållet underbar. Vad gäller nyutgivet är jag ett hängivet fan av Kjell Westö så hans Tritonus ser jag mycket framemot. Även Ida Therèns Att omfamna ett vattenfall.