Carina Burman om "Drottningar och pretendenter": "Jag ville göra någonting annorlunda"

Under arbetet med den omfattande Bellmanbiografin Bellman. Biografin (2019), upplevde författaren och litteraturforskaren Carina Burman en stor trötthet och behövde en paus från Bellmanarbetet. Deckarläsning blev hennes tillflykt. Då föddes idén om att skriva Drottningar och pretendenter.

– Jag har alltid läst massa deckare och började fundera på genren: ska jag göra någonting med det? Jag började skriva om den engelska och skotska gulddeckaråldern och de sex största författarinnorna inom den. Men med de svenska deckarna ville jag istället fördjupa mig i alla svenska deckarförfattare 1918–1960 och hur genren utvecklades.

Förutom en inledande essä om deckargenrens uppkomst, dedikeras resten av essäerna i boken till centrala författarinnor inom såväl Englands och Skottlands deckarguldålder som Sveriges. Några av författarinnorna som inkluderas i boken är bland annat Agatha Christie och Dorothy Sayers av de engelska, och Loulou Forsell och Kerstin Ekman av de svenska. Här berättas kunnigt och personligt om de olika författarnas styrkor, svagheter, motgångar och villkor.

— Jag hade bestämt att detta inte skulle vara en vetenskaplig analys av guldåldersdeckare – utan istället en personlig essäbok där jag gör som jag vill. Det är skönt att kunna svara på någon som frågar varför jag inte tog upp en viss författare med: ”För att jag inte ville det!”.

— Främst ville jag nå deckarintresserade läsare men det är meningen att vem som helst ska kunna läsa boken. Jag vill berätta deckarens historia genom dessa kvinnor, och ge ett sorts nedslag i olika författarskap och skillnaderna mellan dem.

Hur kom det sig att du valde att fokusera på kvinnliga deckarförfattare? 

— Jag ville göra någonting annorlunda. Det finns ett tydligt feministiskt drag i framställningen av författarna och böckerna, som till exempel lyfter ämnen som kvinnors utbildning och aborträttigheter. Dessutom har de kvinnliga författarna periodvis dominerat genren. 

Vad har deckare betytt för dig?

— Deckare var vägen för mig in i vuxenlitteraturen när jag var i tonåren. Sedan vuxenålder har deckarläsning varit något som inte varit arbete –  där jag kunnat lämna det litteraturvetenskapliga tänkandet. Jag gillar genren och tydligheten i den. Sedan tycker jag det är kul att lösa gåtor. Det handlar om nyfikenheten och det lekfulla i tillvaron.

Hur har reaktionerna varit från de som läst boken?

— Folk säger att de får lust att läsa deckarna jag skriver om. En del är tillgängliga men en del är ganska svåra att hitta. Vi får väl se om det blir en guldålders-deckarboom, säger Carina Burman och skrattar.

Vad är en bra deckare för dig? 

— Jag vill helst inte veta vem mördaren är på sida ett. Mysteriet tycker jag är allra viktigast. Jag vill ha en bra väg dit, intressanta gestalter, en bra miljö. Det ska vara litterärt och gärna lite ironiskt. 

Dessa komponenter verkar saknas i samtida kriminalromaner?

— Ja. Dagens deckare säger att de ska ge en sann bild av samhället. Det skulle aldrig Christie, Sayers eller Loulou Forsell ha sagt, utan de skrev deckare som skulle fungera som verklighetsflykt. 

Varför ska man läsa klassiska deckare? 

— De har en kvalitetsstämpel på sig. Man vet oftast vad man får. Dessutom förflyttas man till en annan tid än vår egen. Litteratur handlar om att lära känna något annat, något som man inte är själv, oavsett om det är deckare eller annan litteratur.

Carina Burmans deckartips

— Jag tycker att det blir allra bäst när författaren brottas med deckargenren och försöker hitta nya möjligheter. Här är några bra och välskrivna deckare som nog också går att få tag i.

— Dorothy Sayers kommer alltid först. Jag tycker allra bäst om Gaudy Night (Kamratfesten) och The Nine Tailors (De nio målarna) men väljer att rekommendera den tidigare och mera genretypiska Unpleasantness at the Bellona Club (Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben).

— En av de klassiska svenska författarna (som inte är med i min bok) är H. -K. Rönblom. I hans Höstvind och djupa vatten möter man ett svunnet folkrörelsesverige.

— Skottland är stort inom moderna deckare. Härifrån kommer Denise Mina, som har en stor produktion. Jag väljer hennes Garnethill (1998), den första boken i en trilogi.

— Ett helt annat författartemperament möter man hos Catriona McPherson, som får representera den historiska men också den mera lättsamma delen av genren. Den första av hennes böcker om tjugotalsdamen Dandy Gilver är After the Armistice Ball (2005) – och sedan bara fortsätter det. Moderna deckare kommer nämligen ofta i serier.