Christina Herrström fick sitt liv ödelagt av en psykopat

Christina Herrström har skrivit hyllade barn- och ungdomsböcker som Ebba och Didrik, Glappet och Tusen gånger starkare. Det är berättelser om den första kärleken, om könsroller och samhällets förväntningar. Hon har dessutom skrivit omtyckta vuxenromaner, tv-dramatik, film och internationellt spelade pjäser. Nu är hon aktuell med Ödeläggaren som baseras på händelser ur författarens eget liv när hon under flera års tid bodde tillsammans med och fick sitt liv raserat av en psykopat som nästlade sig in i hennes liv.

Christina lärde känna Sam genom en kyrka i Stockholm. Han var ledare i kyrkokören och försökte övertala Christina att gå med. Hon fick en dålig magkänsla direkt.
– Han bröt nästan ihop framför mig och berättade om sin svåra uppväxt i Brasilien och kampen för att rädda sin son från en destruktiv mamma. Ändå var jag väldigt kall och kände att jag inte ville ha något med honom att göra, säger Christina.

Läs mer: Diskutera mera! 9 nya lästips till höstens bokcirkel

Det första samtalet blev till flera och en dag dök Sam upp tillsammans med sin son utanför författarens lägenhet på Södermalm. Han hade blivit lurad på en lägenhet, hade ingenstans att bo och visste att Christina skulle resa bort över sommaren. Han och sonen kunde väl flytta in när lägenheten ändå stod tom?
– Jag tänkte ’vad är jag för människa om jag inte låter honom göra det’. Sedan blev jag aldrig av med honom.

Sam var kvar i lägenheten när Christina kom hem efter semestern och det dök ständigt upp nya hinder som gjorde det omöjligt för honom att flytta ut. En nackskada, hjärtproblem, sjukhusbesök. Och ingenstans fann han ett hem att flytta till med sin son. Skulle de bo på gatan? Sam pratade konstant och höll Christina vaken om nätterna med långa, förvirrande samtal eller genom att springa ut och in flera gånger per natt. När hennes pappa oväntat gick bort drabbades hon av djup sorg och Sam lyckades ta sig allt djupare in i hennes liv. Han övertalade henne att låna honom pengar. Mindre summor till en början, sedan allt större. Hans enda mål i livet var att börja bygga upp en bra tillvaro för sitt barn, menade han.
– Efter att min pappa gick bort intensifierade Sam allt sitt prat och lät mig aldrig vara ifred. Jag tänkte ’jag gör väl det här, jag lånar honom pengarna så att han kan sätta igång med sitt liv’. Och jag litade på honom. Men det var inte genomtänkt från min sida, jag ville bara vara ifred med min sorg.

Christina teg för sina nära och kära om lånet och hur dåligt hon mådde av situationen, hon vågade inte berätta.
– Jag tänkte att det var en engångsföreteelse och att jag skulle få tillbaka pengarna. Jag kände mig främmande inför mig själv, jag har alltid varit noga med att ha relationer där jag kan vara mig själv och inte behöva låtsas men det skrämde mig att jag lånat ut pengar. Dessutom blev han hotfull, men på ett sådant sätt att jag inte var riktigt säker.

Sam flörtade och försökte få Christina att bli förälskad i henne, men lyckades inte komma åt henne den vägen. Med sitt prat om att bygga ett bättre liv för sig själv och sin son förledde han istället Christina genom att tala till hennes medmänsklighet och empati.
– Det var situationen med barnet som tog tag i mig, men efter ett tag märkte jag att jag var rädd för honom. Det ingick inte i min självbild, så jag försökte förneka det. Jag tror det händer många som råkar ut för sådana människor. Man slåss med sin värdighet inför sig själv och vill inte inse att något är fel. Det blir för skrämmande, och ju längre tid det går och ju räddare man blir desto mer klamrar man sig fast vid vad den här personen säger.

Missa inte! ”Jag ville skriva en roman om passion och starka känslor”

Det tog tre och ett halvt år innan Christina till slut lyckades bryta med Sam. Under den tiden hade det psykiska våld han metodiskt utövat också kryddats med fysiskt våld och hot om vedergällning om hon svek honom. Men hon, liksom många offer för psykisk nedbrytning, litade inte längre på sin egen logik och kände fortsatt ansvar för pojken.
– Jag är väldigt uthållig och kände ett stort ansvar för pojkens framtid. Jag hade ju lovat att hjälpa honom. Jag mådde sämre och sämre. Till slut fruktade jag för mitt liv och hade i ett års tid känt att jag skulle dö. Jag kände mig hotad av hela min tillvaro. Under det sista halvåret bodde jag hos min mamma och var inte oavbrutet bearbetad av honom och när jag upptäckte att han inte betalade hyran insåg jag att han ljög, och allt krackelerade.

Under tre veckors tid lyckas Christinas familj och vänner långsamt dra ur henne hela historien om Sam.
– Jag var så rädd och det var otroligt plågsamt. Han hade hotat att straffa mig och jag var livrädd. Jag hade vaktat de här hemska sakerna i flera år och höll mig fast vid hans lögner. Jag trodde att jag skulle gå sönder, att jag skulle dö. Sedan anmälde vi honom till polisen.

Hon gjorde en anmälan i februari 2014, först i november 2017 gick fallet upp i tingsrätten. Där fick Christina – och en annan målsägande, en man – sin upprättelse. Många av hennes nära och kära var där och Sam kunde se att hon inte längre teg. Han dömdes till tre års fängelse och till att betala tillbaka de pengar han var skyldig. Men Sam överklagade domen och flydde landet. Idag är Christina fortsatt skuldsatt och har tvingats sälja sin lägenhet.
– Det svåraste är min ekonomiska situation. När jag tänker framåt, på att jag ska bli gammal och inte ha pengar, det fortsätter att förstöra för mig. På det sättet känner jag att han kan besegra mig i det långa loppet.

Christina har gått i terapi sedan 2014 för att försöka bearbeta det hon utsatts för. Med boken vill hon bryta tystnaden kring psykiskt våld, hjälpa andra att förstå vad de har varit med om, eftersom psykopater trasar sönder människors hjärnor, och hitta kraften att bryta sig loss.
— Jag skrev boken för att tala om hur vem som helst kan utsättas för en psykopatisk människa, och för att okunskapen kring detta är enorm och dessutom mycket fördomsfull och förenklad. Det intressanta var att jag, som är en person som ingen tror skulle kunna råka ut för detta, gjorde det. Vi har en idé av att de som faller offer för det här är människor som utstrålar svaghet, underkastelse och som redan är sargade. Därför tror man att man går säker när man är självständig, stark, lycklig, balanserad och framgångsrik. Men för en psykopat finns det en särskild tillfredsställelse i att krossa de personer som de själva aldrig kan bli, säger hon och fortsätter:

– Jag har fått så mycket gensvar från läsare som har varit med om liknande eller har närstående som varit det. Det är fantastiskt att min bok redan hjälper många. Ska man vara med om den här skiten så kan man väl göra något bra av det. Jag känner att det är min plikt att dela med mig.

Du skrev dagbok under hela den här tiden, hur känns det när du läser anteckningarna idag?
– Det har varit sorglig läsning. Samtidigt har jag känt ömhet och kärlek för den här kvinnan som kämpade så hårt för att försöka förstå och se goda saker. Det har varit hemskt att läsa eftersom jag upprepar sådant Sam har sagt och som jag i min stora rädsla klamrar mig fast vid. Det bödeln säger blir räddningen. Innan jag läste dagböckerna var jag som ett frågetecken inför vad som hade hänt och hade nog riskerat att börja förakt för mig själv för att jag hade tappat bort mig. Men nu ser jag hans metod och manipulation bit för bit och jag vet att han till och med studerade hur man bryter ner en annan människa, material som han lämnade i källaren.

Hur upplever du att vi i samhället bemöter historier om folk som har blivit bedragna på det här sättet?
– Mycket fördomsfullt och på ett föraktfullt sätt. Man förenklar det, och det är farligt. Inte bara för offren utan även för alla som ännu inte är offer. Det finns en nedsättande ton i det hela, som att man hånar offret. Man får skylla sig själv. Många, både kvinnor och män, får sina liv skövlade av psykopatiska medmänniskor men förblir tysta samhället har en klar tendens att lägga skulden på offret, precis som i sexbrott. Då går man ödeläggarnas ärenden.

Har din egen tilltro till människan påverkats av den här upplevelsen?
– Jag tror nog att min tilltro finns kvar. Jag har sett mycket lojalitet och kärlek bland de flesta. Men jag är oerhört vaksam på nya människor som jag inte känner. Det borde alla vara. Vi tror att vi känner igen ondska, men när vi knappt vågar erkänna att somliga människor har en skada som aldrig går att läka, men som i sin praktik alltid blir ondska, kommer vi fortsätta att falla offer.